Brännvin kräver dessa djur

I går avhölls i spaltutrymmet här på gågatan en rätt rolig kräftskiva, där djurens antal uppgick till fem (5) stycken. Någon lustig hatt var spalten icke iklädd, ej heller sjöng han tramsiga snapsvisor i sin ensamhet. Hippan var sålunda fan så civiliserad.

En kräfta innehåller inte särskilt mycket mat; när djuret är färdigrensat och ändtarmen avlägsnats från stjärten (ty vem vill äta ändtarmar!) är det inte mycket mat man har fått i sig.Kilopriset på det som återstår torde ligga i  guldklassen.

Men för all del, djuren smakar gott och man får en stunds trevlig underhållning för pengarna. En kräfta varar, om man vill vara omsorgsfull, minst en kvart, under vilken man går på som den värsta jourhavande ortoped.

Nu gäller det att ömsint vårda bakruset, vilket inte lär blir svårt eftersom inga rusdrycker intogs. Så rubriken på denna essä är egentligen totalt missvisande.

 

Kondis – sista delen

Jodå, det fanns ett konditori som hette Dowlers. I familjen Dowler fanns två granna döttrar, varav en hette Maj-Lis om jag minns rätt. Flickorna Dowler (och deras föräldrar förstås) bodde sommartid på Vikensvägen i Ljunghusen, bara några pajkast från spalten.
I  det hus där jag växte upp i Malmö fanns när vi flyttade dit ett kondis vid namn Fersens Konditori, men vi tog aldrig våra bakverk därifrån eftersom vi ansåg dem för klyddiga och sötsliskiga. I stället skickade man iväg den snabbfotade spalten till Munks, som var beläget i hörnet Regementsgatan och Verkstadsgatan. Därifrån återvände jag till familjens sköte med en läckerhet som kallades chokladrör och innehöll vispegrädde.
Fersens blev sedermera Gondolen och var det namnet troget tills lokalen blev Atmosfär. en omtyckt gourmetkrog.
På Fersens väg låg även konditori Prinsen, numera kinakrog, och närmare Stadsteatern och Malmö Idrottsplats låg, om jag inte minns fel, ett fik som hette Idrottskaféet.

Det fanns även kondis som tävlade i en annan liga, Palladium och Aveny som hade dans, och så förstås Residens på Adelgatan, som jag i min bok Malmö för inte så länge sen beskrev på följande vis:

”På galonstolar, i hägnet av grekiska gudinnor och svenska hötorgstavlor satt man där under gnistrande kristallkronor med lemonad och wienerbröd och betraktade gyllenläderstapeterna, medan man lyssnade på  porlet från lokalens här och där utplacerade små vattenkonster. Smaklöshet och trivsel går ofta hand i hand.”

Och så här skriver kulturjournalisten och författaren Stefan Ersgård om Marcel Laurent, som ägde och drev Residens, som egentligen var ett schweizeri.

”Laurent kom till Malmö efter andra världskriget och drev ett kontinentalt café med restaurang i 33 år.
Han var schweizisk konsul och en profil i Malmö, inte minst för sin vänliga utstrålning. Givetvis spelade de utsökta bakverken en roll i sammanhanget. Gästerna älskade wienerkrans med arrak och schweiziska croissanter. En kopp kaffe och en bakelse i Monsieur Laurents genuina cafémiljö är ett minne för livet.”

Därmed avslutar jag min kulturhistoriska serie om gamla malmökondis, nu får det banne mig räcka med nostalgi.

 

Jakten går vidare

Jakten på den hemlighetsfulla Mariabullen går vidare, fortfarande med Spalten Harryson i den spännande huvudrollen. Jag fick upp ett spår som ledde mig till Mormors bageri  på Spångatan i Malmö. Där fick jag veta att några MB icke fanns att köpa, men att jag,  om jag beställde en där och nu, skulle kunna komma in och hämta den i morgon. Åt detta fjantiga erbjudande fnös jag ljudligt och lämnade harmset butiken för att aldrig mera återvända.

Under tiden har jag blilvit kontaktad av en Björn Billquist, bror till den tidigare omförmälde skådespelare Carl  och arvtagare till Brauns konditori. Denne visste berätta att Mariabullen fylldes med  Zola-grädde, bestående av en del vaniljkräm och tre delar vispgrädde. Denna mix, fortfor BB, användes också till Zola-bakelse, därav namnet.

Gott så, nu undrar man bara vad Zola-bakelsen är för ett djur och huruvida och i så fall varför den har döpts efter den store franske författaren.

Èmile Zola 1840-1902

FOTNOT 1   Förutom Brauns fanns ännu ett legendariskt kondis i Malmö, Aggerborgs, beläget alldeles intill Davidshallsbron. Om detta företag bakade och saluförde Mariabullar är mig obekant, men helt uteslutet lär det inte vara.

FOTNOT 2   Min bänkkamrat på Österportskolan, Åke Wesén, var son till ett annat legendariskt konditori, Weséns Conditori  på Östra Förstadsgatan. Gissa om Åkes fölsekalas var uppskattade, jo du, det var de sannerligen!

FOTNOT 3   Fanns där inte ett som hette Dowlers också förresten… ?

 

Andra bullar

Med skakande händer lyfte jag upp min nyinköpta Mariabulle ur kartongen. Redan i disken på det konditori där jag fann den (Valhall hade inga,  så det  fick bli ett kondis i Kronprinsens köpcentrum) hade jag anat oråd, ty bakverket såg inte alls ut som jag minns det från min barndoms Brauns eller på Valhalls hemsida; det var tudelat och liknade mest en fastlagsbulle.
Jag provåt Mariabullen och jodå, visst var den läcker, men inte kan jag påstå att den smakade som den man avnjöt till en sockerdricka på Brauns konditori med mor efter skolavslutningen.

Jag hade hoppats  få en nostalgisk upplevelse  i likhet med den Marcel Proust hade av Madeleinekakan och som han skrev  sida upp och sida ner om i sin roman På spaning efter den tid som flytt, men därav blev sålunda intet.

En västgötaklimax, en fruktansvärd besvikelse, men skam den som ger sig, en dag ska jag nog få se på andra bullar!

Mariabullen spårad

Tack vare en uppmärksam korrespondent vet spalten nu berätta att Mariabakelsen, som jag tårögt erinrade mig från Brauns  konditori på Gustav Adolfs torg i Malmö lever kvar; dock mindes jag fel vad beträffar namnet, ty bakverket ifråga heter Mariabulle.
Jag hade även fel vad anbelangar innehållet i bullen, som jag angav vara fluffig vispegrädde. Enligt research på internet ska det vara vaniljkräm. Till detta ställer jag mig något tveksam, men vi får se hur bullen smakar när jag inhandlat en på konditori Valhall i Slottsstaden i Malmö, som jag snarast ämnar besöka.

Mariabulle m/Valhall

Detta  på tal om Alf Sjöberg. Snirkliga och outgrundliga äro understundom spaltens vägar.

Calle och Brauns konditori

Den Carl Billquist jag talade om i förra spalten, han som berättade om den geniale regissören Alf Sjöberg på buss 55 mellan Norrmalmstorg och Tanto, där vi båda bodde, var liksom jag från Malmö. Han torde ha haft en synnerligt lycklig barndom, ty hans föräldrar ägde det anrika konditoriet Brauns på Gustav Adolfs torg (se nedan).
Calle knegade på Dramaten, men gjorde sig känd i de stora folkdjupen för ett par roller i två populära tv-serier: Varuhuset och N P Möller, fastighetsskötare. I den senare, där Nisse Ahlrot hade titelrollen, spelade Calle konsumföreståndaren.

FOTNOT  1  Min fader uttalade Braun som Bråååns. Varför har jag aldrig begripit, men varför ska man begripa allt?
FOTNOT 2   På Brauns gick man med mor när det hade varit skolavslutning. De serverade ett fenomenalt bakverk, som hette Mariabakelse. Fluffig och full av den ljuvaste grädde, lätt bepudrad med florsocker. Sådana bakelser görs inte längre

Sjöbergiana

I mitt förra inlägg, som handlade om cykelhjälmar, nämnde jag den legendariske regissören Alf Sjöberg, som jag aldrig intervjuade under mina år som teaterreporter i Stockholm. Däremot hörde jag flera historier om honom, berättade på buss 55 mellan Norrmalmstorg och Tanto. Berättaren var skådespelaren Carl Billquist, som i likhet med spalten och Bo och Margareta (och Niklas förstås) Strömstedt och Vicky von der Lancken och Stig Claesson och Pelle Myrberg och några till bodde i Tanto. Calle kunde säga farbror till den legendariske skådespelaren Fritiof Billquist och faster till den legendariska sångerskan Ulla Billquist. (Alla var legendariska på den tiden.)
Alf Sjöberg var känd för sina smått kryptiska metaforer i regianvisningarna. De var ofta svåra för skådespelarna att förstå sig på, men var, försäkrade mig Calle där vi skakade fram på buss 55, oerhört effektiva när de väl förstods.
Tyvärr kan jag inte erinra mig något av det Calle berättade och nu är han borta, så ni får tro spalten på dess ord. Calle lär väl också ha hunnit bli legendarisk för den delen.

Löjligt?

Häromdan besökte jag en välsorterad cykelaffär för att inhandla en hjälm eftersom jag upplever att  jag på min elskoter lever ett farligt liv; min  vassa hjärna befinner sig understundom bara någon meter från den framsusande trafiken. Fyra minuter senare lämnade jag butiken med oförrättat ärende, då jag insåg att jag skulle se lika löjlig ut i hjälm som alla andra.

Som om det skulle spela någon roll! Vem i helskotta bryr sig om hur en snart åttioårig gubbe ser ut?

Utan hjälm riskerar jag förstås att dö, frågan är bara om det inte är bättre att lämna jämmerdalen än att skotra omkring i tillvaron och se  löjlig ut. Det är det måhända, men tänk om man inte dör helt och fullt utan bara blir liggande som ett paket!

Den store teaterregissören Alf Sjöberg, tillika mannen bakom filmer som Hets och Fröken Julie, dog när han blev påkörd av en bil på Djurgården. Det var 1980 och han var just i färd med att regissera Hustruskolan av Molière på Dramaten. Hade han burit hjälm skulle han ha kunnat slutföra detta arbete och sätta upp flera pjäser, kanske också hunnit göra en och annan film.

Så en dag kör jag nog tillbaks till den välsorterade cykelaffären och köper mig en hjälm lik ferbannat.

Tror jag.

 

Något om att vissla

Just whistle. You know how to whistle, don´t you, Steve? You just put your lips together and blow.
(Slim till Steve i filmen Att ha och inte ha.)

Slim spelades av Laureen Bacall, Steve av Humphrey Bogart. Hon var 19, han 45. Efter filminspelningen visslade Bogart på Bacall och de gifte sig. De levde lyckliga tills Bogey dog i cancer 1957. Bacall la en visselpipa i Bogarts kista.

Nu kan vi vissla bäst vi gitter, för Slim hör inte längre. Hon dog i tisdags i en ålder av 89 år, en av de sista Hollywood-ikonerna och en lysande skådespelare. Jag såg henne i en pjäs i London en gång för länge sen.

FOTNOT   Laureen Bacall föddes som Betty Joan Perske ”en trevlig judisk flicka från Bronx”, som hon själv uttryckte saken. Hon var kusin till Israels president Shimon Perez, tro´t om du vill. Jag tror´at för jag har läst´at på Wikipedia och kan man inte tro på Wikipedia så vet jag inte vad man ska tro på.

Ramsor och tramsor

En av spaltens mest idoga korrespondenter har, med anledning av min återgivning av den gamla ramsan Haderittan satt  på taket, sänt mig en annan gammal ramsa, en som jag hittills endast känt de fyra första raderna på. Så här går hela ramsan – om det nu är hela, det finns måhända fler tramsiga rader?

Vår Gud är oss en väldig borg
Han står på Gustav Adolfs torg
och säljer makaroner
så stora som kanoner
Bakom han står själve fan
och säljer röa hossebann
Går man gatan längre ner
kommer man till slumkvarter
Och där står Martin Luther
och säljer pissepotter

Jag är dock inte helt klar över hur man får pissepotter att rimma på Martin Luther. Antingen får man uttala pissepotter pisseputter eller kalla den gamle reformatorn Martin Lother, vad vet jag.