Gott sällskap

Spalten, som aldrig varit någon ivrigare tillskyndare av filmen Sällskapsresan, råkade halka in på televiseringen på juldagskvällen och fann då att den, till skillnad från många andra gamla filmer, höll måttet. Jag kunde inte slita mig utan blev kvar i Stig Helmers och Oles sällskap ända till slutet.

Filmen, som jag 1980 upplevde som pinsamt kass, känns i dag snarare lite nostalgisk och smått vemodig. Vi reser inte på det viset längre. Och Lasse Åbergs och Jon Skolmens stilla flört med Kim Anderzon (salig i åminnelse) och Lottie Ejebrandt känns faktiskt rätt förtjusande, även om utgången är till tvåhundratolv procent förutsägbar. Och storyn med de försvunna svarta stålarna är nog så fyndig. Och Berras och Robbans eviga sökande efter Pepes Bodega är min själ riktigt rolig.

Så var det med den saken.

          Invalido

Annons