h1

En osmart apparat

april 8, 2013
9949561161

Fig 1

Detta är en telefon, som den tedde sig i spaltens barndom. (Se fig 1) Med hjälp av denna kunde man i spaltens barndom varken fotografera, se filmer eller spela musik, ej heller skicka meddelanden eller bilder av sitt barnbarn eller katt eller rösta på schlagersångerskor  eller lämna sin självdeklaration. Man kunde bara tala i den.

En telefon var på den tiden ordentligt fasttjudrad i väggen, i spaltens fall i mors och fars sängkammare. Man kunde inte flytta den till ett annat rum, än mindre bära den med sig ut på stan. Senare uppfanns det så kallade jacket, vilket innebar att man kunde flytta telefonen till ett annat rum, förutsatt att även detta rum hade ett jack. Ville man installera ett nytt jack i sitt hem kom efter några veckor en man i uniform och skärmmössa som det stod Kungl Telegrafverket på och utförde arbetet.

När man ville ha kontakt med någon abonnent slog man abonnentens nummer på en silverne nummerskiva, i folkmun benämnd petmoj, varefter abonnenten svarade med sitt telefonnummer. Man behövde aldrig fråga var abonnenten var eftersom den alltid var hemma om den svarade.

Vissa abonnenter hade så kallat namnanrop. Då lyfte man luren och angav abonnentens, som oftast var ett företag eller en myndighet, namn. I Ljunghusen där vi bodde om somrarna hade vi en telefon som inte hade någon petmoj utan i stället en vev. Om man drog på veven avbröt ortens telefonist sin kaffepaus och man sa åtta-två-ett, varvid telefonisten kopplade en till Åke. När man hade talat färdigt med Åke måste man ringa av, vilket innebar att  man drog ett varv på veven. När telefonisten hörde detta ljud kunde hon dra ut sladden och återgå till kaffet.

Ville man ringa riks, det vill säga till någon abonnent utanför ens närområde, fick man beställa detta samtal av telefonisten. Begärde man då exempelvis två perioder kom telefonisten in efter två perioder och sa två perioder. Till utlandet var det ingen som ringde eftersom det ofta var krig.

Sammanfattningsvis får man nog säga att telefonen på den tiden, till skillnad från dagens, var rätt osmart.

Den hade dock en klar fördel: man behövde inte ladda några batterier.

Annonser

4 kommentarer

  1. Namnanrop minns jag från min barndom. Jag trodde, att det hette ”namnamrop” och hade något med godis (namnam) att göra. Så dum var jag.
    Med Vänlig Hälsning
    Petter Eremiten


    • Jag trodde att ringlinjen (trean) hette så för att den pinglade i kurvorna.


  2. Andra fördelar var att barn läste böcker, lyssnade på radio, vistades utomhus, samlade herbarier samt spelade bränn- och fotboll.


  3. Ja, det var verkligen en fördel på den gamla goda tiden: man behövde aldrig fråga var abonnenten var eftersom den alltid var hemma om den svarade.

    En annan fördel var att fru Axelsson i växeln ofta visste var personen var om han/hon (eller hen) inte svarade. Om jag ringde från Byringe 4 till min klasskamrat på Byringe 55 och inte fick något svar kunde hon säga: ”Jag såg att han och föräldrarna nyss gick över ladugårdsbacken”.

    Det kallar jag personlig service.

    För övrigt har jag i köket ett gammalt tidur som plingar automatiskt efter tre minuter. Det markerar en period i Kungl. Telegrafverkets gamla periodiska system.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: