Kondis – sista delen
augusti 23, 2014Jodå, det fanns ett konditori som hette Dowlers. I familjen Dowler fanns två granna döttrar, varav en hette Maj-Lis om jag minns rätt. Flickorna Dowler (och deras föräldrar förstås) bodde sommartid på Vikensvägen i Ljunghusen, bara några pajkast från spalten.
I det hus där jag växte upp i Malmö fanns när vi flyttade dit ett kondis vid namn Fersens Konditori, men vi tog aldrig våra bakverk därifrån eftersom vi ansåg dem för klyddiga och sötsliskiga. I stället skickade man iväg den snabbfotade spalten till Munks, som var beläget i hörnet Regementsgatan och Verkstadsgatan. Därifrån återvände jag till familjens sköte med en läckerhet som kallades chokladrör och innehöll vispegrädde.
Fersens blev sedermera Gondolen och var det namnet troget tills lokalen blev Atmosfär. en omtyckt gourmetkrog.
På Fersens väg låg även konditori Prinsen, numera kinakrog, och närmare Stadsteatern och Malmö Idrottsplats låg, om jag inte minns fel, ett fik som hette Idrottskaféet.
Det fanns även kondis som tävlade i en annan liga, Palladium och Aveny som hade dans, och så förstås Residens på Adelgatan, som jag i min bok Malmö för inte så länge sen beskrev på följande vis:
”På galonstolar, i hägnet av grekiska gudinnor och svenska hötorgstavlor satt man där under gnistrande kristallkronor med lemonad och wienerbröd och betraktade gyllenläderstapeterna, medan man lyssnade på porlet från lokalens här och där utplacerade små vattenkonster. Smaklöshet och trivsel går ofta hand i hand.”
Och så här skriver kulturjournalisten och författaren Stefan Ersgård om Marcel Laurent, som ägde och drev Residens, som egentligen var ett schweizeri.
”Laurent kom till Malmö efter andra världskriget och drev ett kontinentalt café med restaurang i 33 år.
Han var schweizisk konsul och en profil i Malmö, inte minst för sin vänliga utstrålning. Givetvis spelade de utsökta bakverken en roll i sammanhanget. Gästerna älskade wienerkrans med arrak och schweiziska croissanter. En kopp kaffe och en bakelse i Monsieur Laurents genuina cafémiljö är ett minne för livet.”
Därmed avslutar jag min kulturhistoriska serie om gamla malmökondis, nu får det banne mig räcka med nostalgi.
Åke Cato blogg 
Konditori Prinsen på Fersens väg har jag ett särskilt förhållande till. Där satt jag en varm augustidag 1957 och drack kaffekopp efter kaffekopp i väntan på att få ”köra upp” för körkort. Dessförinnan hade jag varit i baracken vid Rörsjöns fotbollsplan och skrivit ett godkänt teoriprov. Efter en, som jag tyckte, evig väntan dök inspektören upp och jag kunde sitta in i körskolebilen, en treväxlad Volvo PV444. Jag blev beordrad att köra till Triangeln, därefter till Löjtnantsgatan och sedan fick jag parkera i Kungsgatan. Det var allt, och körkortet var klart. Jag har hört att det ska vara lite omständligare nuförtiden.
Det blev klyddigare med åren. Men när jag tog 1964, hade det inte hänt. Och varför förlades alltid uppkörningslogistiken till stadens kondis? Nu jublar emellertid körskolorna, eftersom körkortsutbildningen äntligen ska insorteras i gymnasieskolan, och de då upphöjs till läroverk!