Bior 9

I dag, på den internationella kvinnodagen, hyllar jag Dagmar Ebbesen, som vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en ren kärleksförklaring!
Dagmars återkommande karaktär var vad jag skulle vilja kalla ett fruntimmer, en människotyp som inte görs längre. Hon delar plats i filmhistorien med tanter som Rut Holm, Julia Caesar, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några.
Men det är Dagmar som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes  av ett mycket bestämt, mycket rekorderligt och omutligt hedersamt stycke fruntimmer, med flera lager av skinn på näsan och med minst åtta fötter på jorden.
Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.

Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med kaffe.
När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.
Och om nu någon besserwisser känner på sig att dessa namn och precis denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera detta inlägg, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det, som Dagmar skulle ha sagt.

Annons