h1

Sillarör

mars 26, 2015

Just nu kan man dagligen betrakta konståkning i tv. Om man så åstundar, vilket spalten icke gör. Hurudana vågade piruetter damerna och herrarna åstadkommer på isen resulterar det bara i en grundlig gäspning i spaltfejset.

När spalten var liten, inte stort mer än en notis, brukade han skrinna på Öresundsdammarna eller Hästhagen i Malmö eller på en spolad bana på det som då hette Tennisstadion. Det fanns, om jag minns rätt, tre slags skridskor: helrör, halvrör och vad som i Skåne benämndes sillarör.
På helröret var skridskon fast monterad på skon, på halvröret och sillaröret sattes den fast med en skruvnyckel. Hur halvrören fungerade vet jag icke enär jag aldrig ägt några sådana, men sillarör fungerade inte alls. Oupphörligen fick jag be min storasyster om hjälp. En snorig unge med sillarören dinglande runt anklarna irriterade henne märkbart eftersom det tvingade henne att avbryta nojset med sina stiliga iskavaljerer. Själv hade hon vita helrör. Dessa ärvde jag sedermera, men dessa tösaskridskor blev aldrig någon succé.
Några riktiga helrör fick jag aldrig, vilket i någon mån förklarar mitt hat till disciplinen konståkning.

Några bilder på sillarör hittade jag inte, varför jag i stället visar en bild på ett helrör.

7renat

5 kommentarer

  1. Med helrör rullade man på extra bra i mellersta tonåren. Ibland plankade vi in på Södra Isbanan om lördagsaftnarna och höll party med skridskoåkning och fjällor, inkl ett kollektivt helrör och transistorn i becksvarta natten. Isdans kallade vi det. Detta var före fritidsgårdarnas tid, och rätt snabbt övergick vi istället till lokal.
    Särskilt efter avlagd realexamen och fyllda 16.


  2. Konståkningsskrillor har inga rör. Eller hade inte i min barndom i alla fall. Fick låna ett par såna – svarta! – av min kusin i Danmark, där hade man inga rör, där visste man inte vad ishockey var i slutet av 40-talet (vet man det nu???). Men skenorna var utrustade med en jädra massa taggar fram till och f-n vad man stod på öronen och det är nog därför mina knän är så taskiga i dag?!


  3. Att åka skridskor utan att vara utrustad med en ishockeyklubba förekom ju knappast i min norrländska barndom och alla flickor hade ju vita konståkningsskridskor med taggar i spetsen. Numera har ju långfärdskridsko blivit allrtmer populärt. Minns även hur avgörande teknikskiftet var när slagskottet alltmer började användas istället för handledsskottet i ishockey – mycket hårdare skott. Oj, vilka minnen som väcks till liv!


    • Du måste vara en de få som aldrig fått nöjet att lira med en bandyklubba i din skridskoåkning uti Norrland? Skrillor med obligatorisk bandyklubba hade förekommit i 50 år innan hockeyn
      hittade till Norrland.


  4. Beror ju alldeles på var i Norrland man är uppväxt. Visst har jag spelat lite bandy, men inte uppväxt i någon bandymetropol som i sydligaste Norrland, alltså i Hälsingland med en utbredd bandykultur. Ishockey ökade ju kraftigt i popularitet på 50-talet på bandyns bekostnad. Jag är ju född i slutet av 40-talet o upplevde ju allt detta o Tre kronors växande framgångar i VM turneringar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: