Ärligt talat

I går var det Guldbaggegala igen. Jag hoppas ni inte missade detta tal, kvällens enda ärliga:

Kära Guldbagge-publik.

Att  min film  skulle bli en skitfilm insåg jag redan när jag såg det första utkastet till manus, men med vetskap om juryns totala inkompetens var jag övertygad om att vi lik förbannat skulle få en bagge. Det är nämligen precis sånt här pretentiöst, kvasiintellektuellt skräp den brukar belöna.

Att det över huvud taget blev en film förvånar mig eftersom alla som var inblandade i inspelningen var totalt värdelösa. Manusförfattaren visade sig vara analfabet och det var inte förrän jag erfor att han är svåger med regissören som jag insåg varför han över huvud taget hade fått jobbet.
Regissören ja!  När den fan nån enstaka gång dök upp i studion var han så packad att han knappt kunde stå på benen. En enda gång var han nykter, men den dan var  fotografen hög som ett tjugovåningshus.

Den manlige huvudrollsinnehavaren visade sig vara en uppblåst skithög från Dramaten som använde större delen av inspelningstiden till att försöka mygla in sin obegåvade hustru i den kvinnliga huvudrollen.
Och för all del, så här efteråt undrar man ju om inte hon trots allt skulle ha varit  mindre usel än hon som gjorde rollen.

Över huvud taget var det ett erbarmligt inspelningsteam, från scripta och arkitekt till snickare, ljudtekniker och belysningsfolk. Inspelningen kännetecknades av att alla ständigt intrigerade och pratade skit om varandra. Det enda alla hade gemensamt var en kompakt ovilja till arbete och en fullständigt häpnadsväckande illojalitet.

När filmklipparen till slut fick hand om de inspelade rullarna visade han  total oförmåga att hålla ordning på scenerna och när han sökte hjälp hos scriptan var hon omöjlig att få tag i eftersom hon och den kvinnliga stjärnan gift sig och stuckit på bröllopsresa till Bali.

Jag vill slutligen vilja säga några ord om min hustru, som mitt under det stressiga slutarbetet med filmen lämnade mig och krävde mig på tolv miljoner i skadestånd, till mina föräldrar som  slog mig med en livrem varje gång jag försökte gå till skolan samt till min farmor som förförde mig varje kväll efter aftonbönen.

Det finns i själva verket bara en människa i hela världen jag har att tacka för att jag i dag kan stå här med denna anskrämliga Guldbagge och det är därför jag nu säger:

Tack ska jag ha !

Annons