Svenska Flaggans Nationaldag

I dag är det Nationaldagen, en dag då vi skall minnas de fornstora dar då vårt land ärat flög över jorden. Den svenska modellen var förhärskande i större delen av Europa och en bit av Nordamerika på den tiden.

 

I spaltens ungdum fanns det ingen nationaldag, då fick vi hålla till godo med Svenska Flaggans Dag. Förtjänta damer och herrar, lottor och folkdansare, emottog ett svenskt fanstyg på Malmö Idrottsplats av, skulle jag förmoda, landshövdingen. På gatorna tågade en militärorkester. Då och då fick blåsarna paus och ersattes av trumslagarpojkarna. Detta hände ständigt när orkestern kom till den plats där spalten stod.  Jag fick därmed ej på nära håll uppleva det muntra brasset utan fick hålla till godo med  trummorna. Jag har alltid varit orättvist behandlad. Alltid!

(Först senare insåg jag att det var trummorna som var det roliga; det var när jag gick på jazzkonsert på Tennisstadion och fick spisa  Gene Krupa och hans batteri.)

Idag går jag  inte ut och kollar på marschorkestern, jag sitter inne och grämer mig. Det är det enda nöje vi gamlingar kan unna oss, det och att ligga yngre släktingar till last.

Apropå marschorkestrar erinrar jag mig Povel Ramels rader:

Har du sett min döve bror,
han som var tamburmajor
Hörde inte vaktparaden,
gick på fel håll ut ur staden
Han försvann i andanom
Tjipp,  tjillevipp,  tjillevipp
bom bom

Jag  är inte riktigt säker på tjillevippen, men bom bom stämmer.

Tamburmajor (Ikea)

För övrigt vill jag såväl leva som dö i Norden, helst leva förstås, ett tag till i a f.

Det var allt för i dag från nationella fronten.

 

Annons