h1

Grammofonmusik

oktober 16, 2013

I spaltens ungdom var ungdomen ännu icke uppfunnen. Tonåringar var ingen målgrupp och det var därför ingen som brydde sig om oss. Det fanns bara ett radioprogram där man kunde lyssna på lite lättsam schlagermusik. Det hette kort och gott Grammofonmusik.
Schlagersarna kom i mitten av programmet, efter det att en massa tråkig klassisk musik hade avverkats. Sen blev det roligare och roligare tills det hela slutade med en klämmig marsch.
Programmet sändes klockan aderton, samtidigt som familjen Cato åt middag vid det mörka ekbordet i matsalen  på Fersens väg. Vi hade en radiogrammofon i mahogny, som gjorde sitt bästa för att inte se ut som en radiogrammofon. Den var försedd med dörrar och när dessa var stängda kunde den lika gärna ha varit ett vitrinskåp.

I Grammofonmusik, kunde det hända att någon operasångerska tog sig orådet före att dra en bit av Wagner. Då grymtade far över sin kotlett: Det var ju ett jävra allo!
Man var böjd att hålla med honom. Jag tror det är från den tiden mitt förakt för operakonsten grundlades.
Men när det tråkiga var över öppnade sig schlagersarnas glada värld. Då spelades grammofonskivor som aldrig hörs i radion nu för tiden, utom möjligen i Da Capo med Anders Äldreman.
En av dessa bitar var, minns jag, Dance, Ballerina, Dance, en liten trevlig rumba som Nat King Cole senare exekverade. En annan var Legenden om Tina som, om jag inte minns fel, framfördes av Lasse Lönndahl.

Legenden om Tina den handlar om kärlek,
som föddes en blommande vår.
Dess blommor har vissnat och vår blev till vinter,
men kärleken växte vart år.

En ganska vissen text, tycker jag nog, förmodligen översatt från tyskan. En annan schlagers var Följ med mig Stina i en roddbåt till Kina, som exekverades av den synnerligen folkkäre Sven Arefeldt (1908-1956). Alla texter till schlagersarna fanns att tillgå på mittuppslaget i ungdomstidningen Fickjournalen. Dessa klippte jag ut och klistrade in i en blå skrivbok.

Så kom då allra sist slutmarschen, som exempelvis kunde bestå av Alte Kameraden. eller någon annan käck tysk marsch, varvid min kompis tyskvänlige fader vällustigt suckade:

Säga vad man vill om Hitler, men god musiksmak har han.

170653637_86362b26-6b66-4ba2-86e4-8ace3f8802fa

Typisk radiogrammofon från 40-talet

Annonser

6 kommentarer

  1. Åke – jag är rätt säker på att programmet hette ”Grammofontimmen”.


  2. Hahahaha! Åh, en sådan där radiogrammofon har jag svaga minnen av från någonstans.. Kul!


    • 1 Det fanns nog en i gillestugan i källaren på Skoghems.
      2 Varför kan jag inte läsa din blogg längre?


  3. Känner igen allt ,radiogrammofon ,matsal och musiken.Min pappa dyrkade Erna Sach en tysk koloratursångerska.Sen om det var kotlett eller ej minns jag ej.


    • Visst var det kotlett. Med pressgurka.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: