h1

Populär spaltserie fortsätter

mars 20, 2011

Här fortsätter spaltens otroligt populära serie OH YES, I REMEMBER IT WELL.

I remember…

… att det i min barn- och ungdom bara fanns ett radioprogram där man kunde lyssna på lite lättsam musik. Det hette Grammofonmusiken. För övrigt fanns det bara föredrag om Potatisodlingen i Halland och Sten Bergman som berättade om infödingar endast iklädda penisfordral. Fast han var rätt rolig. Flera gånger gick jag till Realskolans aula där Sten talade till ljusbilder. När det skulle bli ny bild stötte han med pekpinnen i golvet.

Det fanns ingen teve på den tiden så det fick bli aulan. Där hörde jag för övrigt även Sten Broman.

Början av Grammofonmusiken kunde man hoppa över för där var det bara en massa tråkig klassisk musik, sen blev det roligare och roligare tills det hela slutade med en klämmig marsch. Efter varje låt fick man veta vilket skivmärke som hade gjort inspelningen.
Skivmärke:  Sonora kunde man till exempel säga. Då var det det. Ett annat skivmärke hette Brunnswick, vilket jag alltid tyckte var ett egendomligt namn på ett skivbolag.

Grammofonmusiken sändes klockan aderton, samtidigt som familjen Cato åt middag i det eleganta hemmet på Fersens väg 4 i Malmö. När någon operasångerska sjöng nån bit av Wagner sade min fader:
Det var ju ett jävla allo!
Jag var böjd att hålla med honom.

En av slagersarna från den tiden var Dance, Ballerina, Dance, en liten trevlig rumba som Nat King Cole har exekverat. Själva slagersen kan du höra om du klickar på länken längst ner, men jag valde Buddy Clark eftersom Nat förvandlade rumban till en foxtrot. Herr Cole får ursäkta men jag tycker att DBD är en rumba.
En annan slagers (helt bortglömd i dag) var Legenden om Tina. Jag var nästan säker på att det var Lars Lönndahl som sjöng in den, men en uppsats på internet av Enn Kokk gav mig vid min hand att det var operasångaren Sven Erik Vikström.

Legenden om Tina den handlar om kärlek,
som föddes en blommande vår.
Dess blommor har vissnat och vår blev till vinter,
men kärleken växte vart år.

Nu får det vara nog med nostalgi för i dag. Man ska inte överdosera.

FOTNOT   Ovannämnde Enn Kokk meddelar vid detta blogginläggs pressläggning att även Lasse Lönndahl exekverade Legenden om Tina. Ytterligare ett belägg för att spalten alltid har rätt!

Annonser

3 kommentarer

  1. ”Legenden om Tina” sjöngs av Sven-Erik Vikström och finns på den skivserie med svenska schlager jag har skrivit om. Men du har också rätt: Visst har även Lars Lönndahl sjungit in den här sången.


  2. I Realskolans aula framträdde på 50-60-talen många nationella celebriteter inför halvsovande 11-19-åriga elever. Särskilt minns jag kollisionen med en liten förskrämd och försenad flicka, som före arla morgonbön frågade efter aulan. Hon hette Birgitta Pettersson och spelade våldförda avdagatagna jungfru Karin i Bergmans Jungfrukällan. För oss andra gällde att komma innanför porten innan Purex (magsur obeveklig vaktmästare) smällde igen den framför näsan!
    Efter morgonbön släpptes de morgontröttaste in. Fast med Purex’ kärvänliga ‘Sen ankomst’ till klassboken. Som byggde på syndaregistren till ej ovanliga ‘sänkt sedebetyg’…


  3. Det fanns ju också ett program, som hette ”En glad ton”. Där spelades tidigt på söndagsmorgnarna glada klämkäcka låtar. Detta program förstörde mina söndagsmorgnar. Min far skulle alltid höra på detta och jag ville sova. Det blev bättre, när jag till slut fick eget rum.
    M V H
    Petter Eremiten



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: