Tiden går

Ibland blir man påmind om tidens oundvikliga gång. I ett frågeprogram härom dan sjöng revykungen Karl-Gerhard sin berömda sång Åsså kommer det en gosse.

Vem var det som sjöng? frågade programledaren.
Lasse Dahlqvist, svarade frågesportaren.

Ack ja.

Å andra sidan vet jag inte ett dyft om hiphoppare och när det kommer till filmisar slutar mina kunskaper vid Cary Grant och  Doris Day.
Så det jämnar väl ut sig, kan tänka. Men liksom ändå.

 

AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT:
Svenska Boxningsförbundet meddelar att de nu är i full gång med förberedelserna för nästa års stora evenemang – Sluggerfestivalen.

Utsikt från gågatan (4)

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris för de spaltbrukare som inte är bosatta inom denna tidnings spridningsområde.

Jag kommer ihåg…

… att det fanns en veckotidning som hette 25:an för att den kostade 25 öre
… att Knoll och Tott hette så i Hemmets Journal men Pigge och Gnidde i Hemmets Veckotidning samt att deras fader hette Tjockelin i HV och Kapten Bölja i HJ
… att det kostade 15 öre att ta spårvagnen (spågan, spinkan) och att man skulle tala om för konduktören om man ville ha kvitto eller övergång, den senare biljetten kostade fem öre mer
… att man hade sitt spårvagnskort i ett snöre om halsen
… att spårvagnsföraren på vintern hade halmskor för att inte frysa fötterna av sig där han stod på sin öppna förarplats
… att en stor chokladkaka (ett chokela) kostade 40 öre, vilket var en helt oöverstiglig penningsumma samt att den var fem gånger större än de chokela som i dag saluförs för 40 kronor
… att man därför fick klara sig med en ettöreskola. (Det var efter denna godbit den italienske filmregissören Ettore Scola tog sitt namn, visste du det?)
… att det fanns en affär nedanför oss på Fersens väg som hette Gottis och vars lönsamhet baserade sig på eleverna från Realskolan mitt emot
… att detsamma gällde konditori Gondolen, som i min tidigaste barndom hette Fersens Konditori och som i dag är lyxrestaurangen Atmosfär
… att husvärden i vårt hus var låghalt och uppgavs vara vansinnigt rik och att gårdskarlen var arg, alltid arg
… att mor och andra husmödrar bankade mattor på en mattebom på gården
… att min broder Lars-Eric hade en lättviktare som hette Huskvarna
… att jag en gång snodde en krona ur mors röda börs som låg på köksbordet för att kunna gå på biografen Spegelen och se Helan, Halvan, Hacke och de Gaulle, som alltid kom ut från ett flygplan – den människan måste ha släpat på en ständig jetlag, som han for omkring, jag syftar på de Gaulle, inte Hacke
… att biljetten till Spegelen kostade 55 öre och att man kunde se programmet om och om igen om inte vaktmästaren fick syn på en och körde en på porten
… att man buade när Artie Shaws orkester dök upp för tredje gången
… att det inte fanns fler bilar på gatorna än att min bror och jag kunde sitta i fönstret på Fersens väg och föra protokoll; ett streck för Chevrolet, ett för Chrysler, ett för Buick – det fanns nästan bara amerikanska bilar

Allt detta kommer jag ihåg.
Om jag nu bara kunde komma ihåg var jag la mina glasögon.

Utsikt från gågatan (3)

Detta är tredje delen av spaltens internationellt uppmärksammade serie Utsikt från gågatan, som består av repriser på min spalt i Malmö-Tidningen,

Mellan Gunder Hägg och Lisa Syrén

Körsbärsträdet har vitnat, snart ska dess blommor singla i luften som ett snöfall. Syrenerna ligger i startgroparna, häggen är sen länge bortblommad. Här är den sköna sommaren som jag har väntat på.

Så inledde jag min spalt i Aftonbladet den 3 juni 1982. Förhållandena avsåg ett falurött och för mig totalt överdimensionerat trähus på ön Storholmen i Stockholms innersta skärgård, en villafastighet som jag 1977-1983 var lagfaren ägare till.
Min krönika handlade om den kände skomakaren, som inte ville sitta inne och pligga och halvsula medan häggen och syrenerna stod i fullt flor där utanför. Han textade därför en skylt som han satte upp i fönstret till sin skomakarverkstad innan han låste dörren och begav sig ut i sommaren. Texten löd:

STÄNGT MELLAN HÄGG OCH SYREN

Jag beslöt, skrev jag alltså 1982, att följa den kloke skomakarens exempel. På holmen har jag en hägg och en syren och däremellan en någorlunda skuggig plats. Där, mellan hägg och syren, slog jag mig nu neder i en bekväm solstol och betraktade blomsterprakten omkring mig.

Då ä dä sommer, å dä ä blommer, uti varendaste liten vret, sjöng jag med Axel Engdahl. En vret är en åker eller annan odlingsmark som ligger avsides, det kan också vara en nyodling i skogen. Axel Engdahl (1863-1922) var en svensk skådespelare, revyförfattare och teaterchef.
Efter ett tag somnade jag i min skuggiga stol och begynte snarka så högljutt att ekorrarna förskräckta flydde upp bland tallegrenarna, där de förmodligen stötte sina små ben.

Nu, trettio år senare, har jag ingen plats där det växer hägg och syren, bara en betonggrå balkong ovanför gågatan. Jag är medveten om att man kan förvandla en balkong till ett prunkande blomsterparadis, men jag har inte den erforderliga färgen på mina fingrar. Jag är därför hänvisad till stadens vackra parker om jag vill avnjuta vårens och sommarens blomsterprakt.
Nu för tiden behöver jag för övrigt inte invänta tiden mellan hägg och syren och behöver inte sätta upp någon skylt på min dörr, ty jag är pensionär och håller så att säga stängt året om.

FOTNOT   Gunder Hägg (1918-2004) var en svensk medeldistanslöpare.  Lisa Syrén är programledare för bland annat Ring så spelar vi i radion.

Storholmen (Foto: författaren)

Det våras för gubben

           Man skulle kanske våga sig ut på ett litet ragg i helgen?

Utsikt från gågatan (2)

Detta är del 2 i spaltens repriserade krönikor från Malmö-Tidningen.

Bilar i mitt liv

Om det finns nåt som får oss gamla herrar tårögda så är det när vi börjar minnas vår ungdoms bilar. Förmodligen är detta orsaken till att många herrar i mogen ålder skaffar sig veteranbilar. När de sätter sig i en gammal Studebaker från 1957 förflyttas de som genom ett trollslag till sin ungdom. Plötsligt har de åter brylkräm i håret och har fått tillbaka sin gamla goda potens.
I mitt fall är jag dock inte helt säker på att tårarna i mina ögon enbart är lyckotårar. De kan också ha orsakats av plågsamma minnen. Min första bil var nämligen en liten lynnig sak som inte alltid var så lätt att ha att göra med. Den hette Fiat 500, men kallades i folkmun Topolino, vilket är italienska för Musse Pigg. Det ansågs att bilen liknade den bil som MP kör omkring med på seriesidorna.
Om det nu verkligen var folkmunnen som hade döpt den till Topolino. Jag misstänker starkt att det var var Fiats reklamavdelning som varit framme.
Topolinon var en liten trevlig bil, men mitt ex led av en kronisk sjukdom i fördelardosan. Jag vet inte om det var medfött eller om det var en åkomma den lille stackaren ådragit sig i det för honom ovanligt kyliga nordiska klimatet.
Sjukdomen yttrade sig så att det uppstod fukt i dosan. Topolinon hostade till med jämna mellanrum, suckade och stannade. Man fick då gå ut och skruva av locket till fördelardosan och medelst en torr linnetrasa torka av densamma invändigt. Sedan gick Topolino ett tag, men efter några kilometer var det dags för trasan igen.
I längden tröttnade jag på Musse Pigg och böt den mot en Lambretta. Den är döpt efter den norditalienska floden Lambro, visste ni det? Jag undrar förresten om det finns fördelardosor idag. Skulle knappt tro det.

Dagens fotografi visar två stolta bilägare som poserar framför sina respektive fordon. 1957 äntrade jag och min kompis Åke min Topolino och satte kurs söderut. Vi hade bilen full av tält och vår tanke var att nå Italien. Någonstans i det södra Tyskland hade vi stämt träff med Åkes föräldrar som också var ute och luftade sitt fordon. Herr Öberg med sin Mercedes 300 har förstås större anledning än jag att yvas. Jag tror dock att han i ett avseende avundas min Fiat 500, som var utrustad med sufflett. Det var inte hans Merca.

Topolinon hade fullt sjå att ta sig över Alperna. Var tredje kilometer började kylaren koka och vi var tvungna att stanna och låta vattnet svalna. Men över kom vi. En natt slog vi upp vårt tält högt uppe i bergen, omgivna av råmande kossor. Det var rena Sound of Music. Eftersom vi slagit ner våra bopålar i en kraftig sluttning hade vi benen utanför tältet när vi vaknade. Kossorna betraktade oss, skällde med sina skällor och skakade sorgset på sina kohuvuden.
Åke och jag nådde aldrig Italien, men det var på gränsen, bokstavligt talat. Lugano i det södra Schweiz var vårt sista mål innan vi åter ställde kosan norrut, trötta på besvärliga tältresningar och Topolinons eviga kokande.

Efter Topolinon följde en Hundkoja, en Renault, en Datsun, en folkbubbla och slutligen en BMW. Den senare rattade jag tills jag av handikappskäl tvingades byta till en eldriven rullstol med 9,4 km/tim som topphastighet. Den går under den käcka beteckningen elskoter, men en rullstol är det lik förbannat.

BÅB

Med anledning av spaltens senaste spalt, i vilken omtalas den store skådespelaren Benkt-Åke Benktsson, 216 kilo, vet min korrespondent på Reymersholme, herr O, att berätta en händelse från Malmö stadsteater:

Ingmar Bergman, känd för sitt oavvisliga krav på att alla i ensemblen skulle infinna sig punktligt, repeterade en pjäs. Vid en repetition saknades BÅB. Minuterna gick, Bergmans mulnande övergick i svärta. Men så kom BÅB , till slut. Alla väntade. Vad skulle han skylla på?

Ja, förlåt, ja ble litta sen. Ja fick ente å maj den forbannade taxin.

Utsikt från gågatan (1)

Understundom och med viss regelbundenhet publicerar sig spalten under rubriken Utsikt från gågatan i ett organ som heter Malmö-Tidningen, också känd som Limhamns-Tidningen och Vi på Näset. Eftersom inte alla spaltbrukare har lyckan att bo i Malmö eller dess omnejd ämnar jag därför reprisera mina krönikor här i spalten. Vi börjar från början…

Gågatan

Jag bor vid en gågata. På kvällarna kan jag ibland höra hästhovar klappra mot gatans stenar. Då tänker jag att det måste ha varit så det hördes förr, på alla gator i Malmö och andra städer. Men hästarna på gågatan är inga dragare. På djuren sitter ridande kvarterspoliser.
Längst ner i mitt hus finns en gottisaffär, ett modernt kafé och en affär som säljer pottor och dylikt. Tidigare låg där en biograf som hette Downtown.  När jag var ung hette den Rio. Där hade Edvard Perssons filmer premiär.
Snett mitt emot Rio låg en bio som hette Göta. När jag flyttade till gågatan hette den Sandrews. Sen fick den lägga ner, tacka för det. Bior ska heta Göta och Capitol och Alcazar och inte Downtown och Sandrews.
Längre ner på gatan låg en kortfilmsbiograf som hette Spegeln. Där kunde man se vad Hitler och de Gaulle och Hacke Hackspett haft för sig sen sist. de Gaulle kom alltid ut på en flygplanstrappa, han måste ha gjort sig en förmögenhet på traktamenten.
Det kostade 55 öre att ta sig in på Spegelen och då kunde man sitta hela dan om inte vaktmästaren la märke till en. Sen blev Spegelen porrbio och sen blev den kvalitetsbio (kvalitetsfilmer är filmer som ingen utom filmrecensenter vill se) och sen försvann den.

Jag är född i kvarteret Kaninen vid Triangeln. I Kaninen låg en bio som hette Kaninen. Där kunde man se George Formby, som var en sorts engelsk Nittiettan Karlsson. Han hade stora tänder och sjöng lite hest till ukulele. Hest, men trivsamt. Sen blev Kaninen Aveny och sen försvann den också. Downtown flyttade till Storgatan och tog sig namet Filmstaden. Också ett namn på en bia!
Ibland går jag ut på min balkong och tittar ner på gågatan. På morgnarna rastar vanligt hyggligt folk sina små prydliga amerikanska spaniels och lägger deras små prydliga exrementer i små svarta prydliga plastpåsar.
På nätterna hör jag fylltrattarna tratta hem och undrar varför de skriker så. När jag var ung skrek vi inte, inte vad jag minns i alla fall.

En morgon när hissen har landat på bottenvåningen har en hemlös man gjort ett litet enkelrum åt sig. Han vaknar när jag slår igen hissdörrarna.
Gomorron, säger han artigt.
Nu är det dags att stiga up, säger jag.
Det är som på vilket hotell som helst.

Många år senare skriver jag en pjäs där en av personerna är uteliggare. Det är en enaktare, betitlad Sova på marmorgolv och hade urpremiär – världspremiär! – på Intiman i början av oktober.
Jag växte upp på Fersens väg, i skuggan av den väldiga kub som då hette Malmö Stadsteater men som nu heter Malmö Opera. Det första som spelades på teatern var En midsommarnatts-dröm av William Shakespeare. Den såg jag med skolteatern och begrep intet.
Min ungdom inträffade på femtiotalet, när en ung Ingmar Bergman besjälade teatern och formade den kader av skådespelare som senare skulle bli kända som Stall Bergman. På Intiman såg jag Gudrun Brost (mamma till Johannes), Naima Wifstrand, Max von Sydow, Harriet Andersson, Maud Hansson (pigan i Lönneberga), Benkt-Åke Benktsson…
Den senare var en väl tilltagen man med en matchvikt på över tvåhundra kilo. När han kom in på scenen som elak fordringsägare i Strindbergs Påsk knarrade scengolvet oroväckande och det kändes som om inte många fler skulle få plats.
Det känns därför särskilt roligt att min pjäs spelas på Intiman. Herr Benktsson och fru Brost och fru Wifstrand är borta, men Kenneth Milldoff och Hans-Peter Edh och Li Bråde är min själ inte att förakta.