De nakna och de röda

I dag höll jag på att tappa brallorna. I sista stund svek modet mig, men jag kan tala om att det var ytterst nära.

På Ribersborg här i Malmö har naturisterna tilldelats ett område längst bort på stranden där de kan gå omkring och dingla med vad de har bäst de vill. En skylt varnar när man närmar sig. Det står inte I SOM HÄR INTRÄDEN, LÅTEN HOPPET FARA, men något i den stilen.

Som gammal och rätt ful gubbe är jag road av att betrakta damer utan kläder, särskilt om damerna är i tjugoårsåldern eller strax därunder. Jag närmade mig därför lystet  nudiststranden.

Det är dock en stor olägenhet förknippad med ett besök hos de nakna och de röda (ja solen sätter ju sina spår): det förväntas av en att man själv också blottar sig. Och det är man ju inte lika road av.

När jag var liten dräglade jag och mina kamrater över bilderna i en tidskrift som hette Solvännen. Det var nog inte meningen att man skulle göra det, men förmodligen gav vi dräglare genom våra köp av skriften nudisterna ett rejält tillskott till föreningskassan. Vi förvarade Solvännen i samma unkna byrålåda där vi hade Top Hat, Pin Up och Cocktail.

I Solvännen fanns det bilder av yppiga damer och atletiska herrar, ofta i motljus. Damerna gick ner i brygga och herrarna spände musklerna och gjorde gymnastiska och akrobatiska övningar tillsammans. Solvännen finns fortfarande, inhämtar jag på Google, och är organ (sic!) för Sveriges naturister.

Spalten fegade som sagt ur vid gränsen till nakenbadet. Han vägrade slänga  brallorna och så att säga visa spalten. Och är man inte beredd till ett sådant offer tillåts man heller inte drägla över anblicken av nakna tjugoåriga töser. Livet är hårt men rättvist.

Är det någon som vet var jag kan köpa Solvännen?

Denna förbannade hetta! (Repris)

Nu är det min själ hett i spaltens lya i Malmö. Alla fläktar fläktar och alla fönster och balkongdörrar står på vid gavel, men inget hjälper. Jag duschar kallt en gång i timmen och dricker oupphörligen iskalla gingroggar för att stå ut med hettan och för att fördriva malarian. Kinin botar nämligen malaria och tonic formligen kryllar av kinin.

I februari skrev jag en essä om detta, i vilken jag hävdade att personer i gamla kolonialromaner plägade sucka Denna förbannade hetta! med jämna mellanrum. Något belägg för detta hade jag inte och trots studier av ett flertal gamla Somerset Maugham-romaner, varav en faktiskt hette Rain and Other South Sea Stories, träffade jag inte på repliken en enda gång, så jag hade väl fel.

Dessutom begriper jag inte varför jag skrev om detta i februari, när det sannerligen inte är särskilt hett i vårt land. Men det är det som sagt nu.

Förra sommaren, som i kanske tre dagar gjorde skäl för namnet, funderade jag på att skaffa en liten mobil  luftkonditionering till spaltlyan. Ett företag lovade att jag skulle få prova en anläggning och levererade en sådan. Den bestod av  två bumlingar, varav en ganska stor bumling skulle stå i lyan och en jättestor bumling (något mindre än en kolonistuga) skulle bo på balkongen. För att kunna stänga balkongdörren var man tvungen att släpa in den jättelika balkongbumlingen i lyan, vilket var förenat med ohyggliga kroppsansträngningar.

Så jag ringde ventilationsfirman och bad den komma och befria mig från bumlingarna. Det blir ändå aldrig nån sommar, resonerade jag sorglöst. Men nu är det sommar och här sitter jag nu och suckar Denna förbannade hetta! och ångrar att jag inte köpte bumlingarna trots allt.

Hade jag inte haft gingroggarna vete fan  hur jag skulle stått ut.

Spalten avslöjar !

I dag avslöjar kulturjournalisten Magnus Sjöstedt i Svenskan att det är Olle Adolphson som döljer sig bakom pseudonymen Bo Baldersson.

Men varför skulle vi tro på honom? Han finns ju inte heller i verkligheten. Bakom Magnus Sjöstedt döljer sig en känd kåsör, författare och tv-skojare som blev  populär på åttiotalet när han klädde ut sig till kock.

Mer säger jag inte.

Where are we?

Var tror spaltens läsare att dessa skyltar finns till beskådande? I New York? Boston? Dallas? Chicago? Omaha? Fel. Rätt svar är Malmö. Efter hemkomsten från USA gjorde spalten en liten runda med kameran och ställde sig frågan om han verkligen kommit hem.

Ung på nytt

Sedan en tid tillbaka har jag observerat att barn börjat säga hej till mig på stan. Det är ju en härlig upplevelse för en sjuttiofyraårig herre och jag svarar förstås med ett glatt hej tillbaka. Men ibland har jag undrat vad det beror på.

I går kom jag på det. Jag färdas nu för tiden i en elektrisk elskoter, en form av rullstol, vilket gör att mitt huvud befinner sig ungefär i nivå med en nioårings.

Därmed upphör jag att vara en konstig vuxen och blir i stället en i gänget.

Ros är en ros är en ros… eller?

Som den minnesgode läsaren torde erinra sig ställde jag efter hemkomsten från min upptäcktsresa i Nordamerika en fråga angående en vacker och väldoftande buske som jag där iakttagit. Jag antog, i min djupa botaniska okunnighet, att busken vore en hagtorn och hittills har jag stått oemotsagd.

Dock har nu några ytterligare förslag influtit, dem jag icke vill undanhålla min lilla  läsekrets. En väninna i  Bretagne (jo, jag har faktiskt en väninna i Bretagne) (nej, det är icke Bodil Malmsten) meddelar att hon letat upp busken i ett verk som heter The American Horticultural Society Encyclopedia of Garden Plants – tänk att det finns ett sånt verk! – och kommit fram till att växten ifråga torde vara endera Carpenteria californica eller Cistus monspeliensis.

Min gamle redaktörskamrat Vinberg i metropolen Hjo har sökt sig till företaget Trädgårdsringens katalog från 2002 och där hittat två passande kandidater, Gammaldags buskros eller Rosa Nevada. Vilken av dessa som är mest tänkbar vill han inte uttala sig om, men konstaterar tvärsäkert:

“Att det är en sorts ros är ställt utom allt tvivel. Blommans konstruktion, knoppens form, taggarna och bladverket – allt talar för ros.”

Och, skulle jag vilja tillägga, den ljuvliga doften.

Om inte någon hortikulturellt bildad spaltbrukare dyker upp och löser gåtan torde den förbli en sådan för all framtid.

FOTNOT: Bilden på busken hittar du i ett tidigare inlägg, rubricerat Buskis.

Tur är det

Om någon bad mig kommentera den amerikanske rockstjärnan Michael Jacksons frånfälle skulle jag inte ha något bra svar. Det var naturligtvis tråkigt för Michael Jackson och framför allt hans närmaste att han gick bort, men jag kan inte påstå att det skakade mig särskilt mycket. För mig betydde Michael Jackson ingenting. Inte ett smack. Jag kände honom knappt.

Hans musik måste väl ha varit bra eftersom så många gillar honom. Jag begriper mig inte på den sortens musik utan tycker att han lät som alla andra rocksångare. Och så såg han lite konstig ut på bilderna i tidningen.

Men det är det naturligtvis ingen som gör, ber mig alltså. Och tur är det.

Inget sus och inget dus

Ni som tror att vi så kallade tv-kändisar lever ett liv i sus och dus och vältrar oss i rysk kaviar och bälgar champagne till morgonfrallan ska veta att så minsann ingalunda är fallet.

I november 2008 gav SVT ut en dvd med programmet Nöjesmassakern och sen dess har jag varje morgon letat igenom posten för att finna en liten slant som tack. Men icke.

Häromdagen ringde jag upp Copyswede som – hade jag fått veta – är den organisation som har till uppgift att dela ut stålar till oss upphovsmän. Där fick jag tala med en förtjusande ung dam, som förklarade att jodå, pengarna var på väg. Inte så där alldeles omedelbart kanske, men jag kunde nog räkna med ett kassatillskott någon gång i januari 2011.

Den förtjusande damen förklarade lugnt och tålmodigt varför det skulle ta så lång tid. Hennes förklaring var nog så komplicerad men man vill ju inte visa sig dum inför en förtjusande ung dam så jag sa att jag var helt införstådd med varför det skulle ta drygt två år att betala ut mina snuspengar. Det var jag nog också, men knappt hade jag tryckt bort lilla fru Copyswede så hade jag glömt hur det hängde ihop.

Så det blir nog att sätta på kaffehurran ett tag framöver också. Men för all del, skumpa på morronkulan är ju sannerligen inget att stå efter.

Det går lika bra med fika.

Buskis

SPALTEN UPPTÄCKER AMERIKA (Kompletterande avsnitt)

Under min vistelse i staden Bristol, Rhode Island, USA,  färdades jag en dag i min förhyrda elskoter längs en fridfull cykelstig då jag plötsligt kände en stark doft kittla mina näsborrar.

Jag kastade en blick åt höger och döm om min förvåning då en oerhört vacker buske uppenbarade sig. Vad busken hette (och förmodligen fortfarande heter) har jag inte en aning om, ty jag var odrägligt lat i skolan och lärde mig inte ett barr om träd och buskar.

Alltnog, jag plockade några av de vita blommorna för att ge min värdinna – en  billig present, men kom ihåg att det är tanken som räknas  – och erfor då att stjälken var taggig som om tillhörde den en ros.  Jag hade även sinnesnärvaro nog att med min moderna digitala kamera avfotografera den granna busken. Det högupplösta resultatet ser ni här nedan.

Jag har visat bilden  för flera personer, alla kvinnor, eftersom jag är fördomsfull nog att inte förbinda herrar med botaniska insikter. Några av damerna är ena riktiga hejare på växter – en av dem är till och med pensionerad högstadielärare i biologi! – men ingen har kunnat tala om för mig vad det är för en attans buske.

Själv tror jag att det är en hagtorn.

En profil mindre

Malmö blir aldrig mer sig likt, sa min kamrat, herr B, i telefon häromdan. Det har han rätt i. En man vid namn Charlie Ovendahl har gått ur tiden och därmed är Malmö en profil mindre.

Charlie var en originell person. I min och fotografen Pierre Mens´  bok Malmö för inte så länge sen skrev jag bland annat så här:

“Att tala om Malmö på femtiotalet utan att nämna Charlie och hans gäng är otänkbart. De hade sina ideal på andra sidan Atlanten och gick klädda i amerikanska kostymer med extremt långa kavajer och och tvåfärgade myggjagare av den typ som företrädare för maffian brukar bära. “

“Jag tror de såg sig som rebeller i den rätt småtrista borgarstaden Malmö. Nåt slags Robin Hood-gestalter, som gav glans och äventyr till oss fega som inte riktigt vågade. Planteringen på Gustav Adolfs torg var deras Sherwood-skog.”

Alla i Charlies gäng övergav med tiden det maffiainriktade modet  och rättade in sig i ledet.  Dock icke Charlie; han släntrade ända till det bittra slutet – han hann bli 73 år innan cancern tog honom – omkring på Malmös gator som en annan Al Capone. Privat var Lennart (som han faktiskt hette) en vanlig familjefar med såväl barn som barnbarn i bagaget, men rollen som Charlie övergav han inte utåt.

Han spelade sin roll, ungefär på samma sätt som Sten Broman spelade sin en gång i tiden. Nu finns han inte mer och, som sagt, Malmö blir aldrig mer sig likt.