Apropå internationella barndagen

I dag är det den internationella barndagen. Eftersom spalten inte känner några internationella barn utan bara svenska, har jag beslutat att dagen och Unicef till ära sända en gammal spalt  i repris.

JAG LISA – DU SPALTEN

Spalten känner ett fruntimmer som är tre.  Hon heter Lisa och är en blondin i den närmaste vänkretsen och vi har känt varandra i många herrans år, så många att hon ännu inte hade kommit ut när vi första gången träffades.
Från början var Lisa inte alls förtjust i spalten. Hon tyckte han var ful, skäggig, lång och tjock. Han talade med bullrig röst och sa saker hon inte förstod. Frågan var om han ens var nykter.
Lisa gömde sig därför omsorgsfullt bakom byråer och annat möblemang när spalten kom på besök till föräldrarna. Hade hon haft tillgång till skyddshjälm är jag säker på att hon skulle ha använt den.
Nu har emellertid Lisa börjat på dagis. Där har hon fått råg i ryggen och lärt sig ge svar på tal. Dock är det inte så mycket bevänt med hennes grammatik. Om sanningen ska fram snackar hon som en liten kratta. Eller snarare som Tarzan:
Jag Lisa, du spalten.
Om hon har för avsikt att bege sig ut på en båttur med far säger hon:
Lisa båt pappa.
Vid ett så primitivt språkbruk händer det förstås att det kärvar till sig med tidsbestämningarna. Om spalten undrar om det var roligt att åka båt med pappa förklarar blondinen otåligt att båtturen ännu inte har ägt rum. Det gör hon med orden:
Lisa båt pappa SEN.
Det är inget exakt språk Lisa talar. SEN kan betyda allt från fem minuter till fem år eller när hon tagit studenten eller gått i pension. Sådana problem löses dock enkelt med det sunda bondförnuftets hjälp. Eftersom Lisa bor på en ö vore det ju orimligt att antaga att hon skulle behöva vänta i femton eller sextiotvå år med att åka båt.
En annan egenhet med damer i Lisas ålder är deras ambiton att registrera allt, och när jag skriver allt menar jag ALLT. Rubbet!
Flugan somnat, farmor kissa, pippi lessen, myran bråttom, mamma smutsig, tanten full, huset högt, bilen köra, pappa snorig.
Ingenting går en treårings lilla näsa förbi. Vore jag redaktionschef på en tidning skulle jag anställa en hoper treåringar som reportrar. Vilka iakttagelser man skulle få, vilka nyheter!
Detta var allt om Lisa.
Spalten slut.
Spalten krogen.

FOTNOT
Denna spalt (här i kortad och redigerad form) var införd i Aftonbladet i oktober 1979. Tyvärr har jag inte längre kontakt med Lisa, men räknar jag rätt på mina trubbiga fingrar torde hon vara drygt trettio i dag. Förmodligen sitter hon som controller på något större företag och  uttrycker sig säkert i eleganta meningsbyggnader. Dock är jag övertygad om att hon även i dag skulle  ta skydd om hon mötte spalten, ty denne är i dag ännu  tjockare och fulare än på sjuttiotalet.

RÄTTELSE
När denna spalt skrevs var jag i likhet med alla andra offer för vanföreställningen att Tarzan säger Me Tarzan – You Jane. Nu vet vi att så icke är fallet. Tarzan pekar bara på sin mäktiga bringa och säger Tarzan, varefter han pekar på Jane och säger Jane. Men då skulle jag inte ha kunnat använda den här fyndiga rubriken.

FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Det finns många gamla felaktigheter som envist lever kvar. I filmen Casablanca säger som bekant inte Rick (Humphrey Bogart) Play it again, Sam till pianisten Sam (Dooley Wilson) Han säger You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it!

REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Eftersom Rick inte säger Play it again, Sam borde rätteligen Woody Allens film inte heta så, vilket den gör. Men vem skulle orka fråga: Har du varit och sett Allens You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it! Och vem skulle därvid svara… ja du förstår.

FOTNOT TILL REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
När Bröderna Marx gjorde filmen En natt i Casablanca hotade filmbolaget Warner Brothers, som hade producerat Casablanca, att stämma dem eftersom de ansåg sig ha rätt till stadsnamnet. Efter en  längre tids  hätsk brevväxling meddelade Groucho Marx till slut att han övervägde att stämma Warner Brothers eftersom han ansåg att det var Marx Brothers som ägde rätten till ordet Brothers. Då gav Warners upp.

Vad nu detta har med internationella barndagen att göra.

”Nalle och Lisa”, klassisk serie utan pratbubblor, med text under rutorna av Elisabet Greve, hette från början enbart ”Nalle”. Enligt danska källor hette den ursprungligen ”Bamse og Dukke Lise” och var tecknad av Harry Nielsen med skript av EG.

Gick i Allers och kom ut i ett flertal album.

Det är ingen konst att tala med hästar…

… det gäller bara att anpassa historierna lite.

 

Unik bild på Sveriges roligaste humorist!

Spalten kan i dag visa ett fotografi av Sveriges i särklass roligaste humorist. Den unika bilden är knäppt i Stöde, Medelpad av ortens son, ordbrukaren Stig Nahlbom. Denne har tyvärr ingen uppgift om vem personen till höger om humoristen är.

Spalten slår alla rekord!

Det skulle inte förvåna mig om spalten är på väg in i Guiness Rekordbok. Texten kommer i så fall att lyda ungefär så här:

Den kände svenske tv-profilen Åke Cato medverkade i fredags i underhållningsprogrammet Doobidoo i 0,234 sekunder. Det är det kortaste framträdande någon har gjort i televisionens historia.

Eftersom många av spaltens läsare förmodligen inte hann uppfatta min medverkan har jag beslutat att sända mig i repris:

Tv-klippet som Lasse Kronér använde är från en sketch i programmet Häpnadsväktarna (1982). Torsten, som rollfiguren heter, ses kika fram bakom en björk då Torsten (Lars Humble) och Torsten (Frej Lindqvist) dansar oxdansen.
Spalten har sökt spalten för en kommentar, men han har avböjt med motiveringen att han tycker det räcker med uppmärksamhet för den här gången, vilket ju är en kommentar så god som någon.

FOTNOT
Kuriosum 1: I sketchen, som hette Goddag, Torsten och var en parodi på gamla svenska filmer, spelades en ung flicka av en ung och  okänd skådespelare vid namn Pernilla Wallgren, numera känd som Pernilla August. Filmhistorikerna anser att det var hennes briljanta och inkännande rolltolkning i spaltens sketch som fick henne att senare bli  en av Sveriges mest berömda filmstjärnor!
Kuriosum 2: En annan tös som medverkade i Häpnadsväktarna var den unga och okända skådespelaren Suzanne Reuter, som senare blev Sveriges mest berömda komedienne!
(Sämre gick det för två av programmets manliga aktörer, Sven Melander och Åke Cato, som i dag lever ett undanskymt liv på samhällets skuggsida.)

What a wonderful world !

En dag mellan Valdemarsro och Södra Förstadsgatan delar jag framsäte med en herre från det mellersta östern. Han har studerat litteratur vid universitetet i sitt hemland och har därmed meriterat sig för ett jobb som taxichaufför i Malmö. Detta var samhällssatir.
Taxichauffören och jag visar sig snart ha samma åsikter, åtminstone i ett avseende: vi är båda otroliga. Han tror inte på Allah och Muhammed och jag tror inte på Gud och Jesus. Ett tag har vi riktigt roligt där vi sitter och hädar i kapp.

Sens moral: om vi sluppe dras med alla dessa fåniga religioner skulle alla i hela världen vara lika överens som taxichauffören och jag. Vilken fin värld vi skulle ha!

FOTNOT
Eftersom spalten därmed har löst de mellanfolkliga problemen på jordklotet och i nästa vecka har för avsikt att ta itu med klimatproblemen anser jag att dom kan lägga ner FN och göra trevliga bostadsrätter av skrapan.

Dagens helgon: Konrad

Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.

Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon  i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.

Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.

Fig 1

Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!

Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:

Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti

FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.

FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?

Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.

Catos revysällskap

I mina lägre tonår spelade jag revy. Teatern bestod av familjens matrum och vardagsrum på Fersens väg i Malmö. Skjutdörrarna mellan de båda rummen tjänade som ridå.
Revyerna var nog inte särskilt omväxlande. Det förekom inga kupletter och ingen balett. Bara en lång rad sketcher, framförda av mig och någon klasskamrat jag lyckats få med på noterna. Några av sketcherna författade jag själv, men de flesta köpte jag av ett företag i Kristianstad som hette Sture Malmgrens förlag.
Härom dagen kom jag att tänka på detta och hittade på internet en antikvarisk katalog från 1945 som jag snabbt beställde. Två dagar senare dunsade den in i min brevinkast. Jag slog upp den och en våg av nostalgi sköljde över mig…

Sketcherna kostade mellan 50 och 75 öre per styck och var inte mycket roligare än så. Men förmodligen var de roligare än de sketcher jag själv skrev.
Hos Sture Malmgren i Kristianstad kunde man ävenledes beställa hela revyer, lustspel, lösnäsor, peruker, reklamaffischer, ”tjusiga huvudbonader” och annat smått och gott.

Det ska fan vara teaterdirektör! sägs det i August Blanches komedi Ett resande teatersällskap. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det var fan så roligt att vara teaterdirektör.

Dagens helgon: Martin

I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse  gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.

Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.

Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.

En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K,  som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:

Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.

Detta sålunda om gäss.

I natt jag drömde…

… att jag var ute och reste och hade glömt att ta med mig mobiltelefonen. För några nätter sen drömde jag att datorn hängde upp sig när jag skulle försöka skapa en mall i word.

Nä men vad är det för ena fjuttiga drömmar! Av en författare! En diktare! En tongivande kulturpersonlighet! Tror någon att Per-Olof Enqvist och Kerstin Ekman ligger och drömmer sånt? Eller Björn Ranelid? Icke!

Jag borde faktiskt veta hut.

Sorgebud

Ett sorgebud till alla spaltbrukare: jag vann inte den där halva miljarden bagare jag skrev om häromdan, den som jag hade tänkt dela med er. Det franska lotteriet lät vinsten på hundratvå miljoner euro gå till Irland och England. Dom håller ihop, dom där utlänningarna!
Jag och min kvinnliga kumpan i Bretagne fortsätter dock att lira. Nästa fredag ligger det visserligen bara 15 miljoner euro (150 miljoner SEK) i potten och det är ju inga stora pengar. Men okej, det räcker i alla fall till en halvsulning på galoscherna.