Sorgebud

Ett sorgebud till alla spaltbrukare: jag vann inte den där halva miljarden bagare jag skrev om häromdan, den som jag hade tänkt dela med er. Det franska lotteriet lät vinsten på hundratvå miljoner euro gå till Irland och England. Dom håller ihop, dom där utlänningarna!
Jag och min kvinnliga kumpan i Bretagne fortsätter dock att lira. Nästa fredag ligger det visserligen bara 15 miljoner euro (150 miljoner SEK) i potten och det är ju inga stora pengar. Men okej, det räcker i alla fall till en halvsulning på galoscherna.

Dagens helgon: Gustav Adolf

Gustaf VI Adolf var en trevlig gammal kung som alla tyckte om. Han var 67 år när han blev kung, en ålder då de flesta har varit pensionister i två år.
I stället för att resa till Tyskland och kriga och bära sig illa åt for han till Italien och låg på knä och  borstade gruset av små lerskärvor med en pensel. Karl Gerhard skrev en revykuplett om honom som började så här: Den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.

Eftersom GA var så sympatisk och demokratisk och plikttrogen satte alla  arga republikaner ilskan i vrångstrupen. Därför blev det extra roligt när skämttidningen Blandaren lät en gubbe säga: Det är inte monarkin jag har nåt emot, det är kungen. Åtminstone tror jag att det var Blandaren.
Kung Gustaf Adolf låg på sitt yttersta och dog i september 1973, samtidigt som  norrmalmstorgsdramat pågick i det centrala Stockholm. Detta gjorde att massmedia fick hicka. Två stories på samma gång!

Det var inte vid Gustaf VI Adolfs död som stjärnreportern Gösta Ollén i Expressen föreslog rubriken:
KUNGEN DÖD
ERLANDER I TÅRAR
- Har du verkligen belägg för att Tage grät? sa redaktionchefen Sigge Ågren.
- Tror du han dementerar? sa Gösta.
Det var Gustaf V. Men det är en gammal bra tidningshistoria och såna förtjänar alltid att berättas.

I tårar?

Money money money…

Om jag får ge de högtärade läsarna ett tips så är det att hålla sig väl med spalten i dessa dagar. Välare än vanligt, skulle jag vilja säga. Ty vilken dag som helst är jag god för en halv miljard svenska spänn!

En min väninna i Bretagne har nämligen låtit mig dela kupong med henne i ett franskt spel som heter Euro Lotto. Förra veckan var det ingen som vann, så det ligger hundra miljoner euro i pottan och räknar jag rätt på mina trubbiga fingrar så blir det omkring en miljard kronor. När fransyskan har tagit sin andel har jag visserligen bara en halv miljard kvar, men det ska man väl klara sig på om man är lite sparsam och gör en budget.

Sorry, spalten finns inte…

Det finns en sida på internet som heter  deathclock.com där man kan se hur länge man förmodas leva. För några år sen fick jag veta att jag skulle avlida den 3 juni 2003. I går erinrade jag mig detta sorgliga budskap och gick in på sidan. Jodå, dödsklockan hade rätt. Så här löd beskedet:

I am sorry, but your time has expired! Have a nice day.

Spalten finns sålunde inte längre. Jag har gått hädan, kilat vidare, kastat in handduken, ställt tofflorna, kolat, eller – som min kollega i Nöjesmassakern Gösta Engström uttryckte förhållandet när vi en höstdag 1984 nåddes av budet att skådespelaren Håkan Serner gått ur tiden:
- Jaså Håkan har gått i mål?

Det är kanske så här det går till. Vi får helt enkelt aldrig veta att vi har gått till de sälla jaktmarkerna. Vi ångar på som om inget hade hänt, medan vi i själva verket ligger fem famnar under jorden och tärs av små pigga maskar.

Buuu på er!

FOTNOT 1    Det finns tre olika grader av bedömning på Dödsklockan: optimistisk, normal och pessimistisk. För säkerhets skulle kollade jag den optimistiska varianten också. Och där var det lugnt, jag går inte i mål förrän den 28 augusti 2032.

FOTNOT 2   Tack, Inger Sandberg, för att jag fick låna Laban. Lasse kan jag av naturliga skäl inte tacka eftersom han dog förra året.

Dagens helgon: Alla

I Sverige är det ordning och reda. Vi har Mors dag , Fars dag, Svenska Flaggans dag och Kanelbullens dag. Det här veckoslutet kör det ihop sig: i går var det Alla helgons dag och i dag är det Allhelgonadagen och Alla själars dag.

Som om detta inte vore tillräckligt är det något som heter Halloween mitt i allt detta. När denna infaller ger jag dock blanka djävulen uti. Det är en amerikansk sed som har importerats till Sverige av Buttericks och den del av grönsaksbranschen som ägnar sig åt att odla pumpor.

Alla  helgons dag kan man också kalla De dödas dag, ty vid denna tid förväntas det av oss levande att vi tar oss till kyrkogården och säger hej till våra döda och sätter en blomma eller en lykta på deras lilla tomt. Det har de sannerligen förtjänat, för betänk hur eländigt vi skulle haft det om de inte hade offrat sig och gått hädan.

Vilken trängsel det skulle ha varit  här på jordene! Om ingen hade dött skulle Sverige i dag ha en folkmängd på flera hundra, ja kanske tusen miljarder människor. Det skulle bli näst intill omöjligt att hitta en parkeringsplats i stan eller att få ett trevligt bord på krogen. Byggmästarna skulle tvingas bygga hus som var sextusen våningar höga och ändå skulle det knappt gå att få en trevlig lägenhet. Köerna på posten skulle ringla sig hundratjugofem varv runt kvarteret och att med bil ta sig från städernas centrum till  förorterna skulle ta fjorton år. Man skulle inte komma fram till radioprogrammet Ring så spelar vi och att få en operation i ljumsken kunde man bara glömma. Exempelvis ljumsken.

Och hur trist bleve inte kulturlivet…

I Berwaldhallen uruppfördes i går den 211-årige Ludwig van Beethovens 3674:de symfoni. Bland gästerna syntes Gustaf Vasa, 485, Carl ”Blomsterkungen” von Linné, 274, samt alltid lika festsugne filosofen Platon, 2408, som kom direkt från tänkarlyan i Aten tillsammans med vackra, blonda, svenskfödda fru Kajsa, 37.

Precis nu hittade spalten på en liten trevlig dikt:

Nog blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

FOTNOT 1
Innan du nu börjar författa en upprörd kommentar till detta inlägg skall du betänka att spalten har uppnått en ålder då han har rätt att behandla döden helt utan respekt. Om en tio-femton år är det dags för honom själv att sätta tofflorna för gott. Han kan naturligtvis leva lite längre eller gå hädan mycket tidigare. Han kan redan i morgon dag bli överkörd på gatan där han bor. Det är visserligen föga troligt, eftersom han bor på en gågata. Men man vet aldrig. Där kan komma någon som går jävligt fort.

FOTNOT 2
Spalten är med i en förening som heter RTVD, vilket är uttytt Rätten till en värdig död. Med hjälp av denna förening kan man skriva på ett papper som tillåter läkaren att så att säga dra ur sladden när ingen hjälp är inom synhåll och det ändå bara är eldbegängelse och smörgåstårta i församlingshuset som gäller. Jag har undertecknat denna min egen dödsdom, men egentligen skulle jag vilja gå ännu längre och äga en liten pilla som jag kunde stoppa i mig när det blir för sorgligt. Som Göring ungefär. Detta påminner mig om ett gammalt skämt som jag en gång hörde på Players´music hall i London:
Mr A: I ´m a member of a suicide club.
Mr B: Why don´t you go and kill yourself?
Mr A: I´m behind with my subscriptions.

FOTNOT 3
Att vara med i den glada klubben RTVD kostar bara 150  spänn om året. Deras hemsida heter www.rtvd.nu

Javisst blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

Dagens helgon: Edit

Nu för tiden är edit något man klickar på när man ska redigera ett dokument i datorn. I spaltens liv är Edith (med hå i ändan) min första fröken, närmare bestämt på Linnéskolan i Limhamn, Malmö.

Jag har Edith att tacka för mycket, ty det var hon som lärde mig skriva och utan denna kunskap hade jag som journalist och författare stått mig rätt slätt. Word i all ära, men det är bestämt bra att kunna själva grunderna.

Varje morgon trampade fröken Hansson igång sin suckande orgel och vi barn sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus vända sitt ansikte till oss och giva oss frid, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde skoldagen börja.

Edith Hansson lärde mig inte bara att läsa och skriva, hon lärde mig också att räkna päron och äpplen och att inte blanda ihop dem. Hon visade också planscher med Jesus och berättade om denne märklige regimkritiker från Mellanöstern som såg så snäll ut. Jag var vederbörligen imponerad av hans förmåga att bota fallandesjuka och blinda – ja till och med döda! – men det största intrycket gjorde han nog när han rensade templet från en massa försäljare och annat löst folk. Då var det stake i Jesus!

Nu för tiden har jag lämnat Edith Hanssons smala väg och tror icke längre på Jesus, men den kristna grundinställningen som fröken inplanterade i mig har jag kvar: den att man gott kan försöka vara lite hygglig mot folk när man vandrar här på jordene.

Så här tedde sig fröken Hansson och hennes små förstaklickare i Limhamn 1941:

Jag sitter längst till vänster och delar bänk med en blondin vid namn Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket. Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i  håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig. Så där har det fortsatt hela livet.

”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

Toppsnäckan

(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)

Spalten, Jayne och lilla Mariska…

Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a  young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.

När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.

Det är min själ bildande att driva en blogg!

Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…

Mariska, 42, snyggare än mor!

Dagens helgon: Amanda

Har ni sett Amanda Lundbom? frågade revymakaren Emil Norlander i början av förra seklet. För att underlätta återfinnandet kompletterade han med ett antal upplysningar. Då den försvunna damen efter drygt hundra år ännu ej kommit till rätta har spalten valt att i dag presentera hela efterlysningen:

Har ni sett Amanda Lundbom?
Bomfaderia, faderaderalla.
Hon är inte någon ungdom
bomfaderi, faderullanlej.
Hon är fyllda trettifem,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Men hon ser ut som femtifem.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon är galen uti karlar.
Bomfaderia, faderaderalla.
Men Gud Fader dem bevarar
bomfaderi, faderullanlej.
Herre se till våran nö’,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och låt Amanda dö som mö.
Bomfaderi, faderullanlej.

Annars har hon mycket peng hon
bomfaderia, faderaderalla.
Och en säng med sängomhäng om
bomfaderi, faderullanlej.
Så att man skall slippa si
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Hur den ser ut som bor däri.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon har byrå av mahogny,
bomfaderia, faderaderalla.
En putell med ådkålång i.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har egen symaskin
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och den är smord med terpentin.
bomfaderi, faderullanlej.

Så har hon en dalkarlsklocka,
bomfaderia, faderaderalla.
Som slår sju när den är åtta
bomfaderi, faderullanlej.
Och en grammofon, så rar
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Som spelar: kommer du ej snart?
Bomfaderi, faderullanlej.

FOTNOT 1
Många har frågat sig vad Emil menade med orden Hugg i! i textens sjätte rad. Min teori är att han därmed ville betona att visan är användbar som arbetssång.

FOTNOT 2
Norlander har kallats sin tids Hasse Aro på grund av sina många efterlysningar. Förutom ovanstående kan noteras Haver ni sett Karlsson? och Känner du Fia Jansson? Båda dessa personer kom så småningom till rätta. Det visade sig att de rymt tillsammans. Karlsson startade senare ett VVS-företag i Åkarp och Jansson vann Melodifestivalen i Arvidsjaur 1914. Deras äktenskap var barnfritt, men de hade en brun Mellanpudel som vann agility-finalen i Bryssel 1998.

FOTNOT 3
En  annan som skrev om Amanda var Erik Johan Stagnelius, men hans bit var inte tillnärmelsevis lika rolig som Norlanders:

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

(Den blir något roligare om man sjunger den till melodin Johan på Snippen, vilket är  möjligt ända fram till sista raden. Där spricker det totalt.)

Emil, bäst på Amanda

Dagens helgon: Inga

Inga har namnsdag i dag, så det blir inte några hyllningar. Hajaru?