h1

Låååångfreeeedag

mars 29, 2013

Jag hade en gång ett hus. Det låg på Österlen, mellan Skillinge och Borrby, mellan gula rapsfält och blå himmel.
När jag köpte huset var det ett ruckel som saknade alla bekvämligheter. Man förrättade sitt tarv i en svart plastsäck och skötte tandhygienen i kallt vatten över köksvasken.
En påsk när jag nyligen hade fått lagfarten beslöt jag att göra min första övernattning i förvärvet. Påsken var ovanligt tidig det året och på påskaftonens eftermiddag yrde snön runt knutarna och vinden tjöt i rutorna. Jag låg på den enda möbel som stod mig till buds, en gammal trist järnsäng av den typ som fanns på logement i gamla militärkaserner. Sängen gnällde och gnall vid varje min rörelse.
Någon värme att tala om fanns icke i huset. Jag hade efter ett flertal försök – ty någon tändvätska hade jag inte inte tagit med – lyckats etablera en liten vissen brasa i den emaljerade kaminen. Delar av röken låg ännu kvar i rummet och jag såg i andanom tidningsrubriken framför mig:
Känd tv-humorist funnen rökförgiftad i sommarstuga.
Livet var ett kvalificerat elände. Efter några försök att förströ mig med en ystadkatalog från 1987 (inom parentes ett ovanligt dystert år för publikationen ifråga) kom jag på att jag hade tagit med en liten transistor.

BÅÅÅING, gonggongade det i radion, varefter en sorgsen hallåman annonserade:
Radioteatern ger Påsk av August Strindberg. Det var en repris från 1956 och Ingmar Bergman hade iscensatt muntrationen. Efter några vindsus från Radioteaterns ljudeffektavdelning tonade en knarrande röst fram:
Låååångfreeedag… sa Anders Ek ödesmättat.
Varför? tänkte jag, har jag köpt detta eländiga hus? Vad har jag över huvud taget här ute på denna vindpinade skånska slätt att göra? Varför stannade jag inte kvar i min varma ombonade lägenhet i Malmö?

Det blev sorgligare och sorgligare i transistorn.
Påååskaftooon, suckade Ek. Fordringsägarna smög med knarrande kängor utanför hans och hans unga hustrus lägenhet i Lund.
Det bästa vore nog, tänkte jag, om den där notisen blev verklighet. Det skulle den kunna bli om inte huset vore så dragigt.
Pååååskdaaagen, sa Ek.
Jag vet inte om det nånsin blir annandag påsk i Påsk, för en stund senare, när det fortfarande var påskdag i stycket, fick jag nog av Strindberg, reste mig ur järnsängen och körde in till Skillinge hamnkrog där jag åt en alldeles förträfflig spätta och drack en utomordentlig belgisk starkbira.

Nästa dag ringde jag en snickare vid namn Bengt och bad honom bygga om rucklet.

195 hus gammalt

Före

196 hus nytt österlen

Efter

FOTNOT   Det blir ingen påskdag i Påsk och sålunda ingen annandag. Pjäsen, som hade urpremiär 1901, utspelar sig i Lund hos familjen Heyst mellan  skärtorsdag och påskafton. Fadern i familjen sitter i fängelse för förskingring och sonen, Elis, är därför den som försörjer familjen. Faderns förehavanden har skadat familjen och isolerat dem i staden. Fordringsägare Lundqvist är en av dem som drabbats av faderns kriminella gärningar. Familjen väntar att han närhelst kan komma och mäta ut familjens egendom. Så på påskafton kommer Lindqvist till sist, men visar då, tvärtemot vad familjen har befarat, barmhärtighet. Familjen kan andas ut och livet ler mot dem igen. (Källa: Wikipedia)

Annonser

2 kommentarer

  1. Vilken söt påskpresent till läsekretsen. Ett lyckligt slut både för
    Catos och Heysts. Tack Åke o Bengt samt Strindberg o Lindqvist.


  2. Vilken härlig historia! Och huset blev ju rena drömhuset sedan Bengt byggt om det.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: