h1

FÄRDTJÄNST 22

april 20, 2010

Den långa färden

Gycklarkärran knarrar och stånkar när den mödosamt tar sig fram i den tunga lervällingen. Anneli sitter och ser ut på den trista granskogen som omger vägen. Plötsligt dyker en narr upp vid kärrans sida. Han har narrkåpa på skallen och bjällror runt halsen. Anneli kan inte låta bli att skratta åt den lustiga figuren.
Vad är du för en? frågar Anneli. Narren håller fingret för munnen och säger viskande:
Tyst. Det är jag.
Nu ser Anneli att det är Olof som döljer sig bakom det vita sminket.
Vart tog du vägen? frågar hon.
Jag drog mig bara undan ett tag för att försöka få rätsida på det här. Vi kan ju inte fortsätta att färdas i evighet.
Men hur tror du att du ska kunna ordna upp det här?  frågar Anneli.
Det är en lång historia…
Förklara, snälla Olof, ber Anneli.
För det första heter jag inte Olof utan Åke.
Åke?
Åke Cato. Det är jag som är Författaren.
Författaren?
Javisst.  Du förstår, Anneli, allt som händer i världen är påhittat av Författare.

Och det är du som har hittat på den här historien?
Ja.
Varför sa du ingenting?
Jag visste ju inte. Jag hade ju tappat minnet. Men nu inser jag att jag var Författare redan när jag kallade mig Krister Eriksson och kidnappade färdtjänsttaxin. Det är jag som har hittat på chauffören Aram och jag har hittat på han som blev bestulen på sin Audi och tanterna på pensionatet och…
Hur är det med Barbro och Gunnar och  Walter?
Påhittade.
Men då finns ju inte jag heller?

Nej, Anneli, du finns inte heller.
Anneli börjar gråta.
Men jag vill ju finnas. Vi skulle ju gifta oss och få barn och leva lyckligt hela livet tillsammans.
Jag ska se vad jag kan göra. Jag kanske kan tala med Författarförbundet.
Anneli funderar.
Jag  tycker inte alls om att du är Författare, säger hon efter en stund.
Man kan inte själv bestämma om man vill vara Författare eller inte.
Är det Författarförbundet som bestämmer det?
Jag vet faktiskt inte. Men nu är det bestämt att jag är Författare och då är jag det.

Men alla Författare är ju olyckliga. Hemingway sköt sig och Moberg sköt sig och Harry Martinson stack en gaffel i bröstet på sjukhuset. Dagerman förgiftade sig med hjälp av sin bilmotor.
Det äger sin riktighet.
Hur kan Författarna vara olyckliga när det är dom  som bestämmer allting?
Fråga inte mig. Kanske just därför. Det är inte lätt att ha allt detta ansvar vilande på sina axlar.
Finns det då inga lyckliga Författare?
Det finns några. Men dom är oftast inte några bra Författare.

Vad händer nu? frågar Anneli.
Säg inget till dom andra, viskar Olof.
Anneli ser på Barbro, Gunnar och Walter. Dom sover som små barn.
Dom sover som små barn, säger Anneli. Dom vet ännu inte att dom inte finns.
Dom behöver aldrig få veta det.
Berätta vad som händer.
Efter stenen här framme och avtagsvägen till stormaktstiden kommer vi att möta en zeppelinare från 1935.
Ett luftskepp?
Just det. Ett luftskepp.
Hur har ett luftskepp från 1935 hamnat i stormaktstiden?
Det var inte lätt, men man får vara beredd på svårigheter om man är Författare.
Och du har bokat plats på den där zeppelinaren?
Japp. Jag har ordnat så att vi alla ska få gå ombord.
Och när seglar vi iväg?
I morgon svävar luftskeppet fram över trädtopparna.
Vart?
Västerut. Mot framtiden.
Till Amerika?
Vi ska hämta upp några fler passagerare i Hamburg, sen bär det sta till New York. Landning den 6 maj 1937.
Vad heter luftskeppet? frågar Anneli.
Hindenburg.

 

 

(Nästa avsnitt: luftskeppet)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: