Utsikt från min hylla (10)

Nu vällde en tsunamivåg av författare in i mitt liv: John Steinbeck, Ernest Hemingway, Somerset Maugham, Conan Doyle, Charles Dickens, James Joyce… Undrar om det finns någon som läser Maugham nu för tiden, skulle knappast tro det. Folk under sextio vet förmodligen inte ens vem han var.
Men Maugham är väl värd att läsa än i dag. Han var en god berättare. Hans roman Den vassa eggen har jag läst flera gånger. Han var tillika en språklig elegant; jag glömmer aldrig den mening som inledde en novell i min lärobok i engelska:

I caught sight of her during the luncheon…

Några av böckerna som sköljde över mig lånade jag på bibblan, andra fick jag i present eller julklapp, några få köpte jag i Falkmans bokhandel på Södergatan. Där härskade farbror Edvard Löfberg, som var min granne på Bellevue och fader till min lekkamrat Åke. På Falkmans kostade en bok cirka en och femtio. Det kan låta billigt, men det var en duktig slant för en ung man som tjänte femhundra i månaden.
Bland de svenske satte jag nu, med samma förtjusning som jag tidigare slukat proletärförfattarna, tänderna i den borgerligaste auktören av dem alla, Olle Hedberg. Bra  historier, det också, även om det kändes rätt dammigt när de unga personerna tilltalade varandra med förnamn.

Vill Blenda följa med på balen?
Ja, om inte Torsten misstycker.

Olle

Även Hedberg är mer eller mindre bortglömd i dag. Skriver man in hans namn på Google handlar den övervägande delen av svaren om en sjungare från tv-programmet Idol.

August Strindberg hade jag lite svårt för eftersom han tillhörde de där författarna man tvingades läsa i skolan. Efter att ha hört en finnig skolpåg från Lomma återberätta Röda rummet var man lite tveksam till att närma sig  titanens verk. Men Hemsöborna kunde jag lika. Den är allt annat än en idyllisk skärgårdsberättelse, den är en historia om livets kamp i ett nötskal.

Tegnér och Rydberg och Geijer et consortes och deras svulstiga och fosterländska brösttoner var ingenting för mig.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land , dör för din stad och ditt hem
(Erik Gustaf Geijer)

Det var drapor av den typen som skaffade sina författare ära och aktade namn och och ledamotskap i Svenska Akademien och för evigt skrev  in deras namn i den svenska litteraturhistorien.

Och Viktor Rydbergs Singoalla, om riddaren Erland Måneskär och hans prassel med en romsk kvinna tyckte jag bara var ett stort och präktigt pekoral.

Så var det med mig och mina klassiker, det var inte mycket att göra åt det. Lärarna vred sina händer, men eftersom jag var bra på att skriva uppsatser fick jag ändå alltid överbetyg i svenska.

Till de övriga i ingressen omtalade författarna återkommer jag i nästa avsnitt av serien.