Hej på mej
januari 25, 2009Något som vi enastående ofta ägnar oss åt är autokommunikation. Vi pratar för oss själva. Med stigande ålder har jag iakttagit allt tydligare tendenser i den riktningen.
Gomorron lilla jag, har jag sovit gott?
Tack, alldeles utmärkt. Och jag själv?
Jag var uppe vid fyratiden och drack lite vatten.
Jag hörde det, hör jag jag. Vill jag att jag serverar mig frukost på sängen?
Nä nä, gör mig inget besvär, jag äter i köket.
Som jag vill. Hej då, nu sticker jag.
Hej på mej.
Oftast håller jag sams med mig men visst händer det att det kommer till små skärmytslingar. Som till exempel om jag kommer hem sent. Då står jag i dörren, svart som ett åskmoln.
Jaha, och var har jag varit?
Men snälla jag, jag sa ju att jag skulle gå på krogen med Nilsson.
Jag luktar sprit! Jag har smakat. Det är typiskt mig. Jag går ut och slår runt med kompisarna medan jag får gå här hemma och sköta min marktjänst… Jaha, och sen blev det förstås diskotek och muntra fruar!
Nä, hör jag jag…
Jag bryr mig inte om vad jag säger. Jag vill skiljas.
Så illa har det dock aldrig gått. Innerst inne vet jag ju att jag älskar mig.
Åke Cato blogg 
Man ser också många yngre personer som ser ut att prata med sig själva. Fast dom pratar då i allmänhet i en dold mobiltelefon.
Apropå mobiltelefoner: flera gånger har det hänt mig, att obekanta personer, som jag mött på stan, har ropat ett glatt ”hej!”. ”Hej!”, har jag svarat, innan jag kom underfund med, att personen ifråga talade i mobiltelefonen. Så dum man känner sig!
MVH
Petter Eremiten
”..Innerst inne vet jag ju att jag älskar mig.”
Detta är en av de bästa insikter en man kan få. Kul text! 😀
Det är en intressant tanke. Det är, kanske, ett lättare sätt, att komma till insikt, hur man själv mår.