Archive for the ‘Mode o sånt’ Category

h1

Hattar och mössor

januari 31, 2012

Det är numera allt vanligare att  unga män bär hatt eller mössa inomhus. Att dom gör det i skolan ger jag fulla fanken i för där slipper jag gudskelov vistas, men när de via tv-rutan börjar tränga in i mitt lilla hem måste jag sätta ner fötterna.

För några fredagar sen satt en mössbrukare inne i en av På spårets burar. Jag har tävlat i På spåret och vet att temperaturen i dessa burar, såväl förstaklass som dressin, är, som det heter i visan, närmare 40 än 37, och det är ändå i skuggan.

Över huvud taget är det synnerligen varmt i tv-studior, det minns jag mycket väl från mitt liv som tv-idol på sjuttio – och åttiotalen.

Jag är i övre medelåldern (77 +) och ungdomar må betrakta mig som mossig, men mössig är jag tammefan inte!

(Det är med fyndiga och dräpande formuleringar som denna som spalten har gjort sig älskad av läsare i hela vårt avlånga land.)

FOTNOT 1  Rubriken på dagens inlägg anspelar på de båda partierna Hattar och Mössor, som under frihetstiden (1719-1772) tävlade om makten i Sverige. Nu består alla riksdagspartierna av sådana som hattar. (Politisk satir av högsta klass!)

FOTNOT 2   Det gick inte så bra för spalten i På spåret. Däremot har jag vid flera senare tillfällen slagit de tävlande lagen från min tv-fåtölj.

h1

Den bruna hatten

september 28, 2011

I morse satt han där igen, i sin bruna hatt. Vem han var vet jag icke, ty jag befann mig på ett ställe där man bara ser tv-bilden, inte hör ljudet.

Hur som helst satt han där. Hans bruna hatt satt lite kokett på sned, man anar att han stått länge framför spegeln och vinklat sin huvudbonad. Han bär den alldeles klart som prydnad, varför skulle han annars ha hatt i rumstemperatur?

Spalten hade själv en liknande hatt i sin ungdom. Jag bar den dock inte inomhus, ty på den tiden var det höjden av ohyfs att bära huvudbonad inomhus. Men tiderna förändras, i dag är det högsta mode att bära hatt inomhus.

Jag hatade min bruna hatt som jag motvilligt hade inhandlat på Casons vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Jag klädde aldrig i hatt. På den tiden, innan jag anlagt skägg och därmed förlängt min nuna, hade jag ett litet fånigt ansikte, som alldeles försvann under hatten.

Ofta lämnade jag hatten hemma och gick barhuvad ut på stan. Min mor varnade mig och sade att ginge jag utan hatt skulle jag ådraga mig svåra sjukdomar och kanske avlida i förtid.

Jag trotsade min moder och fick mycket riktigt senare en svårartad hjärnhinneinflammation, som så när hade tagit mitt liv. Okej, kanske inte riktigt, men mina jobb på två kvällstidningar har lärt mig att det inte är fel att överdriva lite ibland.

Alltnog, vad lära vi av detta? Jo, att man alltid skall lyda sin moder och sin fader, på det att det må gå en väl i livet och man må länge leva i sitt land. Och slippa hjärnhinneinflammation och förtidig död.

Min hatt, som blivit så populär i dag och som oftast bärs inomhus, lite käckt på svaj, påminde delvis om den som Harrison Ford brukade bära i filmerna om Indiana Jones.

Synd att man inte sparade den. Å andra sidan, vem vill gå omkring och se ut som Indiana Jones när man uppnått min värdiga ålder?

h1

Kortbyxor

april 30, 2011

I dessa dagar, omkring den 1 maj, minns jag hur fruktansvärt viktigt det var att få bära sina kortbyxor så tidigt som möjligt, allra senast den 1 maj. Jag grät och tjatade tills mor äntligen gav med sig. Det var kallt som fan och jag blev förstås förkyld.

Det blev som mor hade sagt. Det blev alltid som mor hade sagt.

Det hette kortbyxor på den tiden, inte shorts, åtminstone inte när de bars av minderåriga. Jag har för mig att far hade ett par shorts. Nu undrar jag om det inte heter korts.

Spalten i kortbyxor

h1

Dagens helgon: Algot (repris)

juli 30, 2010

Säg Algots, det rockar

Den här annonsen för konfektionsföretaget Algots (1907-1977) visar deras försäljningssuccé bilduffeln. Min kamrat Peter hade ett liknande plagg på femtiotalet. Hans var dock betydligt tuffare och kom inte från Algots. Den var utrustad med små träpinnar och repöglor i stället för knappar och knapphål. Den kallades Tredje mannen-rock, vilket beror på att den bars i filmen Den tredje mannen, dock icke av den tredje mannen utan av Trevor Howard som spelar en brittisk major vid namn Calloway. Själv fick jag ingen Tredje mannen-rock utan fick gå omkring i min gamla tråkiga ulster från Casons.

Vad är det som gör att alla människor på bilder från femtiotalet ser så fåniga ut? Folk 1954 var förstås inte fånigare än vad folk var 1967 och 1974 och vad folk är 2010. Antagligen kommer dagens ungdomar att se lika fåniga ut när dom anno 2059 tittar på bilder från 2010.

Till och med jag själv, som inte såg särskilt fånig ut på femtiotalet, ser fånig ut på bilder från femtiotalet. Så här fånig såg jag till exempel aldrig ut på femtiotalet, men så ser jag ut på en bild från femtiotalet:

Algots hade reklamsloganen Säg Algots, det räcker. Sen hade dom en slogan till, som löd: Jag går alltid i Algots byxor. Den kunde inte Kasinorevyn låta bli att göra ett revyskämt om. Så här gick skämtet:
Carl-Gustaf Lindstedt (eller vem det nu var) kommer in på scenen och säger:
Jag går alltid i Algots byxor.
En stund senare kommer Minimal Åström in utan byxor och säger:
Det är jag som är Algot.
Eller vem det nu var, Gunnar Knas kanske.

Sådant ansågs mkt roligt förr i världen, det var innan Henrik Schyffert började på tv och talade om för oss vad vi skulle tycka är roligt, nämligen Henrik Schyffert.

h1

Den sydafrikanska struten

juni 22, 2010

PÅ TAL OM MISTLURARNA VID FOTBOLLS-VM…

INNAN MAN SÄTTER HORNET TILL MUNNEN BÖR MAN KANSKE FUNDERA PÅ VAR DET KOMMER IFRÅN, påpekar spaltens korresponderande medarbetare Felle i Vadstena och bifogar denna bild

h1

Våroffer och luktegott

juni 15, 2010

Eftersom det bara är fotboll och bröllop i tv köpte jag mig en film som hette Coco Chanel & Igor Stravinskij. Den handlar, inte helt oväntat, om modeskaparen Coco Chanel och hennes kärleksaffär med tonsättaren Igor Stravinsky (som vi stavar honom i Sverige).

Stravinsky var den förste som skrev ful musik, fram till dess skulle musik vara vacker.

Två replikväxlingar i filmen har etsat sig fast i spaltens minne:

1
Coco låter Igor och hans familj bo i sitt hus, som är helt inrett i svartvitt.
Igor: Gillar du inte färg?
Colco: Jovars, bara den är svart.

2
Coco besöker en parfymfabrik i Grasse.
Parfymgubben: Vilken blandning vill mademoiselle ha?
Coco (i det hon pekar): Den  dära blir nog bra.
Parfymgubben: Nummer fem, då kör vi på den.

Det var några droppar av Chanel nr 5 som Marilyn Monroe påstod var det enda hon hade på sig när hon gick till sängs. Ja, sen var ju det varumärket i hamn.

Stravinsky spelas av dansken Mads Mikkelsen som ser rätt trevlig ut. Det gör Anna Mouglalis också, men hon har så avlångt ansikte att man ibland sitter och  undrar när Igor ska ge henne en sockerbit.

Usch, nu var man inte snäll.

Filmen blev sågad i Svenskan men jag tycker det var en ganska bra film, så där långsam och grant fotograferad som vi gamla stötar gillar. Men inte var det särskilt vacker musik den där Igor skrev, det tycker jag då inte.


h1

Tips för vårgarderoben?

april 4, 2009

Det finns en tidskrift som heter Riksettan. Den ges ut av en entusiast vid namn Jörgen Persson och berättar om bilar och vägar från femtiotalet. Rena nostalgiporren för oss som var med på den tiden.

Från nummer 1/2008 lånar jag denna förtjusande annons för konfektionsföretaget Algots, som hade reklamsloganen Säg Algots, det räcker. Annonsen visar deras  försäljningssuccé bilduffeln –  eller dufflino som den hette i damform.

algo1

Vad är det som gör att alla människor på bilder från femtiotalet ser så fåniga ut? Till och med spalten såg fånig ut på femtiotalet. Men folk 1954 var förstås inte fånigare än vad folk är 2009. Antagligen kommer dagens ungdomar att se lika fåniga ut när dom anno 2059 tittar på bilder från 2009.

Algots hade en slogan till, som Kasinorevyn gjorde ett gags på. Carl-Gustaf kom in på scenen och sa: Jag går alltid i Algots byxor. En stund senare kom Minimal in utan byxor och sa: Det är jag som är Algot.
Detta ansågs roligt förr i tiden. Det var innan man hade lärt sig att det är plumpa förolämpningar som är roligt.