Bior 7
mars 2, 2016På femtitalet gick jag och mina späda polare på bio så ofta vi kunde, helst sju kvällar i veckan så länge kassan räckte. Vi gick på Alcazar och Scania och Capitol och Palladium och Scala och Metropol och Rio och Göta och Grand och Kaninen och Plaza och understundom på Rex och Centrum i det fjärran Limhamn.
Och Crab – uttalat kraub – med en salong som påminde om ett ryskt hem från tiden före revolutionen och en vaktmästare som verkade ha växt upp i detsamma.
På Crab gick vi dock inte så ofta, eftersom de alltid verkade visa den gamla tradiga Jag minns min gröna dal.
Och så Amiralen, som inte bara hade stjärnor på vita duken utan även i taket. Underbart vackert!
Franska filmer stod inte högt i kurs hos mig och mina kamrater: för mycket snack och pussande, för lite biljakter. Men en kväll gick vi på Scania och såg Semestersabotören. Vad skulle vi göra, man kan inte se Batanpatrullen hur många gånger som helst.
Vi blev helt tagna av Tati och härmade Monsieur Hulots gång och pratade inte om nåt annat i flera månader efteråt. Tati blev aldrig helt populär i sitt hemland, jag tror att fransmännen tyckte att han pratade för lite.
Av svenska regissörer hyllade vi Hasse Ekman, Bergman tyckte vi mest var dyster och krånglig. Och naturligtvis var Christina Schollin i sina tajta shorts i våra tankar när vi om nätterna försökte hålla händerna på täcket.
Åsa-Nisse såg vi aldrig och Edvard Persson var det bara inte tal om, han var det tönnaste vi kunde tänka oss.
FÖR INSPELNING OCH VISNING AV REKLAMFILM, VÄND EDER TILL SANDREWS – REKLAMFILMAVDELNINGEN. Denna ramsa, som inledde reklamfilmerna, kunde vi ynglingar utantill och skanderade ljudligt texten i takt med speakern.
Det finns inget som kan sätta fart på nostalgin som gamla bior, men nu får de min själ va slut för i dag.
Åke Cato blogg 
Även 60-talet var som Spalten beskriver, enda skillnaden var att ruffiga Kaninen, där man fick köa inne på gåren, moderniserades en aning till Aveny samt att Fontänen på Fridhemstorget tillkom. Sen va de en bia på Regemensgatan som jag har glömt namnet på. Cinematografin styrde helt pågarnas utveckling till förbjudna tankar och svindlande livsperspektiv. Måste starkt ha präglat oss 40-talister till det gigantiska köttberg som än i dag blockerar många karriärsvägar för bättre skickade.
Jag tror den hette Saga, men på dess och Fontänens tid hade jag flyttat till Estocolmo där jag bodde och verkade 1961-1989. När jag kom tebaks hade Rio blitt Downtown, Dontan i folkmunnen.
Crabs föregivet ryska hustyrann till biavaktmästare var rätt ökänd och aningen alkoliserad. Han hade ofta bekymmer med alla 12-14-åringar som skulle in på bfbj (barnförbjudet). När han druckit, eller kanske alltid, drog han ett kritstreck på väggen och proklamerade ljudligt nedåt kön att denna längd kräves för tillträde. Vissa käftade emot, för han var inte så fysiskt framträdande, men då gick hans heta kosackblod(?) honom åt huvudet och han skickade handgripligen iväg läroverksungarna som käftade emot. Detta drabbade mig som 13-åring 1959, och min 12-årige kompis och jag fick snabbt lägga benen på ryggen för att undkomma. Filmen hette ”Träffpunkt Berlin” och det var inte så trevligt att ej få biljettpengen tillbaka. Men vi vågade oss aldrig dit igen för rättmätiga återkrav.
Det fanns lättare bior att komma in på, särskilt Centrum i Limhamn, där jag senare förlorade oskulden på Jailhouserock. I storstadens utkanter såg man snällare på åldersgränserna, om man hade nån lögnaktig storebrorsa med sig som tvärsäkert vitsordade ”15 år”.