h1

Balladen om Frans G Bengtssons spelmän

februari 20, 2016

För att träna minnet har jag sen en tid tillbaka lärt mig en hoper sånger och dikter utantill. Av det skälet behärskar jag numera ett dussintal Taube-visor och en del annat, som till exempel Han hade seglat för om masten, Olrogs Violen från Flen och Gullbergs Till en näktergal i Malmö.

Men  när jag häromdan närmade mig Frans G Bengtsson och hans Balladen om den franske kungens spelmän stötte jag på patrull. Balladen är den där som har ordet transsubstantiera på sluttampen; enligt förljudande ska det ha varit ett vad som Bengtsson ingått som föranledde användandet av ordet.

Dikten kryllar av historiska och litterära anspelningar som vi vanliga dödliga inte har en aning om och jag beslöt att begränsa mitt inlärande till den första och sista versen, den med ha vi transsubstantierat till en sång på sluttampen. Det var alls icke lätt, men jag lyckades till slut. Dock vet jag fortfarande inte vad orden mellan espèrance och sabeln betyder och jag lyckades först efter viss ansträngning ta reda på att connetabel är en hög militär rang, ordet kan för övrigt jämföras med konstapel.

I hela mitt liv har jag på mitt slarviga vis trott att det bengtssonska diktverket handlar om trubadurer som flängde omkring i landsorten och sjöng till luta, men det gör det ju inte alls. Det handlar i stället om militärmusiker, som blåste till strid och annat och trummade för kungens kompani. Krig var lika råa då som nu, men de var i alla fall omsorgsfullt och snyggt instrumenterade.

Ivar Lo Johansson har sagt om Bengtssons ballad att det är en sång som sjungs av bildade svenskar när de blivit tillräckligt fulla och det stämmer förmodligen.

Så då gör vi väl det. Skål!

 

En ballad om franske kungens spelemän

musik: Gunnar Turesson

Vi har kommit från Burgund och från Guienne
från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för Kungens kompani.
Högt där Alpen lyfte kammen
klang det ”Kom,
med kung Karl och Oriflammen
emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.

Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot mur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.

Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur
och Herr Floris
och refängerna om Sieur de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.

Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar
eller bloss,
där man stiftar fred och dansar
eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross.

Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka
återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.

Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Espérance och sabeln
är vår gång
med d’Orange och konnetabeln
av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt
ha vi transsubstansierat till en sång.

 

 

6 kommentarer

  1. Espérance är förväntan eller hopp, va? Jag tänker mig att de spelar under marschen från att ett slag eller en batalj planeras, med allt vad det innebär av förhoppningar, fram till fullbordat faktum, alltså sabeln.


    • Ja så är det förstås.


  2. Den sjöngs på månget Visans Vänner-möte. Utan att så många begrep. Och Hamberg gjorde en annan tonsättning som på nägot vis är rätt snarlik Thuressons. Men det är väl meterns fel. Ja, fel och fel.


    • Turessons variant är bäst. Men jag förstår mig inte riktigt på dikten, jag tycker att Frasse uttrycker sig lite slarvigt. OK, tänker jag, men den innehåller i alla fall en mängd historiska och litterära fakta. Men sen läser jag i en kommentar att förf farit rätt fritt fram med sanningen. Och vad återstår då av genialiteten?
      Monsieur B kan inte ens stava till trassubstantiera utan skriver transsubstansiera…


  3. Det är mkt lättare att förstå Magnus Ugglas texter (utan jämförelser i övrigt) än den här. Måhända är det just det som skiljer ”fin” kultur från det folkliga. Om man förstår det direkt så är det folkligt (=sämre) och fattar man noll av texten/dansen/målningen/skulpturen så kan man slå sig i backen på att det är sån där konst som kostar miljoner och uppskattas i finare salonger än mitt lilla enkla hem.
    För övrigt brukar jag ofta le åt M Ugglas texter när de är nya men de blir gamla förskräckligt fort. D.v.s jag tröttnar fort på dem.


  4. Du har väl noterat att Evert Taube kontrade med En ballad om Frans G Bengtssons spelemän?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: