Utsikt från min hylla (7)

Någonstans i de yngre tonåren drabbas människan av humor. Fram till dess består hennes skämtlynne enbart av kiss och bajs och vuxna som drattar på ändan.

(Till fördelarna med att ha egen spalt är att man kan få ett påstående som detta att framstå som ett axiom, en vetenskaplig sanning. Om någon opponerar sig, i form av exempelvis en kommentar, är det bara att ignorera protesten och låtsas som om det regnar, vilket det sannolikt också gör, eftersom det alltid regnar i Sverige.)

Cello var min första humorist. Jag fick hans kåserisamlingar varje julafton: Lätta tankar som lättat ankar, Småle och smila en smula och andra smått geniala titlar som den skicklige ordlekaren Olle Carle på Stockholms-Tidningen hittade på.

Senare i livet fick jag äran att lära känna Olle Carle på ett lite mer personligt plan. Då hade han flyttat sitt kås till Expressen och en gång i veckan kom han till nöjesredaktionen, där jag slet ont, och levererade. Han var alltid lika vänlig mot sin unge kollega.
Jag gillade Olle och hade roligt åt hans kås, han var faktiskt inte bara ordlekare  – som om det inte skulle räcka! – utan serverade också en dråplig situationskomik, som tilltalade mitt spirande sinner för humor. Föga anade jag då att jag en dag själv skulle försörja mig som kåsör, först i Expressen, sen i Aftonbladet, därefter i andra publikationer. Knappast Olle heller, för den delen.

I Cellos spår tågade nu den i min generation omåttligt populäre radiohumoristen Pekka Langer in på min parnass. Jag minns än i dag ett av hans skämt. Han klagade över sin bristande talang för korsord. Syns vingad på Haga, sex bokstäver, vad kan det bli? suckade han. Det var roligt då, men mindre kul i dag, då inte många kan sjunga Fjäril vingad syns på Haga och inte någon under fyrtio vet vem Bellman var.

Och snart var det dags för ännu en radiofavorit, Povel Ramel. Hans bok Från Asar till Wasar ägde jag ett tag, men bytte bort den mot en grammofonskiva, vilken kommer jag inte ens ihåg. Hur korkad får man vara ?!
Nu ingår historieboken i antologin Min galna hage, som jag fick i julklapp av min systerdotter.

En annan humorist som vid den tiden kom in i mitt liv var Falstaff, fakir. Det ska skrivas så, med komma, men den bok jag fick av tomten var betitlad Falstaff Fakir. Där ser man.
Mannen bakom pseudonymen var Axel Wallengren (1865-1896) från Lund, men trots sina rötter i artonhundratalet låg han humormässigt långt före sin tid. Han har påverkat många svenska humorister, som exempelvis Hasse Alfredson och Povel Ramel. För att inte tala om spalten; jag tog djupa intryck av fakiren. En vers under bokstaven V i hans ABC-bok lyder:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift

Det tyckte jag var mkt roligt, och det är det ju.

Mer humor blir det i nästa avsnitt av serien, men då av brittiskt ursprung, synnerligen brittiskt!

Annons