h1

Utsikt från min hylla (2)

september 9, 2015

Den ilsket och anarkistiskt rödhåriga rebellen Pippi Långstrump och jag blev aldrig ett par. Jag är inte helt säker på varför, men en förklaring kan vara att den första boken om henne kom 1945 då jag redan var en ung man på elva år och kanske med en fnysning hade lagt barnlitteraturen bakom mig. Eller så trodde jag att berättelserna om Pippi var tösaböcker, jag vet inte.

Min barndoms hjälte blev i stället Pelle Svanslös, katten som alltså saknade svans, kattens stoltaste prydnad (den var avbiten av en ovanligt storväxt råtta) och av det skälet var avhånad och begabbad – mobbad skulle vi väl säga i dag – av sin ständige plågoande och vedersakare Måns och hans idiotiska följeslagare Bill och Bull.
Pelle var sålunda, så katt han var, en underdog. Men jag är osäker på om epitetet kan vidhäftas honom eftersom han i varje äventyr får en rejäl upprättelse på slutet. Det blir i stället Måns och Bill och Bull som åker dit, och det med buller och bång.
Jag identifierade mig med Pelle och var lika  lycklig varje gång hans vedersakare tvingades bita i gräset.

Böckerna om Pelle skrevs av en magister Gösta Knutsson i Uppsala och alla katterna i äventyren – Murre i Skogstibble, Måns, Bill, Bull, tjockisen Trisse, Gullan från Arkadien, Maja Gräddnos och de andra – har förebilder i det verkliga livet. Det ordnas än i dag rundvandringar i Uppsala, där hugade pellefans får promenera omkring i lärdomsstaden under en kunnig guides ledning och invigas i alla svansösa hemligheter.

Magister Knutsson ledde även omåttligt populära frågesporter i radio och imiterades flitigt. Vid sin sida hade han Ejnar Haglund, spexare, hedersdoktor och allvetare, som Hasse Alfredson långt senare odödliggjorde genom att göra honom till den lindemanska figuren Malte, han som hade knäppt ihop västen med gylfen. Detta hade, har herr A uppgivit, faktiskt hänt,  om jag inte minns fel i Lund. Haglund var för övrigt förebild för katten Murre från Skogstibble.

Knutssons skapelse har tålt tidens tand, blivit filmer, serier och musikaler och så sent som för några år sen var Pelle, i Björn Kjellmans kongeniala tolkning, huvudperson i en av de mest älskade julkalendrarna vi haft!

Varje  jul kom tomten till spalten med årets Pelle. Jag kan se böckerna framför mig, rätt små och med röd rygg…

pelle

TASSNOT   Majjen i Öppsala (som han uttalade ortsnamnet) skrev även böcker om en tax vid namn Max, som saknade ett öra. Detta djur har jag dock inga starkare minnen av.

I nästa avsnitt: Barnbiblioteket Saga.

 

 

 

8 kommentarer

  1. I gamla Folket i Bild, som jag på 1950-talet sålde i stugorna i och runt Juniskär söder om Sundsvall, fanns Pelle Svanslös som serie, tecknad av Einar Norelius. Serien gavs också ut som julalbum.

    Gösta Knutsson samarbetade också på andra sätt med Folket i Bild – FiBs förlag gav bland annat ut de så kallade gyllene böckerna, en serie där Gösta Knutsson och hans fru Erna bland annat översatte amerikanska barnböcker. Men serien innehöll också svenska originalböcker, till exempel Norelius’ egenillustrerade rimsaga om gubben Måns i månen.


  2. Underbar läsning,jag njuter av alla Dina småtrevliga mysiga krönikör. So long Inga


  3. Jag läste också Pelle-böckerna som barn men föredrog Astrid Lindgrens alster framför Göstas. Du hade kanske inte det valet eftersom Astrid debuterade lite senare. Minns att jag reagerade på att barnen i familjen inte sa du till sina föräldrar.
    Annars har jag hört att Knutsson allmänt var ansedd som en tråkmåns eller ”överkorrekt” som en kompis brukar uttrycka det. Det skämtades ofta om just den saken… Ett exempel…;
    -Vet du vad som är motsatsen till humor?
    -Javisst! Gösta Knutsson!”


    • Sådana illasinnade rykten vidhäftar alla yrkeshumorister. Fråga mig… !


  4. Nu har du skrivit ett antal riktigt roliga inlägg sedan jag var inne senast för ett par veckor sedan. Dvs dom brukar vara tankeväckande men nu riktigt gnistar det om dom. Esprît som jag tror det uttrycks i Frankrike. Est non pas d’ascalier!


    • Tackar tack, det visar att det än finns läsare med gott omdöme…


  5. Även Nalle Lufs förtjänar att bli ihågkommen. Han var en ung björn, vars mamma blev skjuten i närheten av Bastuträsk i Västerbotten. Där klev han på tåget och blev omhändertagen av Lotta och fick bo hos henne och hennes mormor. Där blev han vän med dn glade trumpetaren. Jo, visst hade Gösta Knutsson humor.
    Nalle Lufs hade sett hur Lotta planterade växter i trädgården. När han fick en femöring ”planterade” han den och hoppades på god skörd..


    • Jaha, det djuret glömde jag, men jag skyller på att jag aldrig läste NL-böckerna. Tror jag jallefall. Att Knutsson hade humor märks på hela hans produktion. Att ha humor betyder inte att man går omkring i tillvaron och drar vitsar och gör roliga grimaser. Det sitter djupare än så.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: