Surt, sa spalten.

I dessa de yttersta dagar sjunger många surströmmingens lov. Spalten kan inte annat än avundas de  lyckliga människor som har tillgång till denna distingerade njutning. Själv jag flera gånger försökt mig på delikatessen, men skändligen misslyckats. I serien Mina vattenhål har jag i ett inlägg talat om ett av dessa försök. Jag tillåter mig reprisera:

Krögar Wretmans domäner sträckte sig långt utanför Operans sfär. – – – Lite längre ut låg Stallmästargården, där Yngve Gamlin en gång försökte lära spalten att gilla surströmming. Det gick inte så bra, trots lärarens jämtska ursprung. Däremot gick flera supar av märket Norrlands ner i min strupe, vilket gör att jag egentligen inte minns så mycket av hur lektionen gick till. Jag undrar om inte en annan norrlänning, Martin Ljung, var med. Men, som sagt, minnena är lite suddiga.

För mig är det, som Sten Broman har uttryckt saken, som att sitta på dass och äta ansjovis.

Jag får ägna mig åt andra gastronomiska övningar. Surströmming får jag vara själv.

Annons