h1

Utsikt från gågatan (8)

juni 12, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris.

Mitt liv på Näset

I Höllviken lärde jag mig gå, i Ljunghusen lärde jag mig köra bil. Så kan mitt liv på Näset sammanfattas.
Några somrar på trettiotalet hyrde mina föräldrar stuga vid Anders Olsvägen i Höllviken. Sommaren 1935 tog jag mina första stapplande steg i den solvarma sanden vid Östersjön. När hösten kom och fälten vitnat till skörd var jag väl bevandrad (sic!) i den ädla konsten att gå.
Därefter övergav jag Näset för några år, men på fyrtiotalet köpte far ett tvåvåningshus i Ljunghusen. Några somrar var det röda huset på Ljungsätersvägen min sommarlycka. Den som inte är lycklig i elvaårsåldern blir aldrig lycklig.
Ljunghusen är den delen av Ljungen som ligger hinsides Falsterbokanalen. Den ansågs lite finare än Höllviken och blev finare och finare ju närmare Storvägen man kom. Så är det än i dag.
Tillsammans med mina kamrater badade vi vid vår brygga, simmade i Falsterbokanalen och företog spännande utflykter till Stenudden där vi smög på tyska hembiträden som näckade bland dynerna. Regniga dagar gick vi till lotsbryggan och bad att få följa med lotsbåten ut till något ankommande fartyg. Några flytvästar förekom inte, vare sig vid kanalbaden eller vid lotsturerna. Det är ett under att vi barn från den tiden över huvud taget lever.
I något högre ålder cyklade vi på onsdagar och lördagar till dansbanan Nyckelhålet (så benämnd för att den bestod av en rund och en rektangulär del), där man för en dansbiljett à  tio öre kunde dansa tryckare med Irene och Yvonne till tonerna av Två solröda segel och Tangokavaljeren.
Tryckte man ordentligt kunde det hända att man fick följa någon av damerna hem. De bodde ofta i Kämpinge, en halvtimmas cykelväg bort i småregn och motvind och den enda belöningen var en förströdd kindpuss innan man anträdde cykelturen till Ljunghusen. Vinden hade då vänt, vilket medförde att man hade motvind även på hemfärden.
På den smala Ljungsätersvägen lärde far mig att köra bil. Lektionerna försiggick i  vår gröna Chevrolet m/39. Ljungsätersvägen kryllade av små lekande barn och det är ett under att de lever än i dag. Många gör det förmodligen inte, men det är inte mitt och min fars fel.
1954 började jag ta lektioner på Mårtenssons Bilskola vid Erik Dahlbergsgatan i Malmö och en isig och glashal vintermorgon körde jag upp för inspektören i ett jättelikt dollargrin.

 

 

 

 

Annonser

3 kommentarer

  1. Inte illa att köra upp i ett dollargrin. Själv fick man hålla till godo med en gammal Volvo Amazon.


  2. För oss barn som somrade i blekingeskärgården – ett då billigare alternativ för arma lägremedelklassfäder att tillhandahålla fordrande hustrur och barn – framstod Ljunghusen som det mest skimrande av Näsets alla exotiska ortsnamn. Höllviken mer ordinärt. Falsterbokanalen var paradisisk med dyk, bad, fiske, snorkling, justring och andra påganöjen, fram tills där visade sig för dyrt att köpa och familjen sommardeporterades till Karlshamns skärgård.
    Idag är vi lyckliga att så blev fallet, överexploaterade Höllviken är vida förbisprunget av vackra, varsamt befolkade blekingekuster.


  3. Min far hade en Studebaker Commander modell -48. Köpt begagnad. Det var ett dollargrin det! Såldes senare till en bonderöv som körde grisar i den. Den fick jag aldrig köra. Jag körde upp i en dubbeltrampad Scania Vabis lastbil på Lv4. Körkortet kostade ingenting.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: