Utsikt från gågatan (7)

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris

Bellvi

Att skriva ett äreminne över Malmös fashionabla villaförort Bellvi är inte det lättaste. Det är lättare att falla i trans över fattiga arbetarkvarter runt Möllevången eller på Lugnet, med dass på gården och feta råttor i soptunnorna. Men man får ta vad man har. Och nån gång kan väl även vi i den besuttna medelklassen få göra våra röster hörda.

Stadsdelen heter förstås Bellevue, men ingen malmöbo skulle komma på tanken att uttala det på ett sådant konstlat fransk maner. Det blir Bellvi, med betongen på bell. Min fader var fastighetsmäklare och ägnade sig nästan enbart åt att mäkla villor på Bellvi. I slutet av det onda trettiotalet kom far tydligen på bestånd och köpte en tomt vid Vikingaplan, på vilken han byggde en stilig vit villa. Han hade haft ögonen med sig på sina inspektionsrundor och designat det vita huset efter de rön han gjort.
Far och mor kom från enkla hem och det är inte svårt att föreställa sig deras stolthet när de kunde ta den nya villan i besittning.
Av någon anledning, vilken vet jag inte riktigt, sålde far huset några år senare till en tandläkare och vi flyttade till stan, till en lägenhet på Fersens väg. Nu, på mina gamla dar, har jag fått kontakt med en av tandläkardöttrarna och vi mailar nu bellvi-nostalgi till varandra.
Vi har talat om att bilda föreningen Vikingaplans Vänner, som i så fall torde bli en av de minsta i föreningshistorien. Förmodligen blir det inte av, men tanken är ju god.

Jag tillbringade de två första av mina cirka hundranitton (känns det som) skolår på Linnéskolan i Limhamn, där fröken Edith Hansson varje morgon tungt trampade i gång arbetsdagen på sin orgel och bad Gud låta sitt ansikte lysa över oss innan vi satte igång att räkna päron och öpplen och läsa i Vill du läsa? och Sörgården.
Vid otjänlig väderlek tog jag spågan (fyran) från Stjärnplan, men ofta gick jag och mina små kamrater till fots från Bellvi till Limhamn med skolväskan daskande på rumpan, ungefär som Astrid Lindgrens bullerbybarn. I ett tvåvåningshus på Vikingagatan låg en liten pappershandel. Där inne, i den svårbeskrivbara doft som utmärkte forna tiders pappersaffärer,  köpte vi stycken, det som mer nordliga barn kallar bokmärken.
Mitt emot fanns en fruktaffär och på tomten intill höll farbror Eriksson till med sin stora varma häst. Var man snäller fick man klappa djuret och åka på vagnen men var man stygger så fick man gå.

Det  händer sig nu för tiden att jag med min elskoter tar en promenad på Bellvi. Där är lummigt och vackert och säkert mycket trivsamt, men jag kommer inte ifrån känslan av att gå på en gammal kyrkogård. Antagligen är jag bara avundsjuk för att jag aldrig  kom på ett sådant bestånd att jag kunde bosätta mig på Bellvi.

Vita huset

Annons