Utsikt från gågatan (5)

Spaltens spalter i  Malmö-Tidningen i urval.

Fruntimmer

Jag älskar fruntimmer. Och när jag skriver fruntimmer menar jag inte vilka damer som helst. Ett fruntimmer är enligt min enkla mening en något till åren kommen dam med skinn på näsan och bett i repliken, som regerar i urgamla svenska filmer på eftermiddagarna.
Ett lysande exempel på fruntimmer är Julia Caesar.
En dag när jag jobbade på Expressen fick jag i uppdrag att intervjua Julia Caesar. Hon bodde  i en liten kåk i Bromma om jag inte minns fel. Minns jag fel så bodde hon väl nån annanstans, men en liten kåk bodde hon i, därom är jag säker, ty jag och den distingerade fotografen Olle Wester var där.
– Kom in och ta en stol och prata med, sa Julia Caesar. Hon var full av såna där gamla tradiga skämt. Hon gick på som den värsta handelsresande. Men hon bjöd på gott kaffe och, om jag inte minns fel, goda kakor.
Jag tror det var Julia som, en gång tillfrågad om sina laster, svarade:
– Laster har jag inga. Jag röker inte och dricker inte och fruntimmer är jag själv.
Men jag är inte säker. Det kan lika väl ha varit Tollie Zellman eller Karin Kavli eller nåt annat fruntimmer.

Men högst av alla fruntimmer på bio rankar jag ändå Dagmar Ebbesen som  på stabila ben och i foträta skor vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en kärleksförklaring.
Fruntimmer som Dagmar görs inte längre. Hon delar plats i filmhistorien med Rut Holm, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några. Alla de nämnda är som gjorda att spela Boman i Hjalmar Bergmans Swedenhielms, pangrollen för alla fruntimmer.
Och det var Jullan Kindahl som spelade doktor Isak Borgs hushållerska i Ingmar Bergmans film Smultronstället. Jullan hade Bergman mött och regisserat i många pjäser på Malmö Stadsteater där han var verksam på femtiotalet.

Doktor Borg föreslog att de båda skulle lägga bort titlarna efter alla år de haft tillsammans. Det tyckte inte Jullan att de skulle, ty  hon var en dam som höll på sig och på formerna.

Men det är Dagmar Ebbesen som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes oftast av ett mycket bestämt, mycket redbart och omutligt hedersamt stycke fruntimmer med flera lager av skinn på näsan. Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.
Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med en kopp kaffe.
När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.

Och om nu någon besserwisser känner på sig att just denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera denna krönika, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det. Som Dagmar skulle ha sagt.

Annons