h1

Utsikt från gågatan (1)

maj 10, 2013

Understundom och med viss regelbundenhet publicerar sig spalten under rubriken Utsikt från gågatan i ett organ som heter Malmö-Tidningen, också känd som Limhamns-Tidningen och Vi på Näset. Eftersom inte alla spaltbrukare har lyckan att bo i Malmö eller dess omnejd ämnar jag därför reprisera mina krönikor här i spalten. Vi börjar från början…

Gågatan

Jag bor vid en gågata. På kvällarna kan jag ibland höra hästhovar klappra mot gatans stenar. Då tänker jag att det måste ha varit så det hördes förr, på alla gator i Malmö och andra städer. Men hästarna på gågatan är inga dragare. På djuren sitter ridande kvarterspoliser.
Längst ner i mitt hus finns en gottisaffär, ett modernt kafé och en affär som säljer pottor och dylikt. Tidigare låg där en biograf som hette Downtown.  När jag var ung hette den Rio. Där hade Edvard Perssons filmer premiär.
Snett mitt emot Rio låg en bio som hette Göta. När jag flyttade till gågatan hette den Sandrews. Sen fick den lägga ner, tacka för det. Bior ska heta Göta och Capitol och Alcazar och inte Downtown och Sandrews.
Längre ner på gatan låg en kortfilmsbiograf som hette Spegeln. Där kunde man se vad Hitler och de Gaulle och Hacke Hackspett haft för sig sen sist. de Gaulle kom alltid ut på en flygplanstrappa, han måste ha gjort sig en förmögenhet på traktamenten.
Det kostade 55 öre att ta sig in på Spegelen och då kunde man sitta hela dan om inte vaktmästaren la märke till en. Sen blev Spegelen porrbio och sen blev den kvalitetsbio (kvalitetsfilmer är filmer som ingen utom filmrecensenter vill se) och sen försvann den.

Jag är född i kvarteret Kaninen vid Triangeln. I Kaninen låg en bio som hette Kaninen. Där kunde man se George Formby, som var en sorts engelsk Nittiettan Karlsson. Han hade stora tänder och sjöng lite hest till ukulele. Hest, men trivsamt. Sen blev Kaninen Aveny och sen försvann den också. Downtown flyttade till Storgatan och tog sig namet Filmstaden. Också ett namn på en bia!
Ibland går jag ut på min balkong och tittar ner på gågatan. På morgnarna rastar vanligt hyggligt folk sina små prydliga amerikanska spaniels och lägger deras små prydliga exrementer i små svarta prydliga plastpåsar.
På nätterna hör jag fylltrattarna tratta hem och undrar varför de skriker så. När jag var ung skrek vi inte, inte vad jag minns i alla fall.

En morgon när hissen har landat på bottenvåningen har en hemlös man gjort ett litet enkelrum åt sig. Han vaknar när jag slår igen hissdörrarna.
Gomorron, säger han artigt.
Nu är det dags att stiga up, säger jag.
Det är som på vilket hotell som helst.

Många år senare skriver jag en pjäs där en av personerna är uteliggare. Det är en enaktare, betitlad Sova på marmorgolv och hade urpremiär – världspremiär! – på Intiman i början av oktober.
Jag växte upp på Fersens väg, i skuggan av den väldiga kub som då hette Malmö Stadsteater men som nu heter Malmö Opera. Det första som spelades på teatern var En midsommarnatts-dröm av William Shakespeare. Den såg jag med skolteatern och begrep intet.
Min ungdom inträffade på femtiotalet, när en ung Ingmar Bergman besjälade teatern och formade den kader av skådespelare som senare skulle bli kända som Stall Bergman. På Intiman såg jag Gudrun Brost (mamma till Johannes), Naima Wifstrand, Max von Sydow, Harriet Andersson, Maud Hansson (pigan i Lönneberga), Benkt-Åke Benktsson…
Den senare var en väl tilltagen man med en matchvikt på över tvåhundra kilo. När han kom in på scenen som elak fordringsägare i Strindbergs Påsk knarrade scengolvet oroväckande och det kändes som om inte många fler skulle få plats.
Det känns därför särskilt roligt att min pjäs spelas på Intiman. Herr Benktsson och fru Brost och fru Wifstrand är borta, men Kenneth Milldoff och Hans-Peter Edh och Li Bråde är min själ inte att förakta.

 

 

 

 

 

 

Annonser

One comment

  1. Jag sålde länge Kvällsposten till Naima Wifstrand på Kramersvägen. Hon såg ut som en gengångare, men handlade alltid sin KvP – med dricks. Oftast med en cigg i handen. Dessvärre bjöd hon mig aldrig att stiga in. Kanske ville hon inte interferera i mitt dagliga bröd? Troligen bedömde hon utsikterna till noll för ett
    fruktbart meningsutbyte. I mogen ålder försökte jag skönja konturerna av hennes ensamma åldriga liv i en främmande stad,
    och förundrades över vilken firad primadonna och pinuppa hon en
    gång var. Det måste vara svårt för uppburna stjärnor att fortsätta jobba för brödfödan, fast man hela tiden changerar till buttra spöken? Naima var kanske lite speciell, som levde ett intensivt liv som ung och sen inte kunde pensionera sig när självaste Bergman städslade sin favoritåldring alla dessa år?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: