Skrivaren

Spalten har köpt en ny skrivare till datorn. Den kostade mindre än vad tre nya färgtoners skulle ha kostat. Man får inte va dum, då blir man progamledare i teve. (Fråga mig, jag har varit det.)

På det glada förtitalet lärde jag mig skriva på Linnéskolan, under den rundnätta fröken Edith Hanssons förfarna ledning. I början ritade vi  äpplen och päron, men snart nog stodo bokstäverna i kö och ville vara med i den glada dansen. Bokstäverna blev mina vänner under hela mitt liv. Jag har allltid haft lätt för att stava och har aldrig behövt lära mig några tråkiga stavningsregler, jag skrev, och skriver, på magkänsla. I tredje klassen stavade jag rätt till raffinaderi,  vilket fick lärare Ljung på Österportskolan att gå i taket av förtjusning. Bra! skrev han i kanten med rödpenna och utropstecken och allt. I dag har jag inte en aning om hur raffinnaderi stavas, ty jag är icke lika smart som en tredjeklassare.

På Österport hade vi understundom ett ämne som hette välskrivning. Där skrev vi med nåt som kallades stålpennor som vi doppade i bläck.  Stålpennorna var ena besvärliga typer, de delade sig ofta i spetsen så att bläcket sprätte ut över hela bänken.

Ibland tror jag inte att jag växte upp på det glada förtitalet utan på medeltiden.

Sen kom reservoarpennan och förenklade livet och slutligen kom den smarta  kulspetspennan. Den hade dock en förödande inverkan på skrivarnas handstil.

Jo jo, så var det förr, förstår ni barn.

Annons