Molly och sillagumman

Häromdan kom spalten att tänka på den gamla irländska sången om Molly Malone, hon som sålde skaldjur från en kärra i Dublin. Det är inget konstigt med det, att erinra sig gamla sånger är något som då och då drabbar män i min ålder, kvinnor med, förmodar jag.
Molly Malone är en vacker gammal visa, som är väl värd att sjungas. Molly lär ha funnits i verkligheten, sången har blivit något av en signaturmelodi för Dublin. Tyvärr hann jag aldrig komma till Dublin innan en ortoped klantade sig och gjorde mig mindre gångbar.

Så här går den i alla fall:

In Dublin’s Fair City
Where the girls are so pretty
I first set my eyes on sweet Molly Malone
As she wheel’d her wheel barrow
Through streets broad and narrow
Crying cockles and mussels alive, alive o!

Alive, alive o!, alive, alive o!
Crying cockles and mussels alive, alive o!

Sista versen handlar om att Molly drabbades av feber och dog och att hennes vålnad numera drar hennes kärra. Så kan det gå.

Betydligt kärvare är den gamla skånska sång jag också minns från min barndom, den är på melodin En kvanting träder i salen in:

Kärringen rullar på gåren in
för o sälja sin sura sill
Sillen kostar tjufem per tjog
Va ska de vara, min lille påg?

Pågen tog en sill  o sprang
o kärringen etter så svitten den rann
Pågen tog en sill o sprang
o kärringen etter med en spann vann

FOTNOT 1  Priset får väl betraktas som humant, i dag får man inte tjugo sillar ens för tjufem kronor. Tror jag, men jag är å andra sidan inte särskilt insatt i prisläget på sillamarknaden.

FOTNOT 2   Molly och hennes kärra står staty i Dublin; sillagumman och hennes rullebör står staty i Malmö, på Fisktorget, var annars?

 

Molly Malone

Sillagumman

FOTNOT 3   För övrigt har spalten en brorsondotter som heter Molly. Molly Cato, jo men.

Annons