Mårtensafton

I morgon är det mårtensafton. Det  är sålunda icke Mårten Gås. Så kan man möjligen kalla själva djuret tamgås, men inte helgen. Att kalla mårtensafton för Mårten Gås är, hävdar jag, som att kalla julafton för Jul Gris.
I Sydsvenskan (av alla tidningar!) kallas helgen på annonssidorna för Mårtens Gås, en förfärlig hybrid. Mårtensafton heter det och så talar vi inte mer om det.

Gåsen är i likhet med skåningen klok, gemytlig och fet. Han (gåsen) intages i november och föregås av svartsoppa med krås samt avrundas med ett väl tilltaget stycke spettkaka.

Spettkakan får absolut inte vara torr och fnasig till sin konsistens, utan ska vara vad skåningen plägar kalla litta kläggig. Om förtorkningsprocessen redan inträtt kan man göra som en grisahandlare jag kände för många år sedan. Han brukade snabbklägga spettkakan genom att under några dagar förvara den i ett hörn av badrummet.

Tillsammans med några andra ystra herrar åkte jag en vinter med grisahandlaren i hans väldiga Mercedes över en dimmig skåneslätt. Han var en väl tilltagen herre som fått specialbygga förarsätet för att komma in bakom ratten.

Bilfärden företogs efter en stadig och uppsluppen måltid på Järnvägshotellet i Gärsnäs och grisahandlaren hade på alla upptänkliga sätt deltagit i den allmäna glädjen. Då detta påpekades för honom sa han lugnt:

Jag väger tvåhundratolv kilo. Jag sypper med di hundratolv. Di andra hundra kör jag med.

Grisahandlaren (fyra från höger)

 

 

 

 

 

Annons