Nypremiär!

På fredag är det nypremiär på spaltens enaktare Sova på marmorgolv med Kenneth Milldoff, Hans-Peter Edh och Li Brådhe i de tre rollerna. Den gick  i våras på Malmö stadsteaters scen Intiman. Stycket omfattades av stor kärlek av teaterpubliken och sörjdes av många som inte kommit iväg på föreställningen innan den gick en alltför tidig nedläggning till mötes.

Nu tas den upp på nytt, denna gång på Hipp, som kan erbjuda en betydligt rymligare salong.

Så här kommenterar journalisten Peter Kastensson, f d Kvällsposten, nypremiären:

Skynda dit! Det är en fantastiskt fin och mänsklig föreställning med en stor dos humor!

Och så här grant skrev Theresa Benér i Svenska Dagbladet efter premiären på Intiman, under rubriken Oväntad vänskap i sjukhussängen:

En av de många positiva sakerna med att ligga på sjukhus eller frekventera exempelvis badhus är att man där kan få kontakt med väldigt intressanta människor som man aldrig annars skulle umgås med. Advokat Svedin har nog inte riktigt anat detta, när han bett sin gamle studentkompis, numera överläkaren, om enkelrum när han blir inlagd med lungcancer på SUS i Malmö.
Upplagt för drama blir det sålunda när denne snustorre jurist, som Hans-Peter Edh ger en lagom blekmager uppsyn, blir hoptussad med uteliggaren Sigge. Kenneth Milldoff rullas in med precis så där jobbigt, nästan kräkningsaktigt slemfyllda hostattacker så att man vämjes en aning med Svedin, som just skulle somna till näktergalens sång.
Och Sigge skräder inte orden om sig själv. Fyllbult och lodis kallar han sig, i brist på tryckt visitkort. Ibland tar han till en eufemism (han kan faktiskt själv detta ord) och presenterar sig som småföretagare i återvinningsbranschen. På sin breda, hjärtliga malmöitiska förklarar Sigge att han inte läser tidningar – han sover på dem. Och att det sämsta jävla skit  som finns att sova på, det är marmorgolv. Därav pjäsens titel.
Det säger sig självt att de två herrarna under nattens lopp blir  riktigt goda vänner, och under tiden skildrar Åke Cato advokatens klassresa uppåt från ett varvsarbetarhem, medan den andre åkt ner i alkisträsket efter skilsmässa, jobb- och bostadsproblem.
Något som förenar dem är kärleken till Hjalmar Gullberg, vars berömda dikt Till en näktergal i Malmö reciteras. På ett pedagogiskt men dramatiskt inte helt självflytande sätt talar patienterna om Gullberg och hans liv, samt hans väg mot självmord när sjukdomen blev för plågsam.
Sedan utspelas en drömspelsscen där Svedin blir Gullberg och Sigge omvandlas till hans läkare, professor Berggren. Li Brådhe, som dittills varit den moderligt förstående sjuksköterskan Dora, blir till Gullbergs trolovade, Greta Thott. Det känns som att Åke Cato har velat skicka en liten hälsning till Gullberg och påminna om hans Malmöförankring – gott så.
Skådespelaren Clas Göran Söllgård regidebuterar med ett ömsint handlag, som ger publiken möjligheter till att känna sympati i de småputtriga dialogerna. Han får bra spelyta i Karin Ragnarssons eleganta sjukhusrum, där en bågformad fondvägg varvar fönster med gula och röda färgfält, tydligt inspirerad av den nya, cirkelformade akutkliniken i Malmö.

Annons