h1

Spaltus erectus

september 7, 2012

Spalten håller på att lära sig gå. Det har jag gjort en gång tidigare, men det var för sjuttiosju  år sen. Då reste jag mig upp i min fulla längd – en halv meter så där –  och tog mina första stapplande steg på den solvarma sanden i Höllviken.

Därmed förvandlades jag från ett litet skrikande och onyttigt bylte till den stolta homo erectus , den upprättstående människa, som Darwin hade avsett med mig.

Sen ett tiotal år tillbaka, då något gick fel vid en höftoperation, äger jag icke längre förmågan att gå. Från början kunde jag ta mig fram med en vanlig träkäpp, därefter på två kryckkäppar (som sjukvården i ett ystert anfall av tautologi kallar dem). Min gångförmåga minskade efter hand och numera måste jag ta en elskoter, en rollator eller färdtjänst till hjälp för att ta mig fram på livets knaggliga älv.

För ett tag sen skönjde jag dock ett ljus på min himmel. Det var när massör Peter talade om för mig att det nog inte vore opåtaget att jag skulle kunna öva upp gången. Det var, hävdade han, inte något fel på kraften i mina påkar, det var balansen det hängde på.

För några dagar sen tog jag mina första stapplande steg i barren på Aktiv Rehab, där jag numera tränar de få muskler jag äger. Det var inte lätt och det blev, vilket jag kunde meddela på denna plats i onsdags, bara några fjuttiga musasteg, men det var en början. Jag var på gång!

Det svåra med att gå är, om jag förstår saken rätt, att lyfta ena foten samt att därefter hålla balansen med den andra de bråkdelar av en sekund det tar till dess den första når golvet.

Det är denna balans jag försöker träna upp nu.

Jag minns inte att det var särskilt svårt att lära sig gå för sjuttiosju år sedan, men det var det kanske.

Det är inte mycket jag minns från sommaren 1935.

Homo erectus i Höllviken

Annonser

10 kommentarer

  1. Helst ska man väl hålla båda fötterna på jorden, men kanske inte nödvändigtvis samtidigt?


  2. Kämpa på, hoppas det går bra!!


  3. Bra ”Spalten” du brukar kunna fixa det mesta
    och kommer säkert att klara av detta också
    …………Kämpa på………………….


  4. Heja!


    • Tack för tillropet, jag ångar på.
      Hälsningar från den vandrande vålnaden.


  5. Sjukvården verkar ibland lite för lätt bistå med allehanda hjälpmedel, som förstås fungerar utmärkt men inte direkt underlättar rehabilitering. I allmänna termer gäller det ju att ta tillvara på den inneboende kraft som finns hos alla människor oavsett ålder för att få till en bättring.när man på ett eller annat sätt har någon slags funktionsnedsättning. Så lycka till med träningen. Kanske inte något maratonlopp i sikte – men ändå.

    För övrigt – Höllviken. Där har jag också, norrlänning som jag är, sprungit omkring några sommarmånader när min far med sin ingenjörskonst drog ett strå till stacken i bygget av landets första autostrada. Många minnen – latrintömmare, jagad av gäss i Skanör med mera.


  6. Duktigt folk på Aktiv Rehab där jag i all blygsamhet sliter med en ”nästan av” hälsena. Lycka till!


    • Håller med. Däremot är jag mer tveksam till vad man sysslar med inom den traditionella sjukvården. Där gav ingen mig rådet att ägna mig åt regelbunden träning, än mindre att försöka lära mig gå. Min ortoped kan inte ens svara på vad det var som gick snett i operationen!


  7. Man blir ledsen av att höra detta. Men överraskad?


  8. Undrar om du kan ha råkat ut för något liknande det som för många år sedan drabbade neurologen Oliver Sacks? Under ett besök i de norska fjällen råkade han falla och skada ett ben. Skadan tycktes till en början inte vara alltför allvarlig, men sedan han opererats visade det sig att han förlorat all känsel i benet och inte hade minsta kontroll på det; han upplevde det emellanåt rentav som om det inte var hans ben. Han jämför känslan med den upplevelse man kan få vid uppvaknandet om man under sömnen råkat ligga så att någon av armarna kommit i kläm; armen känns ”främmande” och ”död” och det brukar ta ett tag innan man får liv i den, innan man så att säga får kontakt med den igen.
    Sacks konvalescens blev relativt långvarig men med envishet och daglig träning repade han sig så småningom. Efter några år skrev han också en bok om vad som hänt honom. Den borde du kanske läsa? Den heter ”Ett ben att stå på” och är mycket intressant och fascinerande.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: