h1

Ett politiskt dilemma

maj 1, 2012

I dag, den första maj, upplever spalten ett politiskt dilemma. Jag vet inte på vilket ideologiskt ben jag ska stå, det vänstra eller det högra. För säkerhets skull vinglar jag fram på båda.

Min partibeckning skulle kunna vara (SM), utläst socialmodekrat.

Låt oss ta det från början. Jag är uppväxt i ett högerhem, min klasstihörighet kunde snarast betecknas som businessclass. Far var nämligen fastighetesmäklare och egen företagare och röstade på Högerpartiet, som det hette då.

Själv blev jag i unga år medlem i något som hette Ungsvenskarna, högerns ungdomsförbund, som låg på Södergatan i Malmö. Mitt medlemskap hade dock  inte så mycket med ett ideologiskt ställningstagande att göra utan berodde fastmer på att föreningen brukade anordna trevliga danstillställningar och därvid lockade med de grannaste av ungsvenskor.

Alla mina kamrater i ungdomens vår skulle liksom jag ha röstat på Högerpartiet om vi hade haft den rätten. Något annat var otänkbart. När vi så småningom uppnådde myndighetsålder och fick rösta, antydde jag vid ett tillfälle att jag funderade på att rösta på Folkpartiet. Från den stunden betraktades jag av min kamrater som en usel klassförrädare.

I något mera mogen ålder började spalten fundera över samhället och dess orättvisor. Efter hand kom jag fram till att jag nog borde flytta mina positioner lite åt vänster. Men inte för långt, kommunist ville jag då rakt inte bli. Så jag blev socialdemokrat.

Många år senare fick jag jobb på Aftonbladet och där var det inte tänkbart att befinna sig till höger om socialdemokratin. Helst skulle man vara kommunist och gärna rösta på ett parti med många bokstäver. Hjältar i lunchrummet var de som kunde berätta om sin uppväxt  i enkla arbetarhem. Hade jag berättat att min far var fastighetsmäklare skulle jag förmodligen ha fått äta min lunch ensam.

Så gick åren och jag röstade troget på socialdemokraterna vart fjärde år. Men när detta parti i det senaste valet gick ut med att de ville ta bort RUT-avdraget och stoppa kärnkraften blev jag helt sonika moderat. Utan kärnkraften ville jag inte leva och om RUT försvann skulle det betyda att Carina från Trelleborg inte längre skulle komma och städa hos mig på tisdagar.

Men samtidigt som jag gled åt höger behöll jag mina sympatier för socialdemokratin. Och i dag vet jag inte riktigt vad jag är. Löfven verkar ju vara en rejäl karl, men det är ju Reinfeldt också…

Hur som helst kommer jag inte att marschera under fanorna i dag. Jag tror inte ens att socialmodekraterna har någon fana.

Annonser

2 kommentarer

  1. Äntligen någon som vågar överskrida partigränserna och skapa sig en egen uppfattning! Hatten av för Dig Åke!


  2. Jag skulle rösta på specialkarismatikerna (SK),
    om de blott funnes. Rörelsen finns säkert, men
    ingen besitter utstrålning nog för partiledarskap.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: