Något om far och öron

På söndag är det Fars dag eller Pappas dag som jag tycker den borde heta nu för tiden. Inga barn säger far om sin far, jag tror att spalten är den siste som gjorde det. Alla mina kamrater sa pappa, utom Knut-Åke som sa Nils.

Själv sade jag icke du till min fader. Vi lade aldrig bort titlarna och spottade varann i ansiktet. Min moder kallade jag du, men till min fader sade jag far.

Har far ätit middag i dag? kunde jag exempelvis säga. Min fader sade emellertid du till mig, vilket ju egentligen var lite orättvist.

På Fars dag är det kutym att barnen ger sin pappa en rätt ful slips eller, om barnen är otroligt små, en teckning med texten Till pappa på Fars dag. Det senare kan sägas vara en budgetvariant.

Själv kommer  jag tyvärr icke att hyllas om söndag, ty jag har inte lyckats sätta några barn till världen. Och barnbarn har jag i ännu ringare utsträckning, ty för att få sådana krävs att man först får barn.

Att göra barn är oerhört komplicerat. Särskilt svårt är det att göra öronen, med sina sinnrika veck och vindlingar. Jag undrar förresten varför öronmusslan ser ut som den gör, vore den slät skulle den ju vara mycket lättare att torka när man har duschat.

Men naturen har nog en mening med det också, det brukar han ju ha. Kanske är det för att liksom stoppa upp ljudet en aning så det inte tränger in med full kraft och ramponerar trumhinnan.

Fan vet. Eller Darwin.

Annons