Oroväckande
februari 12, 2011Spalten gratulerar det egyptiska folket som nu har sparkat den rälige Hosni Mubarak. Men jag kan inte hjälpa att jag blir lite orolig när jag i tv ser representanterna för det nya styret, som alla bär militära uniformer med gradbeteckningar.
Fotnot 1 Ovannämnda farhåga har jag delgivit Hans Excellens Carl Bildt i en kommentar på hans blogg. Något svar har jag icke fått, men det kommer kanske i sinom tid. Calle har mycket att stå i.
Fotnot 2 Visst var det roligare förr när ministrar kallades Excellenser och bar hög hatt?
Åke Cato blogg 
Militärmakt och blodiga kupper har beskurits enormt, då hela världen idag kan delges folkliga protesters förlopp. Knektarna är bakbundna mot för bara 10-15 år sen p g a mail-SMS-facebook-blog-twitter-google, olydiga mobiloperatörer och onedstängbar satellittelefoni. Samt ett av samma anledning impotent CIA.
Sanningen är väl, att det är militären, som har tvingat fram Mubaraks avgång, kanske i samförståmd med Obama.
Vi får bara hoppas, att de är beredda att tillåta en demokratisk utveckling med fria val och medborgerliga fri- och rättigheter.
Det har ju faktiskt rått militärdiktatur i Egypten ända sedan Faruk störtades 1952.
Hursomhelst får vi vara glada att vi har kvar Mubaracks Obama.
Med all respekt så stämmer inte sista raden; visserligen var Abdel Nasser, president och högt älskad landsfader 1952-70, liksom Sadat och Mubarak militär till yrket, men ingen av dem har lett militärdiktaturer. Även om diktatoriska presidenter med militärt gillande är illa nog. Men att Farouk slängdes ut av en militärjunta, har legitimerat knektinflytandet – tills nu..?
Jag har läst på om Egypten i Nationalencyklopedin. Kung Faruk (NE skriver Faruq) störtades 1952, 1953-56 var Naguib president och efterträddes 1956 av Nasser. NE skriver: ”I grunden var det en fråga om militärdikatur. Alla fyra härskarna efter Faruk (eller Faruq) , alltså Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak var militärer och stöddes av armén.
M v h
Petter Eremiten
Att vara militär och regera med stöd av armén är ej militärdiktatur, om inte ministären (=samtliga excellenser) består av militärer.
Men visst, det blir hårklyverier; alla utom Nasser stank militär. Förvisso var denne officer, men åtnjöt ett mäktigt folkligt stöd och dog i förtid, 51 fyllda, i djup okommenderad landssorg.
När det gäller nutidshistorieskrivning (=efter WW2), så är din och min
och politiskt observantas analys så god som NE:s. Nutidshistoria är färskvara och med NE:s bekväma definitioner, skulle t ex USA 1953-61 betecknas som en militärdemokrati, då general Eisenhower var en militärstödd president.
Det var ju inte amerikanska armén, som styrde USA under Eisenhower.
Ja, det är hårklyverier. För mig är det militärdiktatur, när det är krigsmakten som kollektiv, som har makten. Det är så jag uppfattar det system, som har rått i Egypten ända sedan Faruk störtades.
Jag tror inte, att vare sig Nasser eller Sadat eller Mubarak hade kunnat gå emot armén även om de hade velat.
Jag gör inte anspråk på att vara någon specialist på Egypten. Jag uttrycker bara vad jag tror, grundat på tidningsläsning.
M v h
Petter Eremiten
Ingen är specialist hos Spalten. Men Abdel Nasser var en härskarspecialist och hyllad envåldshärskare med stark personkult. Gjorde alltid som han ville – utan att fråga knektarna. Allierade t o m Egypten med kommunistiska Sovjetunionen!
Av respekt för Spalten som ett forum för ordlek och roligt spånande, inte politisk debatt, ber jag att få hänvisa till min egen mejladress, liljebladx3@gmail.com,
för bemötande av ovan sagda. Synpunkter välkomnas. Tack.
PS. Ber underdånigast att få påpeka hurusom excellensen Branting med valrossmustachen står längst t v med helröret i handen. DS.
Helrör på huvet har Statsminister Karl Staaf, som här den 6 feb 1914 emottar partiledare Brantings 50.000 arbetarunderskrifter mot att König Gustaf V blandat sig i den explosiva försvarspolitiken inför världskrigsutbrottet i augusti, vilken i sin tur abrupt snabbutrymde Baltiska Utställningen i Malmö. Tuffare tider än nu…
*nota bene: fel i förra kommentaren, Branting blir ej excellens förrän 1920. Men notera rangordningen: audiensbeviljade oppositionsledaren Branting får vackert ta av sig helröret, medan högsta excellensen Staaf behåller sitt på. Två trappor upp och med händerna i fickorna!
Men hut gick kanske hem? Blott 11 dar efter bilden, 17/2 1914, fick Staaf lämna in och högerns Hjalmar Hammarsköld tog vid.