Konsten att…

2. BLI GAMMAL

Konsten att bli gammal är i själva verket ingen konst alls. Det är bara att låta bli att dö.

Det är skönt att bli gammal. Att vara  ung var för djävligt, sa Hjalmar Söderberg. Jag håller med honom. En annan författare som hette Oscar Wilde sa att det tråkiga med att bli gammal är att man inte blir det. Jag håller med honom också. Kroppen blir gammal och skröplig, man har svårare att röra sig, blir sömnig redan vid niotiden på kvällen och så blir man rätt ful. Men själen är samma gamla själ som den alltid varit.

När man får syn på en vacker flicka på stan spritter det likadant i en som det gjorde när man var ung, nästan i alla fall, men i samma sekund inser man att man inte har nåt för sitt sprittande. Den vackra flickan kastar en snabb blick på en och tittar sedan bort. Hennes ögon söker sig till yngre och snyggare herrar.

Ett problem med att bli gammal är att ingen tror att man fortfarande är ung. Själv arbetar jag mer än nånsin. Det gör jag för att jag tycker om att arbeta och för att jag inte kan låta bli.
För att citera en tredje författare, Bernhard Shaw: Ju mer jag arbetar dess mer lever jag. Det är min förmånsrätt att få vara ordentligt utsliten när jag dör.

Men när jag berättar detta för yngredomar nickar de förnumstigt och säger att det är nyttigt att jag håller hjärnan igång. Som om det var terapi jag höll på med, inte något riktigt arbete.

En tråkig sak med att bli gammal är att den dag närmar sig då man ska tvingas lämna jordelivet. Det är ingen sak som är föremål för dagliga grubblerier, men om jag exempelvis köper en överrock kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är den sista överrocken jag köper i mitt liv.

Så långt som den dam i bekantskapskretsen, som på sin ålders höst prenumererade på sin morgontidning bara en månad i taget, går jag dock icke.

 

A Portrait of The Spalt as a Young Man

 

Annons