Archive for mars, 2010

h1

Viktigt meddelande ang vårttecken

mars 20, 2010

Har du iakttagit några vårttecken, försök snarast att få bort dem! Jag hade några vårttecken för några år sedan och lät omedelbart operera bort dem. Några räliga födelsemärken fick därvid också stryka på foten.

Kom ihåg:

DET BÄSTA HOS MÄNNISKAN ÄR HUDEN !

Annonser
h1

Vi äldre

mars 20, 2010

I går försökte spalten, 75, beskåda och behöra tv-programmet Så ska det låta. Efter en stund tvingades jag ge upp. Jag kände inte de medverkande och jag kände icke de låtar de sjöngo. Det fick bli Kunskapskanalen i stället.

Senare på kvällen berättade Gro Harlem Brundtland för och i Skavlan att hon är ledamot i ett globalt samfund som kallar sig The Elders. Det grundar sig på det gamla systemet från forna tider att man gick till byäldsten om man var i beråd.
Ett sådant äldreråd tycker jag, på fullt allvar, att Sveriges Television borde skaffa sig.
Sutte jag i ett sådant skulle jag vist säga:

Eftersom det ju ändå bara är vi äldre som tittar på teve, varför inte låta åtminstone en medborgare som är över tjugotvå år sitta med i varje programkommitté?

Ja det är klart, skulle the youngers säga, så gör vi. Varför tänkte vi inte på det?

h1

Spännande

mars 19, 2010

För ett par veckor sen åkte spalten i ambulans till akuten.
Härom natten vaknade jag med blodig diarré.
Snart ringer det på dörren och Bengt Ekerot står där utanför och frågar om jag hänger med på ett parti schack.
Livet är spännande när man har fyllt fyrtio.

Max von Sydow som spalten

h1

Edvard och jag

mars 17, 2010

För trettio år sen började Kvällsposten dela ut Edvardpriset till förtjänta representanter för nöjeslivet. Priset bestod av en statyett i brons av Edvard Persson, en skånsk och något överviktig motsvarighet till Hollywoods vältrimmade Oscar.
Nu har mannen bakom priset, den förträfflige nöjes- och jazzjournalisten Christer Borg, gett ut en minnesbok med generösa presentationer av prisets samtliga mottagare, närmare bestämt alla svenska människor i humorbranschen som vid något tillfälle övernattat på Savoy i Malmö.
Jag fick min Edvard 1991 i gott kompanjonskap med Sven Melander. Vi spelade just då revyn En rökare på Tobaksbolaget i Malmö, men naturligtvis var det våra framgångar i tv-serien Nöjesmassakern som renderade oss priset.
Jag minns min stolthet när jag fick priset men jag minns även den lilla bittra tagg jag kände i hjärtat när jag läste juryns motivering. Och än i dag känns det lite snopet att efter ett dussin böcker, lika många teaterpjäser och översättningar, två filmmanus, massor av revy- och tv-nummer och ett oändligt antal förhoppningsvis tänkvärda och ibland minsann riktigt humoristiska krönikor i dags- och veckopress, få sitt livsverk sammanfattat i juryns motivering, att pristagaren

”vidareutvecklat och förankrat den svenska pilsnerfilmen i vår tid.”

Men för all del, man kan inte få allt. Edvard är ju snygg och pryder väl sin plats där han står i min malmöitiska fönsterkarm och likt spalten själv blickar ner på gågatan.

Ser ner på gågatan

h1

FÄRDTJÄNST 15

mars 16, 2010

Den långa utfärden

Framåt mot dåtiden 2

Det kan inte vara 1950, säger Olof. Då kunde jag inte ha läst Cikada av Harry Martinson.
Spelar det nån större roll? säger Gunnar Hägg.
Tidigast 1953 men troligen senare. Den kom ut 1953.
Jag håller med Gunnar, säger Walter. Vad spelar det för roll om hundra år?
Man måste veta vilken tid man färdas i, säger Olof. Han säger det högtidligt, det låter nästan som en aforism.
Och hur ska vi ta reda på det? säger Walter. Ska vi stanna och veva ner rutan och säga: Ursäkta damen, vad är det för år?
Har vi inte blivit inspärrade förr så blir vi det då, säger Barbro.
Är den bra, den där Cikada? säger Walter.
Det är en storslagen diktsamling, säger Olof.
Jaså diktsamling. Nej, sånt därnt skit har jag aldrig begripit mig på.
Sången om Doris och Mima ingår i Cikada. Doris är världen.
Diktsamlingar tvingades man läsa i plugget och sen skulle man återberätta dom inför klassen. Jag minns när Loppan drog Fritiof och Ingeborg. Loppan var en liten rödhårig grabb från Spånga som stammade. Det är möjligt att det var en bra story, men det var inte mycket kvar av den när Loppan hade berättat den.
Det är en fantastisk dikt, menar Olof. Cikada menar jag.
Tror jag säkert, säger Walter. Nä hör ni, tror ni vi kan hitta nåt pang?
Vad är pang? frågar Anneli. Barbro talar om för henne att det är detsamma som ett pensionat. En sorts hotell på landet där man får både kost och logi.

Doris pappa… börjar Gunnar. Han avbryts av Barbro.
Tyst med dig.
Vadå, har vi inte yttrandefrihet?
Vi talar inte om Arvid.
Vad var det med Arvid? frågar Anneli.
Han ärvde Björkhult av sina föräldrar.
Inte föräldrar. Av sin morbror. Åke.
Pensionat Björkhult. Hade han inte gjort det.
Det vet vi ingenting om. Vi vet inte varför han söp ihjäl sig.
Det var en olyckshändelse.
Ja ja.
Dom hittade honom i ett träd en morgon. Han hängde i en ek.
Ja ja.
Och så pratar vi inte mer om det.
Gunnar suckar.

Där, säger Walter. Han lutar sig fram och pekar på en stor vit trävilla.
Det där ser ut som ett pang.
Vi kör in och frågar, säger Barbro.
Gunnar styr in på en liten allé som går upp till villan. Han stannar och Barbro går ut. Alla följer henne med ögonen när hon går mot entrén. Dörren öppnas och Barbro talar med någon. Efter en stund kommer hon tillbaka till bilen.
Inget pensionat, säger hon. Bergsingenjör Davidsson. Men han kände till ett.
Hon kliver in och sätter sig vid sidan om Gunnar. Kör, säger hon. Efter drygt trehundra meter kommer vi till en å. Längs med ån går en liten väg. Om vi följer den kommer vi till Forsahult.
Forsahult? säger Walter.
Just det, säger Barbro. Pensionat Forsahult.
Det ska bli gott med en sup och en smörgås, säger Walter.
Supen kan du glömma, säger Barbro. Såna där pensionat har inga rättigheter.
Men jag har, säger Walter och slår på sin portfölj. Kron, tillägger han.
Ja så gick det till på panget, säger Gunnar. Alla tog för sig av smörgåsbordet. Det gällde att ha långa armar.
Pensionatsarmar kallades det till och med, sa Barbro.
Sen tog man tallriken till sitt bord och så sa en av herrarna: nä, vad säger ni, ska vi gå ut och få oss en liten dragnagel.
En snaps, säger Olof till Anneli.
Då reser sig några av herrarna och möjligen någon av damerna och går ut i köket. Där har var och en sin flaska i kylen. Dom skålar och sen går dom in.  När det blir dags för nästa sup får dom gå ut  igen.
Så obekvämt, säger Olof.
Det var stränga restriktioner på den tiden.
Det finns en gammal historia, säger Walter. Pensionatsvärden står i dörren till matsalen och säger: det är telefon till alla utom landsfiskalen.
Var han där? säger Olof. Tydligen,  säger Walter. Man använde ofta telefon som  täckmantel. Telefon betydde att.
Vi fattar, säger Olof.
Och om landsfiskalen var där.
Vi fattar, säger Olof igen. Där är det, pekar han. Det är en gul byggnad med skylten Forsahult på gaveln i vita bokstäver.
Ser trevligt ut, säger Barbro.
Alla går i samlad tropp till pensionatets dörr. En gråhårig dam i svart klänning öppnar.
Ja förlåt att vi kommer oanmälda, säger Barbro.
Bakom damen tittar nu en precis likadan dam fram. Båda har runda stålbågade glasögon och virkad sjal runt axlarna.
Om ni är ute efter rum måste jag tyvärr göra er besvikna, säger damen. Hela pensionatet är abonnerat av ett filmsällskap.
Så det är filminspelning på gång? säger Walter nyfiket. Finns inte så mycket som en skrubb ledig,  säger  pensionatsvärdinnan.
Och vi som har kört hela dan, säger Walter. Vi skulle inte kunna få en bit mat?
Tyvärr. Svensk Spelfilm har lagt beslag på hela pensionatet.
Då är det väl många kändisar här? säger Walter.
Vadå? säger värdinnan.
Kända skådespelare.
Värdinnan ser sig omkring som om hon var rädd att någon skulle höra henne.
Sickan Carlsson är här, säger hon.

Sällskapet drar sig besviket tillbaka till  bilen.
Vet ni vilka dom liknade? säger Walter. Dom där  tanterna. Dom  såg ut som damerna i Arsenik och gamla spetsar.
Dom där som tar livet av ensamstående herrar, säger Barbro.
Det var kanske tur att vi inte fick rum, säger Gunnar  och skrockar.

Titta, säger Walter och pekar  på en korpulent herre som ilar över gårdsplan.
Vad ska vi titta på? säger Gunnar.
Ser ni inte?  Thor Modéen.

(Forts följer)

h1

Rött kort

mars 15, 2010

Eftersom Parlamentet är det enda humorprogrammet i svensk television slår jag varje söndag på teven halv nio. Därefter genomlider jag en halvtimme utan att dra så mycket som på munnen.
I går satt den där tråkige finnen och drog en gammal ramsa som jag vagt minns från min barndom, den om två könsorgan som deltar i en fotbollsmatch där resultatet blir åtta-noll till det manliga organet.
Eftersom jag med råge passerat såväl pruttåldern som puberteten skulle det inte falla mig in att nämna könsorganen vid de namn som femåringar använder, men finnen drog sig inte.

Så nu måste jag konstatera: det finns inga humorprogram i svensk television.

h1

Tjocka släkten

mars 14, 2010

Nu är jag så intill döden trött på Stieg Larsson. Inte på författaren förstås och naturligtvis inte på hans böcker, Larsson skrev lysande böcker som blev lysande filmer, men måste vi ständigt matas med nyheter om hans näriga och blanksvansade släktingar som flänger omkring i soptunnorna och slåss om arvet?
Nyheter förresten? Det var allt bra länge sen de var nyheter. Spalten är övertygad om att Larsson, om han hade levat, skulle hållit med mig. Han verkar ha varit en bra grabb. Låt honom vila i frid.