Tjutande syrener

Tidigt i morse fördes spalten i ambulans med tjutande syrener till Universitetssjukhuset MAS i Malmö för smärtor i torax. Den befarade hjärtinfarkten uteblev dock. Jag hade inte som Malte Lindeman knäppt ihop västen med gylften, men det var inte långt ifrån. Det var en muskelsträckning, förorsakad av för ihärdig sjukgymnastisk träning, som var orsaken. Läkaren förskrev ett morfinliknande preparat varefter spalten kunde, som det heter i vårdjargongen, gå hem.

Jag blir lika imponerad och ödmjukt tacksam varje gång jag har förmånen att få ta del av samhällets tjänster. Min hjälplösa förvirring efter att ha ringt 112 dämpades snabbt av en förstående och moderlig röst som manade mig till lugn och besinning.
Vi kommer snart, Åke, sa rösten. Sätt dig bara ner, Åke. Och efter några minuter kom två ambulanspersonal och tog hand om Åke.

På hospitalet togs jag emot av en den vackraste syster jag sett. Jag vet att man icke får diskriminera hårt arbetande och kompetent sjukvårdspersonal genom att säga så, men det ger jag fanken. Susanne hette hon för övrigt.

Och jodå, jag vet att det som ambulanser väsnas med inte är syrener utan sirener. Men tjutande syrener kan ju också förstås som ett tidigt vårtecken. Dessutom var sirenerna inte påslagna, så panikartat var inte mitt fall. Men det var kul ändå.

 

Annons