”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

 

Annons