En glad galosch

På tal om galoscher (se Omtyckt spaltinlägg nedan) kom jag att tänka på Bertil Boo, som var schlagersångare i min ungdom. Jag träffade Bertil Boo en gång när jag var nöjesreporter på Expressen. Han skulle uppträda i Skellefteå folkpark och jag fick i uppdrag att skriva om honom.

Han var en glad och trevlig man och vi kom genast på god fot med varann. Bokstavligt talat, för det första jag märkte var att han denna vackra julikväll bar galoscher. När jag påpekade detta svarade han att han bar galoscher för att han inte ville bli våt om fötterna för då kunde han bli förkyld.

När Bertil Boo var ung turnerade han med Loones orkester som batterist och refrängsångare och i annonsen stod det: Bertil Boo, som anses vara landsortens förnämste skönsångare. På den tiden ansågs det vara en tillgång för en sångare att sjunga vackert.

I flygmaskinen underhöll han medpassagerarna med skönsång. Av allt mitt hjärta! sjöng han högt och ljudligt och så skrattade han. Ska vi sjunga duett? frågade han en kvinnlig medpassagerare och så sjöng dom Där björkarna susa sin milda sommarsång medan den lilla Metropolitan svävade fram över södra Norrlands kusttrakter. Sen skrattade han igen.

Han berättade – för vilken gång i ordningen? – att han växte upp som yngsten av nio syskon nära Askersund, på småbruket Bohult, tjugofyra tunnland, varav åtta skog och hagmark. Hans far var baptist och sjöng till cittra.1946 sjöng Bertil Boo Violer till mor för Sigge Fürst i Frukostklubben och sen var hans lycka gjord. Plattan sålde i niotusen exemplar och Bertil Boo blev Den sjungande bonden med hela svenska folket.

Ibland ser jag Bertil Boo gå bakom plogen och sjunga i nån gammal Åsa-Nissefilm och då tänker jag på den där gången vi flög till Skellefteå och då kan jag inte låta bli att le lite.

En hyvens kille var han, Bertil Boo, en glad galosch.