A Portrait of Spalten as a Young Man

Denna bild av spalten som ung togs på försommaren 1967 i Stockholm. Den var införd i Svensk Damtidning nr 23.

Dagens helgon: Evert

Evert Taube är den största skald Sverige har frambringat, sen får mina gamla svensklärare komma dragandes med von Heidenstam och von Tegnér och von Geijer bäst de gitter. Där växte uti Hildings gård… sånt larv!

Ingen har skrivit svenskare visor än Evert och det är min bestämda uppfattning att Calle Schewens vals snarast bör göras till Sveriges nationalsång. En klämmig vals är fan så mycket svenskare än den där trista sorgemarschen Du gamla du fria. För att inte tala om texten: Du är vad du blir och du var vad du blev eller hur det nu går. Blaj!

Och tänk så fint det blir när tretusen svenskar på fotbollsläktaren efter det vackra och känsliga mollpartiet i mitten tar i från magen med raden Men heeej, alla vänner som gästar min ö! Det blir ett bonusmål av bara farten.

Okej, lite får texten friseras. Huvudpersonens namn bör ändras till något alla kan förstå, varför inte Kalle Schwedens vals? Och kaffe med kron är kanske inte så lämpligt när så många människor brottas med svåra alkoholproblem. Men det går alldeles utmärkt att sjunga Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med mjölk.
Jag är som en pojke fast farfar jag är kan verka stötande för alla kvinnor som kämpar för jämställdhet. Jag är som en ungdom är mer neutralt, men då ryker förstås farfar. Jag är som en ungdom fast målsman jag är?

Sen är det klart att alla som bor på västkusten kan protestera mot en nationalsång som börjar I Roslagens famn och som sedan så ensidigt utspelar sig på östkusten. Även detta problem kan dock lösas. Sången kan i stället börja I skärgårdens namn. Fast det blir svårt att hitta ett bra substitut för rospigg i raden ja rospiggen spritter i mig.

Nej det blir kanske lite marigt med Schewen. Änglamark då? Den är ju rätt allmänt hållen med sina politiskt korrekta miljöaspekter och sin trevliga djurvänlighet. Å andra sidan är den från filmen Äppelkriget, som alldeles tydligt utspelar sig i en naturskön trakt i södra Skåne. Vad säger göingarna om det? Och alla norrlänningar? Och smålänningar? Och Närkingar? Och…

Äh, vi behåller Du gamla du friska. Taube sjunger vi ju ändå.

Spaltens tal till svenska folket

I dag tisdag talar spalten till svenska folket i Lunchboxen i Radio Malmöhus mellan elva över tolv och ett. Bland ämnena jag tar upp finns den ekonomiska krisen i världen och den globala uppvärmningen. Några ord om hur vi ska lösa problemen i Mellanöstern och utbredningen av aids i Afrika ska jag väl också hinna med.
Missa inte detta unika tillfälle!

Där var mitt liv

På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.

Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.

Man vet aldrig.

God älg

Gamlingen har ordet…

Dagens helgon: Lukas

Den ende Lukas jag har känt är Lucke Bonnier och honom kände jag inte. Han var boss för alla veckotidningarna i Åhlén & Åkerlunds förlag. I min ungdom tjänte jag på Expressen och vi unga glopar som gjorde det fick då och då lockande anbud från Vecko-Revyn eller Bildjournalen. Dessa anbud var synnerligen välkomna, ty med hjälp av dem kunde man höja sin lön på Expressen.
För en av oss gick det dock inte så bra. Han gick in till chefredaktörn, som hette Carl-Adam Nycop, och meddelade kaxigt att han hade fått anbud från förlaget. Nyponet var vid det laget rätt trött på alla som kom och rapporterade om sina anbud. Han langade fram högerlabben, log lite elakt och sa:
- Så roligt för dig. Lycka till!

FOTNOT 1
Ur-Lukas jobbade för Bibeln där han skrev ett helt kapitel alldeles själv. Från början var han läkare, men slutade när han en dag fick ett lockande anbud från Jesus. Det kanske var Lucke som lärde Jesus hur man botar sjukdomar, vem vet, inte jag.

FOTNOT 2
Numera heter var och varannan knatte Lukas. I spaltens ungdom var det ingen som hette det. Ändå fick spalten varje dag när det var Lukas choklad på sängen.

Lycka till! sa Nyponet

Spalten ökar mest!

I går fredag hade spalten 627 tittare! Det är en uppgång med cirka 1 248 procent (inkl moms) sen jag vet inte när! Spaltredaktionen slår sig dock inte till ro med detta fantastiska resultat! Vi kämpar på! We try harder! Det är trots allt en bit kvar till de 4,7 miljoner som såg Nöjesmassakern den 13 december 1985!

(Tänkte du på att alla meningar i detta inlägg har ett utropstecken efter sig?)

Roligt roligt!

Det är inte ofta man får garva i dessa bistra tider, men den här hejdlösa driften med tv-skräpet Hollywoodfruar är det roligaste jag har sett på länge. Och då har jag ändå aldrig sett fru Anka och dom andra fruarna. Vilket bevisar att man kan ha roligt åt parodier och imitationer utan att känna till originalen. Titta och njut av Anna Blomberg!

Rabbemos o spegefläsk

En liden madavisa som jag skrivit alldeles själv och framförde i en revy i Malmö 1994. Min uppenbarelse kan ses som en liten kommentar till det förra inlägget om den överviktige grisahandlaren…

Dagens helgon: Manfred

För många år sedan kände jag en grishandlare vid namn Manfred Månsson. Han var en väl tilltagen herre, som enligt förljudande vägde en bra bit över tvåhundra kilo. Hans exakta vikt känner jag icke, ty att fråga en korpulent herre om hans vikt är lika ouppfostrat som att fråga en dam om hennes ålder.

Vid tiden för vårt möte var jag en av ledamöterna i Svenska Ahlrot Akademien, en församling vars syfte inte var lika ädelt som Svenska Akademiens men vars ledamöter visst inte saknade vare sig snille eller smak.

Ahlrot Akademien bevistade en gång om året Nisse Ahlrots revyer i något skånskt Folkets hus. Därefter intogs en nog så uppsluppen måltid på något lokalt värdshus.
Ett år var Äsperöd platsen för Akademiens övningar. Äsperöd är beläget på Österlen, mitt i det sköna landskap som senare blev berömt och omsjunget som Änglamark. Det var här filmen Äppelkriget hade spelats in och i den hade grishandlare Manfred Månsson haft en av rollerna.

Efter lunch på Järnvägshotellet i Äsperöd var alla ledamöterna inbjudna till Månsson för att avrunda dagen med en liten slänggrogg. Jag hade äran att få åka i grishandlarens Mercedes, som var specialbyggd för att ägaren skulle få in sin storslagna mage bakom ratten. Att chauffören inte var helt nykter oroade honom inte det minsta. Han berättade att han några år tidigare blivit stoppad i en poliskontroll varvid konstaterades att förarens promille vida översteg det tillåtna. Därvid ska Månsson ha yttrat till poliserna:
- Jag väger tvåhundratolv kilo. Jag sypper med di hundratolv. Di andra hundra kör jag med.
Nöjda med detta besked gav poliserna klartecken och vinkade fram Månsson.

Huruvida historien är sann eller ej kan jag inte avgöra. Jag har svårt att tro det. Men det är å andra sidan inte så viktigt. Huvudsaken med roliga historier är inte att de är sanna utan att de är roliga.

Grishandlare Månsson 1972