Här har du mitt ros

Rikard Loman i Dagens Nyheter om Den stora premiären på Fredriksdal 2007:
Mer uppseendeväckande är det ändå att årets uppsättning tillåter sig att inte bara vara rolig, utan även allvarlig och trotsig: Rydbergs stumme Harpo tar plötsligt till orda och säger med märkligt vemodig uppsyn att världen skulle vara bättre om vi talade mindre; Johannes Brosts gangsterboss, som hotar att göra om teatern till en boxnings­arena, kritiserar i förbigående demokratin i det nya Amerika; Mia Poppe och Kalle Rydberg reflekterar i rollen som det unga, förälskade paret över rollen som förälskat ungt par. Så brukar det inte vara på Fredriksdal. – - - Allra mest uppseendeväckande är det emellertid att årets uppsättning är så sjuhelsikes bra, fyndig och fartig som aldrig förr. Åke Catos och Mikael Neumanns nyskrivna komedi och Adde Malmbergs regi skapar utrymme för både fysisk och verbal komedi på hög nivå. Uppsättningen som helhet är en veritabel clownskola som spinner fina trådar som förbinder Rydberg, Poppe, bröderna Marx, Chaplin och många andra företrädare för en uråldrig gycklar- och commedia dellarte-tradition.

Teresa Benér i Svenskan om Den stora premiären på Fredriksdal 2007:
Allt detta är egentligen bara dramaturgiska injektioner till den perfekt rytmiserade galenskap som trion Cato, Neumann och Malmberg i ord, sång och regi har lagt tillrätta. För här handlar det ju primärt om att återföra Bröderna Marx till teaterscenen (de debuterade faktiskt i Broadwayshower på 20-talet) och att förenas med teaterfamiljerna Rydberg och Poppe i välbekanta umgängesmönster. – - - Eva Rydberg får excellera med sin obetalbara mimik i rollen som den stumme (nåja, inte helt) Harpo, advokaten Charlie, iförd tuta och en regnrock med aldrig sinande attiraljer som halas upp ur innerfickorna. Kim Sulocki är advokaten Ravelli, som sysslar med mål (ja just det, haha) och alltid är på vinnarnas sida. Sulocki bryter på italienska, är lika slug som förebilden Chico och har en snabb, smidig rörlighet på scen. Ola Forssmed är också briljant som Grouchogestalten, kapten Spoling, med påmålad mustasch, knäpp knäande gång och en verbal och fysisk ekvilibrism.

Marita Adamsson i Bohusläningen om Nobelpristagaren 2008:

Testerna träs scen vid scen som på ett band: medan Samuel berättar direkt för oss i publiken hur han tänker sig det hela, läggs hans vardagsrum (där hela timmen utspelas) i mörker, ljus ­riktas mot honom själv och han kan spela upp sin tänkta scen. En form Andreas T Olsson som den revyartist han är behärskar utmärkt. Till detta har han för­mågan att addera en känslighet i mimik och kroppsspråk som bygger under det putslustiga med en sorts varm människokännedom som fördjupar den komiska, aningen sketchartade, formen. Där har han en frände i manusförfattaren Åke Cato som på kåsörers och revyförfattares vis leker med språket och mänskliga svagheter, men i den här ändå mer sammanhållna ­formen – originalet är en roman – också bakar in upplysningar om Samuels liv som skapar ett sammanhang och ett stråk av allvar mitt i infallen. Detta binder regidebuterande Cilla Jelf väl samman. - – - Det blir roligt, mycket just tack vare det nästan bara antydda allvaret, eftersom det räddar ­Nobelpristagaren från att bli bara en missförståndskomedi och i stället framkallar den ­sortens skratt som bär ett stråk av mänsklig visdom och klarsynthet. Samuel är inte heller enbart fel person. Han visar sig vara tämligen beläst och också behärska språkets uttrycksmedel – tillräckligt väl för att kunna raljera med högstämda motiveringar och egendomliga vändningar. Han visar sig också ­hjälpligt bevandrad i litteraturhistorien – så ska vi trots allt börja tolka kan man tänka sig att just drömmar om att till sist åstadkomma det stora litterära verket kan ha legat och grott ­under tidtabellerna, för sin egen skull eller som medel att bli sedd och beundrad i stället för ensam med tvätthögarna och damm­sugaren.

Kristian Saag i Göteborgs-Tidningen om Nobelpristagaren 2008:
Andreas T Olsson leker sig igenom alla dessa roller och platser och situationer med beundransvärd timing. Den lilla extrasekund som det tar för en storslagen idé att födas i Samuel Jönssons något tröga huvud – den sitter där kronometerexakt och berättar lika mycket om Samuel Jönsson som hans repliker.
För naturligtvis handlar det, i en så här yvig komedifantasi, om att balansera rollfigurens överdrivna naivitet med de ambivalenta drömmar vi alla besitter om storhet och berömmelse. Andreas T Olsson gör det elegant, inte minst genom träffsäkra parodier på uppblåsta kulturpersonligheter. Folkliga fördomar? Javisst, men inte desto mindre sanna.
Olsson spelar ”Nobelpristagaren” som ett slags ”inre dialog” med publiken; Samuel Jönsson riktar sina innersta tankar till oss i utbyte mot våra skratt och leenden. Det är en riskabel metod, inte minst på en landsortsteater, där en glad premiärpublik kan lura en ensemble att förstöra den bästa komedi – genom att få den att spela över.
Andreas T Olsson går inte i den fällan, trots att premiärpubliken i Uddevalla levererade snabba skrattrepliker i går. Samuel Jönsson talar visserligen till oss, men vi blir aldrig mer än hans alter ego, kontrollinstansen som får honom att komma på nya infallsvinklar.
Tidvis är det förbaskat roligt – en kvart kortare speltid, lite strykningar och ”Nobelpristagaren” kan bli en modern komediklassiker.