Det skulle inte förvåna mig om spalten är på väg in i Guiness Rekordbok. Texten kommer i så fall att lyda ungefär så här:

Den kände svenske tv-profilen Åke Cato medverkade i fredags i underhållningsprogrammet Doobidoo i 0,234 sekunder. Det är det kortaste framträdande någon har gjort i televisionens historia.

Eftersom många av spaltens läsare förmodligen inte hann uppfatta min medverkan har jag beslutat att sända mig i repris:

Tv-klippet som Lasse Kronér använde är från en sketch i programmet Häpnadsväktarna (1982). Torsten, som rollfiguren heter, ses kika fram bakom en björk då Torsten (Lars Humble) och Torsten (Frej Lindqvist) dansar oxdansen.
Spalten har sökt spalten för en kommentar, men han har avböjt med motiveringen att han tycker det räcker med uppmärksamhet för den här gången, vilket ju är en kommentar så god som någon.

FOTNOT
Kuriosum 1: I sketchen, som hette Goddag, Torsten och var en parodi på gamla svenska filmer, spelades en ung flicka av en ung och  okänd skådespelare vid namn Pernilla Wallgren, numera känd som Pernilla August. Filmhistorikerna anser att det var hennes briljanta och inkännande rolltolkning i spaltens sketch som fick henne att senare bli  en av Sveriges mest berömda filmstjärnor!
Kuriosum 2: En annan tös som medverkade i Häpnadsväktarna var den unga och okända skådespelaren Suzanne Reuter, som senare blev Sveriges mest berömda komedienne!
(Sämre gick det för två av programmets manliga aktörer, Sven Melander och Åke Cato, som i dag lever ett undanskymt liv på samhällets skuggsida.)

En dag mellan Valdemarsro och Södra Förstadsgatan delar jag framsäte med en herre från det mellersta östern. Han har studerat litteratur vid universitetet i sitt hemland och har därmed meriterat sig för ett jobb som taxichaufför i Malmö. Detta var samhällssatir.
Taxichauffören och jag visar sig snart ha samma åsikter, åtminstone i ett avseende: vi är båda otroliga. Han tror inte på Allah och Muhammed och jag tror inte på Gud och Jesus. Ett tag har vi riktigt roligt där vi sitter och hädar i kapp.

Sens moral: om vi sluppe dras med alla dessa fåniga religioner skulle alla i hela världen vara lika överens som taxichauffören och jag. Vilken fin värld vi skulle ha!

FOTNOT
Eftersom spalten därmed har löst de mellanfolkliga problemen på jordklotet och i nästa vecka har för avsikt att ta itu med klimatproblemen anser jag att dom kan lägga ner FN och göra trevliga bostadsrätter av skrapan.

Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.

Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon  i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.

Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.

Fig 1

Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!

Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:

Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti

FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.

FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?

Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.

I mina lägre tonår spelade jag revy. Teatern bestod av familjens matrum och vardagsrum på Fersens väg i Malmö. Skjutdörrarna mellan de båda rummen tjänade som ridå.
Revyerna var nog inte särskilt omväxlande. Det förekom inga kupletter och ingen balett. Bara en lång rad sketcher, framförda av mig och någon klasskamrat jag lyckats få med på noterna. Några av sketcherna författade jag själv, men de flesta köpte jag av ett företag i Kristianstad som hette Sture Malmgrens förlag.
Härom dagen kom jag att tänka på detta och hittade på internet en antikvarisk katalog från 1945 som jag snabbt beställde. Två dagar senare dunsade den in i min brevinkast. Jag slog upp den och en våg av nostalgi sköljde över mig…

Sketcherna kostade mellan 50 och 75 öre per styck och var inte mycket roligare än så. Men förmodligen var de roligare än de sketcher jag själv skrev.
Hos Sture Malmgren i Kristianstad kunde man ävenledes beställa hela revyer, lustspel, lösnäsor, peruker, reklamaffischer, ”tjusiga huvudbonader” och annat smått och gott.

Det ska fan vara teaterdirektör! sägs det i August Blanches komedi Ett resande teatersällskap. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det var fan så roligt att vara teaterdirektör.

I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse  gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.

Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.

Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.

En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K,  som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:

Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.

Detta sålunda om gäss.

… att jag var ute och reste och hade glömt att ta med mig mobiltelefonen. För några nätter sen drömde jag att datorn hängde upp sig när jag skulle försöka skapa en mall i word.

Nä men vad är det för ena fjuttiga drömmar! Av en författare! En diktare! En tongivande kulturpersonlighet! Tror någon att Per-Olof Enqvist och Kerstin Ekman ligger och drömmer sånt? Eller Björn Ranelid? Icke!

Jag borde faktiskt veta hut.

Ett sorgebud till alla spaltbrukare: jag vann inte den där halva miljarden bagare jag skrev om häromdan, den som jag hade tänkt dela med er. Det franska lotteriet lät vinsten på hundratvå miljoner euro gå till Irland och England. Dom håller ihop, dom där utlänningarna!
Jag och min kvinnliga kumpan i Bretagne fortsätter dock att lira. Nästa fredag ligger det visserligen bara 15 miljoner euro (150 miljoner SEK) i potten och det är ju inga stora pengar. Men okej, det räcker i alla fall till en halvsulning på galoscherna.

Gustaf VI Adolf var en trevlig gammal kung som alla tyckte om. Han var 67 år när han blev kung, en ålder då de flesta har varit pensionister i två år.
I stället för att resa till Tyskland och kriga och bära sig illa åt for han till Italien och låg på knä och  borstade gruset av små lerskärvor med en pensel. Karl Gerhard skrev en revykuplett om honom som började så här: Den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.

Eftersom GA var så sympatisk och demokratisk och plikttrogen satte alla  arga republikaner ilskan i vrångstrupen. Därför blev det extra roligt när skämttidningen Blandaren lät en gubbe säga: Det är inte monarkin jag har nåt emot, det är kungen. Åtminstone tror jag att det var Blandaren.
Kung Gustaf Adolf låg på sitt yttersta och dog i september 1973, samtidigt som  norrmalmstorgsdramat pågick i det centrala Stockholm. Detta gjorde att massmedia fick hicka. Två stories på samma gång!

Det var inte vid Gustaf VI Adolfs död som stjärnreportern Gösta Ollén i Expressen föreslog rubriken:
KUNGEN DÖD
ERLANDER I TÅRAR
- Har du verkligen belägg för att Tage grät? sa redaktionchefen Sigge Ågren.
- Tror du han dementerar? sa Gösta.
Det var Gustaf V. Men det är en gammal bra tidningshistoria och såna förtjänar alltid att berättas.

I tårar?

]]> http://acato.wordpress.com/2009/11/06/dagens-helgon-gustav-adolf/feed/ 2 akecato 200px-Tage_Erlander_1952 http://acato.wordpress.com/2009/11/03/money-money-money/ http://acato.wordpress.com/2009/11/03/money-money-money/#comments Tue, 03 Nov 2009 09:06:34 +0000 akecato http://acato.wordpress.com/?p=2050 ]]>

Om jag får ge de högtärade läsarna ett tips så är det att hålla sig väl med spalten i dessa dagar. Välare än vanligt, skulle jag vilja säga. Ty vilken dag som helst är jag god för en halv miljard svenska spänn!

En min väninna i Bretagne har nämligen låtit mig dela kupong med henne i ett franskt spel som heter Euro Lotto. Förra veckan var det ingen som vann, så det ligger hundra miljoner euro i pottan och räknar jag rätt på mina trubbiga fingrar så blir det omkring en miljard kronor. När fransyskan har tagit sin andel har jag visserligen bara en halv miljard kvar, men det ska man väl klara sig på om man är lite sparsam och gör en budget.

Det finns en sida på internet som heter  deathclock.com där man kan se hur länge man förmodas leva. För några år sen fick jag veta att jag skulle avlida den 3 juni 2003. I går erinrade jag mig detta sorgliga budskap och gick in på sidan. Jodå, dödsklockan hade rätt. Så här löd beskedet:

I am sorry, but your time has expired! Have a nice day.

Spalten finns sålunde inte längre. Jag har gått hädan, kilat vidare, kastat in handduken, ställt tofflorna, kolat, eller – som min kollega i Nöjesmassakern Gösta Engström uttryckte förhållandet när vi en höstdag 1984 nåddes av budet att skådespelaren Håkan Serner gått ur tiden:
- Jaså Håkan har gått i mål?

Det är kanske så här det går till. Vi får helt enkelt aldrig veta att vi har gått till de sälla jaktmarkerna. Vi ångar på som om inget hade hänt, medan vi i själva verket ligger fem famnar under jorden och tärs av små pigga maskar.

Buuu på er!

FOTNOT 1    Det finns tre olika grader av bedömning på Dödsklockan: optimistisk, normal och pessimistisk. För säkerhets skulle kollade jag den optimistiska varianten också. Och där var det lugnt, jag går inte i mål förrän den 28 augusti 2032.

FOTNOT 2   Tack, Inger Sandberg, för att jag fick låna Laban. Lasse kan jag av naturliga skäl inte tacka eftersom han dog förra året.