Lagom är bäst

Nu är det 25 grader i skuggan. Det är en temperatur som passar oss svenskar bättre än den där tryckande hettan vi hade i förra veckan.

25 grader är lagom. Vi svenskar skola vara tacksamma att vi få bo i ett lagom land. Vem vi ska vara tacksamma emot vet jag inte riktigt, kanske emot de där ludna individerna som en gång i historiens gryning vandrade in i vårt nordiska rike, med stenklubban i ena handen och kärringens hår i den andra.

(Som bekant var släpning det vanligaste sättet att medföra makan på den tiden, det har man ju sett på skämtteckningar.)

Det är inget fel på lagom, om någon nu trodde det. Tvärtom, lagom är bäst. Här uppe i Thule är det inte för varmt och inte för kallt. Det är inte för vått och inte för torrt. Det är aldrig vulkanutbrott (ty vi har inga vulkaner) och uppstår jordskalv blir det inte värre än att teskeden på kaffefatet klirrar till lite. Vi har inga gräshoppssvärmar som förtär skördarna, vi har bara lite retfulla myggor i Norrlands inland och fjälltrakter. Vi har inga tigrar och lejon som äter upp civilbefolkningen, bara några lurviga björnar som lite förstrött rotar bland vårt sorterade avfall.

Om brödpriset går upp för mycket går vi inte ut och välter bilar utan skriver en insändare  i ortstidningen. Vill vi gå riktigt långt påpekar vi förhållandet hos vår lokale riksdagsman. Om vi inte är nöjda med regimen gör vi inte revolution och lönnmördar Reinfeldt utan väntar lugnt till nästa val då vi ser till att rösta på ett annat parti.

Detta är alldeles utmärkt, men eftersom svensken är nationalmasochist, en som  njuter av att vällustigt vältra sig i svenska egenheter, tycker han att lagom är ett löjligt ord. Typiskt svenskt, säger svensken. Lagomlandet, fnyser han föraktfullt.

Men i mjugg njuter han av att slippa gräshopporna.

Ängsgräshoppa, hona. Inget att ha.

Denna förbannade hetta! (Repris)

Nu är det min själ hett i spaltens lya i Malmö. Alla fläktar fläktar och alla fönster och balkongdörrar står på vid gavel, men inget hjälper. Jag duschar kallt en gång i timmen och dricker oupphörligen iskalla gingroggar för att stå ut med hettan och för att fördriva malarian. Kinin botar nämligen malaria och tonic formligen kryllar av kinin.

I februari skrev jag en essä om detta, i vilken jag hävdade att personer i gamla kolonialromaner plägade sucka Denna förbannade hetta! med jämna mellanrum. Något belägg för detta hade jag inte och trots studier av ett flertal gamla Somerset Maugham-romaner, varav en faktiskt hette Rain and Other South Sea Stories, träffade jag inte på repliken en enda gång, så jag hade väl fel.

Dessutom begriper jag inte varför jag skrev om detta i februari, när det sannerligen inte är särskilt hett i vårt land. Men det är det som sagt nu.

Förra sommaren, som i kanske tre dagar gjorde skäl för namnet, funderade jag på att skaffa en liten mobil  luftkonditionering till spaltlyan. Ett företag lovade att jag skulle få prova en anläggning och levererade en sådan. Den bestod av  två bumlingar, varav en ganska stor bumling skulle stå i lyan och en jättestor bumling (något mindre än en kolonistuga) skulle bo på balkongen. För att kunna stänga balkongdörren var man tvungen att släpa in den jättelika balkongbumlingen i lyan, vilket var förenat med ohyggliga kroppsansträngningar.

Så jag ringde ventilationsfirman och bad den komma och befria mig från bumlingarna. Det blir ändå aldrig nån sommar, resonerade jag sorglöst. Men nu är det sommar och här sitter jag nu och suckar Denna förbannade hetta! och ångrar att jag inte köpte bumlingarna trots allt.

Hade jag inte haft gingroggarna vete fan  hur jag skulle stått ut.