Sorry, spalten finns inte…

Det finns en sida på internet som heter  deathclock.com där man kan se hur länge man förmodas leva. För några år sen fick jag veta att jag skulle avlida den 3 juni 2003. I går erinrade jag mig detta sorgliga budskap och gick in på sidan. Jodå, dödsklockan hade rätt. Så här löd beskedet:

I am sorry, but your time has expired! Have a nice day.

Spalten finns sålunde inte längre. Jag har gått hädan, kilat vidare, kastat in handduken, ställt tofflorna, kolat, eller – som min kollega i Nöjesmassakern Gösta Engström uttryckte förhållandet när vi en höstdag 1984 nåddes av budet att skådespelaren Håkan Serner gått ur tiden:
- Jaså Håkan har gått i mål?

Det är kanske så här det går till. Vi får helt enkelt aldrig veta att vi har gått till de sälla jaktmarkerna. Vi ångar på som om inget hade hänt, medan vi i själva verket ligger fem famnar under jorden och tärs av små pigga maskar.

Buuu på er!

FOTNOT 1    Det finns tre olika grader av bedömning på Dödsklockan: optimistisk, normal och pessimistisk. För säkerhets skulle kollade jag den optimistiska varianten också. Och där var det lugnt, jag går inte i mål förrän den 28 augusti 2032.

FOTNOT 2   Tack, Inger Sandberg, för att jag fick låna Laban. Lasse kan jag av naturliga skäl inte tacka eftersom han dog förra året.

Dagens helgon: Alla

I Sverige är det ordning och reda. Vi har Mors dag , Fars dag, Svenska Flaggans dag och Kanelbullens dag. Det här veckoslutet kör det ihop sig: i går var det Alla helgons dag och i dag är det Allhelgonadagen och Alla själars dag.

Som om detta inte vore tillräckligt är det något som heter Halloween mitt i allt detta. När denna infaller ger jag dock blanka djävulen uti. Det är en amerikansk sed som har importerats till Sverige av Buttericks och den del av grönsaksbranschen som ägnar sig åt att odla pumpor.

Alla  helgons dag kan man också kalla De dödas dag, ty vid denna tid förväntas det av oss levande att vi tar oss till kyrkogården och säger hej till våra döda och sätter en blomma eller en lykta på deras lilla tomt. Det har de sannerligen förtjänat, för betänk hur eländigt vi skulle haft det om de inte hade offrat sig och gått hädan.

Vilken trängsel det skulle ha varit  här på jordene! Om ingen hade dött skulle Sverige i dag ha en folkmängd på flera hundra, ja kanske tusen miljarder människor. Det skulle bli näst intill omöjligt att hitta en parkeringsplats i stan eller att få ett trevligt bord på krogen. Byggmästarna skulle tvingas bygga hus som var sextusen våningar höga och ändå skulle det knappt gå att få en trevlig lägenhet. Köerna på posten skulle ringla sig hundratjugofem varv runt kvarteret och att med bil ta sig från städernas centrum till  förorterna skulle ta fjorton år. Man skulle inte komma fram till radioprogrammet Ring så spelar vi och att få en operation i ljumsken kunde man bara glömma. Exempelvis ljumsken.

Och hur trist bleve inte kulturlivet…

I Berwaldhallen uruppfördes i går den 211-årige Ludwig van Beethovens 3674:de symfoni. Bland gästerna syntes Gustaf Vasa, 485, Carl ”Blomsterkungen” von Linné, 274, samt alltid lika festsugne filosofen Platon, 2408, som kom direkt från tänkarlyan i Aten tillsammans med vackra, blonda, svenskfödda fru Kajsa, 37.

Precis nu hittade spalten på en liten trevlig dikt:

Nog blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

FOTNOT 1
Innan du nu börjar författa en upprörd kommentar till detta inlägg skall du betänka att spalten har uppnått en ålder då han har rätt att behandla döden helt utan respekt. Om en tio-femton år är det dags för honom själv att sätta tofflorna för gott. Han kan naturligtvis leva lite längre eller gå hädan mycket tidigare. Han kan redan i morgon dag bli överkörd på gatan där han bor. Det är visserligen föga troligt, eftersom han bor på en gågata. Men man vet aldrig. Där kan komma någon som går jävligt fort.

FOTNOT 2
Spalten är med i en förening som heter RTVD, vilket är uttytt Rätten till en värdig död. Med hjälp av denna förening kan man skriva på ett papper som tillåter läkaren att så att säga dra ur sladden när ingen hjälp är inom synhåll och det ändå bara är eldbegängelse och smörgåstårta i församlingshuset som gäller. Jag har undertecknat denna min egen dödsdom, men egentligen skulle jag vilja gå ännu längre och äga en liten pilla som jag kunde stoppa i mig när det blir för sorgligt. Som Göring ungefär. Detta påminner mig om ett gammalt skämt som jag en gång hörde på Players´music hall i London:
Mr A: I ´m a member of a suicide club.
Mr B: Why don´t you go and kill yourself?
Mr A: I´m behind with my subscriptions.

FOTNOT 3
Att vara med i den glada klubben RTVD kostar bara 150  spänn om året. Deras hemsida heter www.rtvd.nu

Javisst blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

Dagens helgon: Edit

Nu för tiden är edit något man klickar på när man ska redigera ett dokument i datorn. I spaltens liv är Edith (med hå i ändan) min första fröken, närmare bestämt på Linnéskolan i Limhamn, Malmö.

Jag har Edith att tacka för mycket, ty det var hon som lärde mig skriva och utan denna kunskap hade jag som journalist och författare stått mig rätt slätt. Word i all ära, men det är bestämt bra att kunna själva grunderna.

Varje morgon trampade fröken Hansson igång sin suckande orgel och vi barn sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus vända sitt ansikte till oss och giva oss frid, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde skoldagen börja.

Edith Hansson lärde mig inte bara att läsa och skriva, hon lärde mig också att räkna päron och äpplen och att inte blanda ihop dem. Hon visade också planscher med Jesus och berättade om denne märklige regimkritiker från Mellanöstern som såg så snäll ut. Jag var vederbörligen imponerad av hans förmåga att bota fallandesjuka och blinda – ja till och med döda! – men det största intrycket gjorde han nog när han rensade templet från en massa försäljare och annat löst folk. Då var det stake i Jesus!

Nu för tiden har jag lämnat Edith Hanssons smala väg och tror icke längre på Jesus, men den kristna grundinställningen som fröken inplanterade i mig har jag kvar: den att man gott kan försöka vara lite hygglig mot folk när man vandrar här på jordene.

Så här tedde sig fröken Hansson och hennes små förstaklickare i Limhamn 1941:

Jag sitter längst till vänster och delar bänk med en blondin vid namn Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket. Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i  håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig. Så där har det fortsatt hela livet.

”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

Toppsnäckan

(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)

Spalten, Jayne och lilla Mariska…

Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a  young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.

När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.

Det är min själ bildande att driva en blogg!

Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…

Mariska, 42, snyggare än mor!

A Portrait of Spalten as a Young Man

Denna bild av spalten som ung togs på försommaren 1967 i Stockholm. Den var införd i Svensk Damtidning nr 23.

Där var mitt liv

På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.

Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.

Man vet aldrig.

God älg

Gamlingen har ordet…

Håll ut 2

Idag är det höstdagjämningen, vilket betyder att dag och natt är lika långa och lika  tråkiga. Men tänk på att det bara är tre månader och två dagar till julafton. Håll ut!

(Observera att detta inlägg inte illustreras av en jultomte då spalten antar att spaltbrukarna vet hur en sådan ser ut. Vitt skägg och. Ja ni vet. Haschpipa och. Hela det köret.)

09-09-09

Hur ska vi kunna få fred i världen när vi inte ens kan bestämma vad det är för dag? Om vi exempelvis tar den 18 oktober 2009  skriver vi i våra trakter 09-10-18. I resten av världen är det lite hipp som happ och i USA skriver man ibland 09-18-10 och ibland 10-18-09. När det gäller terrordagen den 11 september säger man nine-eleven. Hur ska dom ha det egentligen?

Fast om sanningen ska fram är vi svenskar inte så mycket bättre för på falukorven står det att den är bäst före 18-10-09.

I går var det dock 09-09-09 i hela världen.