I mina lägre tonår spelade jag revy. Teatern bestod av familjens matrum och vardagsrum på Fersens väg i Malmö. Skjutdörrarna mellan de båda rummen tjänade som ridå.
Revyerna var nog inte särskilt omväxlande. Det förekom inga kupletter och ingen balett. Bara en lång rad sketcher, framförda av mig och någon klasskamrat jag lyckats få med på noterna. Några av sketcherna författade jag själv, men de flesta köpte jag av ett företag i Kristianstad som hette Sture Malmgrens förlag.
Härom dagen kom jag att tänka på detta och hittade på internet en antikvarisk katalog från 1945 som jag snabbt beställde. Två dagar senare dunsade den in i min brevinkast. Jag slog upp den och en våg av nostalgi sköljde över mig…
Sketcherna kostade mellan 50 och 75 öre per styck och var inte mycket roligare än så. Men förmodligen var de roligare än de sketcher jag själv skrev.
Hos Sture Malmgren i Kristianstad kunde man ävenledes beställa hela revyer, lustspel, lösnäsor, peruker, reklamaffischer, ”tjusiga huvudbonader” och annat smått och gott.
Det ska fan vara teaterdirektör! sägs det i August Blanches komedi Ett resande teatersällskap. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det var fan så roligt att vara teaterdirektör.
I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.
Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.
Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.
En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K, som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:
Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.
Gustaf VI Adolf var en trevlig gammal kung som alla tyckte om. Han var 67 år när han blev kung, en ålder då de flesta har varit pensionister i två år.
I stället för att resa till Tyskland och kriga och bära sig illa åt for han till Italien och låg på knä och borstade gruset av små lerskärvor med en pensel. Karl Gerhard skrev en revykuplett om honom som började så här: Den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.
Eftersom GA var så sympatisk och demokratisk och plikttrogen satte alla arga republikaner ilskan i vrångstrupen. Därför blev det extra roligt när skämttidningen Blandaren lät en gubbe säga: Det är inte monarkin jag har nåt emot, det är kungen. Åtminstone tror jag att det var Blandaren.
Kung Gustaf Adolf låg på sitt yttersta och dog i september 1973, samtidigt som norrmalmstorgsdramat pågick i det centrala Stockholm. Detta gjorde att massmedia fick hicka. Två stories på samma gång!
Det var inte vid Gustaf VI Adolfs död som stjärnreportern Gösta Ollén i Expressen föreslog rubriken:
KUNGEN DÖD
ERLANDER I TÅRAR
- Har du verkligen belägg för att Tage grät? sa redaktionchefen Sigge Ågren.
- Tror du han dementerar? sa Gösta.
Det var Gustaf V. Men det är en gammal bra tidningshistoria och såna förtjänar alltid att berättas.
Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.
Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.
Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!
Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.
Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.
Toppsnäckan
(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)
Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.
När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.
Det är min själ bildande att driva en blogg!
Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…
En liden madavisa som jag skrivit alldeles själv och framförde i en revy i Malmö 1994. Min uppenbarelse kan ses som en liten kommentar till det förra inlägget om den överviktige grisahandlaren…
Karl Gerhard, född Johnsson, älskad revykung och oöverträffad satiriker, dog av hjärtinfarkt på Karolinska sjukhuset den 21 april 1964. Eftersom jag dagen därpå tjänstgjorde som morgonreporter på Expressen fick jag äran att på tidningens sistasida, under rubriken Sista rollen, meddela svenska folket att den 73-årige revycharmören gått ur tiden. I den korta texten berättade jag om hans sista roll på Vasateatern, i komedin Mitt bedårande jag, där han spelar en 80-årig man som ser tillbaka på sitt liv.
Jag ska inte skryta med att jag kände Karl Gerhard, men jag intervjuade honom några gånger när jag var en mycket ung och mycket grön reporter. Han var alltid lika vänlig och tillmötesgående, vilket inte minst den här signerade bilden (tagen på terrassen till hans magnifika villa Fatima Morgana på franska Rivieran) är ett exempel på. Fotot skickade han mig efter en artikel där jag hade farit lite slarvigt fram med fakta om hans ekonomi.
”Missförståndet berodde säkert på att jag uttryckte mig suddigt”, skrev han vänligt överslätande på baksidan av bilden . Han undertecknade med ”Eder vän(d)”.
FOTNOT Per Gerhard kom för två år sen ut med en bok om sin pappa. Den heter Karl Gerhard: med kvickheten som vapen. Det har skrivits två ytterligare böcker om Gerhard, varav en är Åke Petterssons doktorsavhandling Oss greker emellan.
Dagny Norman var gift med musikanten och estradören Charlie Norman. Jag frågade honom en gång hur det stod till hemma och hur det var med Dagny.
- Vem? sa han. Jaså du menar Charlies tant…
Han var rolig, den där Norman.
Tantens Charlie
FOTNOT Det blir förstås bara roligt om man vet att Charleys tant är en gammal engelsk fars av Brandon Thomas. Den mest kända tanten i Sverige är Sven Lindberg som gjorde honom/henne 247 kvällar på Vasan i Stockholm.
I dag fortsätter spaltes ohemult poppelära serie med enkla skämt för högutbildade läsare. Idag är det Kal von Linné (1707-1778) som sitter på bänken när Franz Kafka (1883-1924) släntrar förbi.
OBS Eftersom dagens pjäs är längre än de tidigare har teaterdirektionen lagt in en paus i mitten så publiken kan koppla av en stund i foajén med en kopp kaffe och en dammsugare eller besöka skådespelarnas burar.
Nu börjar pjäsen:
FRANZ KAFKA Haj på daj, Kal, jaså her setter du o räknar pastiller?
KAL VON LINNÉ De kan du hoppa opp o sätta daj på, Frazze. Men du, de
heter pistiller.
FRANZ KAFKA Ja de sa ja la. Va e de för en växt du har där, Kal?
KAL VON LINNÉ De ser du la, Frazze, de e en jordgubbsplanta.
FRANZ KAFKA Ja nu ser ja… Oj oj oj så många gubbar de e på´n.
KAL VON LINNÉ Jo du Frazze-jävel, o de e goa gubbar må du tro!
PAUS
KAL VON LINNÉ O hur har du de själv då, Franz Kafka?
FRANZ KAFKA Jodå, de e tjo va de veftar o haj va de går.
KAL VON LINNÉ Skriver du nåna roliga bitar nu för tiden?
FRANZ KAFKA I da har ja änna skrivit en klassiker. Förvandlingen.
KAL VON LINNÉ O får man fråga va en sån liten story handlar om?
FRANZ KAFKA Den handlar om en typ som har blivit en skalbagge.
KAL VON LINNÉ Tror du folk vill läsa sånt, Frazze?
FRANZ KAFKA Nä de tror jag inte. Men jag har gett mej fan på att jag
ska ta Nobelpriset.
KAL VON LINNÉ Ja nu får du gå för nu ska ja fortsätta o räkna pistiller.
FRANZ KAFKA Du e la rent sexualfixerad, Kal!
RIDÅ
FOTNOT Som alla vet fick inte Franz Kafka Nobelpriset i litteratur. Lennart Hyland fick det inte heller. Novellen Förvandlingen blev dock ohemult populär och filmades sedermera med Thor Modéen i huvudrollen och Meryl Streep som skalbaggen.
I går kväll började jag se filmen Nina Frisk, men stängde av efter tio minuter. Orsaken var inte att filmen var dålig utan att jag bara kunde uppfatta högst vart fjärde eller femte ord av dialogen.
Nina Frisk är inte ett isolerat problem. Jag hör inte vad folk säger i andra svenska filmer heller. Och då är jag ändå inte hörselskadad – åtminstone inte mer än vad som är rimligt för en yngling i övre medelåldern. Och för resten hjälper det inte om jag höjer volymen.
Fenomenet med sluddrande skådespelare uppstod på sextiotalet då filmregissörerna bestämde att folk i filmerna inte skulle låta som på Dramaten utan tala naturligt. Sen dess har det inte gått att höra vad skådisarna säger.
Jag begär inte att dagens skådespelare ska tala som Lars Hanson och Tora Teje, men nog måste det väl finnas en gyllene medelväg. Eller, som dom skulle säga på bio: no-mås-finn-gyll-me-äg.
Reclaim the filmdialog! Annars är det lika bra att vi går tillbaka till stumfilmen. I Körkarlen kan man i alla fall läsa vad skådisarna säger.
Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
