Där var mitt liv

På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.

Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.

Man vet aldrig.

God älg

På ljugarbänken 3

I dag fortsätter spaltes ohemult poppelära serie med enkla skämt för högutbildade läsare. Idag är det Kal von Linné (1707-1778) som sitter på bänken när Franz Kafka (1883-1924) släntrar förbi.
OBS Eftersom dagens pjäs är längre än de tidigare har teaterdirektionen lagt in en paus i mitten så publiken kan koppla av en stund i foajén med en kopp kaffe och en dammsugare eller besöka skådespelarnas burar.

Nu börjar pjäsen:

FRANZ KAFKA         Haj på daj, Kal, jaså her setter du o räknar pastiller?
KAL VON LINNÉ     De kan du hoppa opp o sätta daj på, Frazze. Men du, de
heter pistiller.
FRANZ KAFKA         Ja de sa ja la. Va e de för en växt du har där, Kal?
KAL VON LINNÉ     De ser du la, Frazze, de e en jordgubbsplanta.
FRANZ KAFKA         Ja nu ser ja… Oj oj oj så många gubbar de e på´n.
KAL VON LINNÉ     Jo du Frazze-jävel, o de e goa gubbar må du tro!

PAUS

KAL VON LINNÉ     O hur har du de själv då, Franz Kafka?
FRANZ KAFKA         Jodå, de e tjo va de veftar o haj va de går.
KAL VON LINNÉ     Skriver du nåna roliga bitar nu för tiden?
FRANZ KAFKA         I da har ja änna skrivit en klassiker. Förvandlingen.
KAL VON LINNÉ     O får man fråga va en sån liten story handlar om?
FRANZ KAFKA         Den handlar om en typ som har blivit en skalbagge.
KAL VON LINNÉ     Tror du folk vill läsa sånt, Frazze?
FRANZ KAFKA         Nä de tror jag inte. Men jag har gett mej fan på att jag
ska ta Nobelpriset.
KAL VON LINNÉ     Ja nu får du gå för nu ska ja fortsätta o räkna pistiller.
FRANZ KAFKA         Du e la rent sexualfixerad, Kal!

RIDÅ

FOTNOT  Som alla vet fick inte Franz Kafka Nobelpriset i litteratur. Lennart Hyland fick det inte heller. Novellen Förvandlingen blev dock ohemult populär och filmades sedermera med Thor Modéen i huvudrollen och Meryl Streep som skalbaggen.

På ljugarbänken 2

Spaltteaterns pjäs På ljugarbänken, med göteborgshumor för bildat folk, blev så omåttligt populär att spalten har beslutat att släppa en uppföljare, På ljugarbänken 2. I dag är det den kände konungen Kal den Tolfte som sitter på bänken, medan hans gode vän, den kände författaren och nationalrabulisten Ågust Strindberg närmar sig med stormsteg.

Nu börjar pjäsen.

ÅGUST    Haj på daj, Kal, hur har du det själv då?
KAL         De e bara skräp, Ågust.
ÅGUST    Nä men Kal, va e de me daj, du som brukar va en sån go gubbe!
KAL         De e la matchen. Vi åkte dit med åtta noll i Poltava.
ÅGUST   Åtta noll?
KAL        Vi hade bara sjuttontusen i vårt lag, Sovjet hade änna förtitusen.
ÅGUST   Hur kan du veta de så noga, räkna du dom?
KAL        Nä de stod i Wikipedia… Och hur har du det själv då?
ÅGUST   Skit, Kal, bara skit. Den där pjäsen Påsk säljer ente en enda biljett.
KAL        Du Ågust, vafför gör du ente om han till en fars?
ÅGUST   Hur menar du då, Kal?
KAL        Lägg in lite vitsar. Och kalla den Glad påsk !
ÅGUST   De va änna en bra idé, Kal. De ska jag änna göra.
KAL        Vet du va, Ågust? Nu tycker jag vi tar oss en blecka.
ÅGUST   De gör vi, Kal. Jag har ett helrör Absint her i pottföljen.

Ågust slår upp, de höja glasen.

ÅGUST   Skål på dej, Kal.
KAL        Skål, Ågust… Vänta lite, blir man inte galen av sånt här skit?
ÅGUST   Jo för fan, men de e vi la redan.
KAL        De har du änna rätt i, Ågust.

De dricka.

RIDÅ

Taskmörten

Egentligen förstår jag inte vad vi ska med porttelefoner till eftersom vem som helst ändå kan ta sig in i husen. Det är bara att ringa till en av de boende och säga att man ska lämna en grej till Nilsson. Eftersom alla är så snälla och hyggliga trycker de då på femman på sin telefon varvid porten öppnar sig och vederbörande kan knalla in bäst han vill. Även om han inte har rent mjöl i påsen. Eller hon för den delen.

Det är bara jag som inte är snäll och hygglig. Jag säger till den som ringer på att jag inte ämnar öppna eftersom jag inte vet vem det är som ringer på. Då upprepar den som ringer på att han bara ska lämna en grej till Nilsson och jag säger att jag fortfarande inte vet vem han är. Eller hon för den delen. Så därför kan jag inte öppna. Skit i det då, säger nu den som vill in argt och sen är vårt samtal över.

Efteråt grips jag av ruelse för att jag inte öppnade för den där stackaren som förmodligen inte alls var ute efter att tjuva eller röva eller lura en åldring på hundrafemtitvå kronor och en gammal vigselring utan hade rent mjöl i påsen. Eller hon.

Hela eftermiddagen och hela kvällen känner jag mig som en taskmört och när jag har gått och lagt mig kan jag  inte somna för att jag har varit så elak mot en av mina bröder  som troligen var en ärlig person som bara skulle lämna en grej till Nilsson. Eller systrar. Jag hoppas att han ringde till en annan hyresgäst och att denna släppte in honom för annars fick ju inte Nilsson sin grej. Vad var det för grej förresten? Tänk om det var en födelsedagspresent och att det var den enda Nilsson skulle få! Tänk om Nilsson då blev så ledsen att han gick ut i köket och skruvade på gaskranarna! Det skulle visserligen inte funka eftersom vi inte har gas i vårt hus, att vrida på elplattor båtar föga,  det blir bara lite varmt i köket, men ändå.

Nästa gång ska jag göra som alla andra hyggliga människor och trycka på femman när någon vill in. Fast då kan jag inte låta bli att undra varför det finns porttelefoner och varför portar ska vara låsta när vi ändå kan komma in eftersom ingen vill vara en taskmört. Eller hon.

Varför är allt en trasa? som Almqvist sa.   Rutilus rutilus)

Rutilus rutilus (trevlig mört)

Homo sapiens (taskig mört)

På ljugarbänken

Spaltteatern ger i dag en vitsdialog för intellektuella och välutbildade människor. Den utspelar sig på en ljugarbänk i Göteborg. På bänken sitter den kände göteborgsprofilen Kal Marx när den kände tyske poeten och textförfattaren Johann Wolfgang von Göthe anländer.  Nu börjar pjäsen.

GÖTHE: Haj på daj, Kal.
KAL: Nä men haj på daj, Johann Wolfgang von Göthe.
GÖTHE: Jaha, här setter du o fillesoferar?
KAL: Ja setter o tänker på kappetalet och arbetarklassen.
GÖTHE: De marx, Kal, de marx.
KAL: Du har änna inte din lelle pudel me dej ida, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Naj, han har ännasöm ledigt i da.
KAL: Va e de nu han heter, din lelle pudel?
GÖTHE: Han heter Stjärna.
KAL: Javesst ja, pudeln Stjärna.
GÖTHE: Men egentligen e han inte ännasöm ledig. Han e på uppdrag.
KAL: Nä va säjer du, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Jag säjer att han e på uppdrag.
KAL: Ja, ja hörde de. Va e de för uppdrag han e på?
GÖTHE: Han gör en pudel.
KAL: Hur gör han då?
GÖTHE: Han sätter på en pudeltik ena änden o så kommer de ut små pudelvalpar i den andra.
KAL: I andra änden?
GÖTHE: I samma ände, fattar du änna.
KAL: Men du sa att valparna kommer i den andra änden änna.
GÖTHE: Ja ja, tjöta inte. Jag sa la fel då. Jag ber om ursäkt.
KAL: Vet du va du gjorde nu, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Nä, va gjorde ja?
KAL: Du gjorde en pudel.

RIDÅ

FOTNOT: För att förstå denna i mitt tycke utomordentligt roliga dialog bör man veta att det i Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) drama Faust förekommer en pudel, som senare visar sig vara djävulen. Das also, war des Pudels Kern! (Det var alltså pudelns kärna!) utbrister då pjäsens huvudkaraktär, doktor Faust.

Modern pudel.

Den iskalla rösten

Förr när man fick fel tidning i brevlådan eller om en tidning saknades kunde man ringa ett nummer till nåt som hette Tidningsbärarna. Där svarade en liten vänlig skånsk dam och när man framförde sitt ärende beklagade hon misstaget och lovade att försöka rätta till det. Man kunde nästan se framför sig hur hon framåt förmiddagen tog sin lilla damcykel och cyklade ut till mig med den felande avisan.

Nu för tiden är det min själ andra bullar. Den lilla vänliga skånska damen har ersatts med en iskall automatisk röst, som ber en trycka på olika knappar. Om man mot förmodan lyckas med detta hela vägen – trycker man fel prenumerationsnummer får man börja om från början – får man ett torrt meddelande om att leverans senare under dagen inte kan ske men att man kommer att bli krediterad för den uteblivna tidningen.

Och det är ju bra, men det var inte det jag ville när jag ringde. Jag ville ha en levande människa att prata med, en liten skånsk dam som kunde skänka mig tröst och hugsvalelse.

Allt var inte bättre förr, men Tidningsbärarna var det definitivt.

Skilda världar

Var kommer ditt namn ifrån? frågar en ung dam. Det låter inte svenskt.

Jag svarar att Cato var en politiker i det gamla Romarriket. Jag ser på damens ögon att hon inte hänger med. Plötsligt inser jag, aningen upprörd, att hon inte vet vad Romarriket är.

En stund senare lugnar jag ner mig. Den unga damen vet inte vad Romarriket är, jag vet ingenting om hennes hiphoppande starwarsvärld. Och jag begriper inte hur man kan gå omkring med ringar i läpparna och på tungan. Själv får jag spatt bara det dyker upp en förkylningsblåsa i käften eller om jag får nåt mellan tänderna som inte vill lossna.

Vi lever i skilda världar.

Marcus Portius Cato

Hej på mej

Något som vi enastående ofta ägnar oss åt är autokommunikation. Vi pratar för oss själva. Med stigande ålder har jag iakttagit allt tydligare tendenser i den riktningen.

Gomorron lilla jag, har jag sovit gott?
Tack, alldeles utmärkt. Och jag själv?
Jag var uppe vid fyratiden och drack lite vatten.
Jag hörde det, hör jag jag. Vill jag att jag serverar mig frukost på sängen?
Nä nä, gör mig inget besvär, jag äter i köket.
Som jag vill. Hej då, nu sticker jag.
Hej på mej.

Oftast håller jag sams med mig men visst händer det att det kommer till små skärmytslingar. Som till exempel om jag kommer hem sent. Då står jag i dörren, svart som ett åskmoln.

Jaha, och var har jag varit?
Men snälla jag, jag sa ju att jag skulle gå på krogen med Nilsson.
Jag luktar sprit! Jag har smakat. Det är typiskt mig. Jag går ut och slår runt med kompisarna medan jag får gå här hemma och sköta min marktjänst… Jaha, och sen blev det förstås diskotek och muntra fruar!
Nä, hör jag jag…
Jag bryr mig inte om vad jag säger. Jag vill skiljas.

Så illa har det dock aldrig gått. Innerst inne vet jag ju att jag älskar mig.

Lena Endre och jag

Jag hade en gång ett hus. Det låg på Österlen, mellan Skillinge och Borrby, mellan gula rapsfält och blå himmel.
Jag köpte det 1989 och sålde det 1999.
I tio år ägde jag vad jag kallade det lilla huset på prärien.

Husminne (1)

En dag då jag sitter på bänken vid husgaveln och lyss till koltrastens kvintilerande stannar en ung man sin bil och frågar om det är här Lena Endre bor.

Nej, svarar jag, hon bor inte här.

Hon skulle bo här, säger den unge mannen.

Det gör hon inte, säger jag.

Konstigt, säger då den unge mannen och liksom kikar bakom min rygg.

Unge man, säger jag. Jag är säker på att Lena Endre inte bor här. Hade hon bott här skulle jag ha märkt det.

Den unge mannen ger sig dock icke.

Hon skulle ha köpt ett hus med en gammal mjölkkanna utanför, envisas han. Och det står en gammal mjölkkanna utanför det här huset.

Det äger sin riktighet, upplyser jag. Men det står också en gammal mjölkkanna utanför ett hus tvåhundra meter söderut.

Då sätter sig den unge mannen i sin bil och kör iväg.

Det händer mig ofta att folk envisas på det där viset. Ibland ringer det i telefonen och någon ber att få tala med exempelvis Astrid.

Tyvärr, svarar jag, du måste ha kommit fel, det finns ingen Astrid här.

Vad är detta för nummer? frågar då den uppringande. När jag uppger mitt nummer blir det tyst i andra ändan.

Men det stämmer, säger den andra ändan slutligen. Numret stämmer. Astrid skulle finnas på det här numret.

Här är det frestande att bli ironisk och säga att såvitt jag vet finns inte Astrid här men om du har tid att vänta ska jag gå och se efter. För säkerhets skull. Astrid kanske ligger i någon garderob och skräpar, jag har en garderob jag inte har varit inne i på länge, hon kanske ligger där. Eller på vinden.

I stället säger jag bara att det inte finns någon Astrid här och att den uppringande måste ha kommit fel. Det var konstigt, säger den uppringande.

Och visst är det konstigt. Det hade naturligtvis varit enklare om Astrid hade bott hos mig.

Eller Lena Endre. Ja varför inte Lena Endre.

Tångten

Goddag goddag, finns här några snälla barn?

Va sa du?

Jag undrar om det finns några snälla barn.

Vad fan har du med det att göra?

Det är en fras jag brukar använda.

Ska det in i nåt slags dataregister? Är du från Försäkringskassan? Och varför är du klädd i rött? Är det nåt politiskt?

Nej nej.

Du är väl inte från Guds barn? I så fall stänger jag dörren direkt. Det gör jag förresten ändå.

Vänta lite, låt mig förklara. Jag är tomten.

Tångten?

Nej, tomten. T-o-m-t-e-n. Jultomten.

Heter du så?

Inte heter. Är. Jultomten måste du väl ha hört talas om.

Djurtomten? Låter som en zoologisk trädgård.

Jul. Vet du inte vad jul är?

Jo jo, som man har på volvon.

Utan h. J-u-l. Du vet väl för helvete vad jul är?

Åja, stå inte och var otidig.

Som man firar till åminnelse av Jesu födelse.

Jesu?

Okej, hur som helst, här har jag en säck med klappar…

Klattar?

Klappar. Gåvor. Till alla snälla barn.

Jaha du, vad skulle det kosta?

Det kostar ingenting. Det är det som är grejen. Du får klapparna av mig. Barnen får klapparna av mig.

Så det kommer inget inbetalningskort på posten då?

Nej nej.

Och man får ingen faktura på internet?

Nej nej.

Och det hamnar inte på telefonräkningen?

Jag är jultomten. Jag bor vid Nordpolen och på julen reser jag runt på min släde och delar ut klappar till små snälla barn.

Hur går det ihop?

Går ihop?

Var får du pengar ifrån till dom här… grejorna?

Min fru och jag gör dom själva. I tomtegrottan. Hon och jag och nissarna… barnen alltså.

Jaha du, och sen åker du runt och levererar på julafton. Nej men det går ju inte. Du hinner aldrig dela ut varor till alla svenska barn på en enda kväll. Och släde! Du måste väl i alla fall ha en långtradare. Minst.

Ja nu tänker jag inte stå här och argumentera längre. Vill du ha grejorna eller inte?

Det passar inte just nu, vi sitter och äter. Kan du återkomma?

Nej det kan jag inte. Antingen tror man på tomten eller inte. Du gör det uppenbarligen inte. Så då sticker jag.

Jaha, adjö då.

Du kan inte undvara lite gröt?

Adjö.

Vem var det, älskling?

Vet inte. Nån galen fan med skägg som frågade om jag hade nån gröt.

Det var väl nån narkoman då, kom nu och sätt dig och ät lite mer skinka.