Massor av whisky

Nu har taxfrikatalogen inför julresan kommit, som vanligt fylld av de mest lockande anbud. Det är bara det att jag inte vill ha mer. Jag har brännvin så det räcker och mer till. Det är knökfullt i mitt barskåp, jag har till och med tvingats avvisa flera buteljer. Värst är det på whiskyhyllan. Där står flera uråldriga skotska ädlingar på väntelistan.

Reser man två-tre gånger om året till Kanarieöarna och Mallorca och köper kröken varje gång så blir det så här. Det rinner över.
Detta skulle inte varit nåt problem i min ungdom för om man på den tiden hade några förskrämda centilitrar kvar i en flaska så spred sig ryktet som en löpeld bland kamraterna och snart stod de på min tröskel och inom kort var buteljen förvandlad till ett sorgligt lik.
Jag kanske överdriver lite,  jag umgicks trots allt inte med Christer Pettersson och hans polare, men vad vore livet för en gammal spalt om han inte finge överdriva lite ibland?

Hur som helst, tiderna förändras. Man är inte tjugofyra år längre och har slutat se på whisky som en färskvara, som måste drickas blixtsnabbt innan den blir otjänlig som människoföda.
Nu på ålderns höst går det inte åt mycket whisky i spalthemmet, praktiskt taget ingen alls. Jag tager mig understundom en fyra akvavit (Linie förstås) före maten, sen är det slutsupet för den dan.
Men eftersom man är den vanemänniska man är så upphör inte tillflödet. Vid varje flygresa gör jag mina sedvanliga inköp, som jag därefter vid hemkomsten med allt större svårigheter knör in i barskåpet.

För några år sen trodde jag att problemet skulle lösa sig av sig självt, ty då utgick ett påbud att den där taxen skulle försvinna. Detta besked fann jag mycket glädjande eftersom jag med åren blivit hjärtligt trött på att släpa tunga plastpåsar jorden runt.
Men flygbolagen var väl inte dummare än att dom löste detta problem. På något sätt som jag ännu inte begripit, lyckades de se till att det fortfarande var lönsamt att köpa taxfritt. Trots att det alltså inte är taxfritt längre.
Så spaltens whiskyförråd bara växer och växer och snart måste jag göra nåt radikalt.
I värsta fall får jag ta fram den gamla svarta telefonboken och försöka få kontakt med mina ungdomskamrater. Och hoppas att dom fortfarande är tjugofyra år.

 

Dagens helgon: Hans

Spalten känner flera Hans, men den mest berömde är utan tvekan Hans Majestät konungen,  som faktiskt har träffat spalten flera gånger. En gång åkte han med mig till Island, dit jag var utsänd av Aftonbladet för att berätta om ett kungabesök.

På det märgfulla isländska språket heter journalist blaðamaður, bladman om jag tolkar de tonande läspljuden rätt. Det visste du nog inte.

Att resa med konungar och statsministrar (jag har rest med en sån också, men det sparar vi till Torbjörn) har sina uppenbara fördelar. Man får se det finaste landet har att bjuda och har man riktig tur får man åka i limo med tjutande sirener och mc-poliser från flygplatsen, vilket är jävligt roligt.

I Island fick Hans M och jag se sprutande gejsrar och träffa nobelpristagaren Halldor Kiljan Laxness, allt under överinseende av landets förtjusande president som den gången hette Vigdis. Hon har förstås ett efternamn också men i Island är det förnamnet som räknas. Efternamnet är liksom bara förnamnet, om ni möjligen kan tillgodogöra er denna lilla lustighet.

Pressen fick icke tillträde till Halldors hus (det var kanske nystädat, vad vet jag) men eftersom nobelpristagaren var 85 bast och svårt hörselskadad kunde vi bladmän höra hela hans samtal med Hans där vi stod ute på trappan med våra block och kameror.

Det var inget särskilt sensationellt samtal, kunde jag senare meddela Aftonbladets läsare. Den svenske konungen sa bara att han funnit den isländska naturen storslagen och mot det hade den gode Halldor förstås inget att erinra.

Halldor vid Haldan. (Den senare något skymd av den förre)

Anmälningar till SO

Spalten har i sommar vikarierat för SO (Semesterombudsmannen). Här är ett urval av de anmälningar som inkom:

ETT TRIST RESMÅL
Min hustru och jag och våra två minderåriga barn reste i sommar till Antarktis. Döm om vår besvikelse då vi hamnade i ett sterilt och trist islandskap. De enda levande varelser vi träffade var en flock pingviner som uppförde sig både löjligt och stötande. Då en isbjörn åt upp vår hund Arvid blev barnen mycket ledsna och ville inte sluta gråta.
”Aldrig mer Antarktis”

USLA TV-PROGRAM
Tänk att tv envisas med att bara sända repriser på sommaren. Tänk att tv envisas med att bara sända repriser på sommaren. Har dom verkligen inte nåt nytt? Har dom verkligen inte nåt nytt? Sorgligt! Sorgligt!
”Aldrig mera tv. Aldrig mera tv.”

DÅLIGT VÄDER!
Det är Gustaf II Adolf som har sabbat vårt vackra svenska semesterväder. Se på de katolska länderna. Där är det alltid vackert väder!
”Aldrig mer protestant”

ONÖDIGT RABALDER FÖR LITEN TAVLA
När min hustru och jag i somras besökte Louvren i Paris fastnade vi för en liten trevlig oljemålning (77 x 53 cm) som föreställde en kvinna som log lite klurigt. Vi tog givetvis tavlan med oss men döm om vår bestörtning när polisen senare kom till vårt hotellrum och ställde till med ett förskräckligt rabalder. Nån hjälp av den svenska ambassaden fick vi inte. Och inte fick vi behålla tavlan.
”Aldrig mer Paris”

KONSTIGA KLÄDER
I somras var vi på bröllop i Hallstahammar. Allting var trevligt ordnat, men vi blev mycket besvikna på brudparets klädsel. Borde inte bruden och brudgummen vara enhetligt klädda?
”Aldrig mer bröllop”

ETT TIPS
I år beslöt min make och jag oss för att göra nåt annorlunda på semestern. Han for ut till vår sommarstuga på Ingarö och tjärade taket medan jag for till en liten grekisk ö där jag hade intimt med olika snygga grekiska karlar varje dag. Det blev verkligen en kul och annorlunda semester.
”Aldrig mer Ingarö”

Water wonderful world

SPALTEN UPPTÄCKER AMERIKA (Det sista avsnittet)

Det är naturligtvis enklare och bekvämare att upptäcka Amerika i dag än 1492, men inte så mycket. Flyget är förvisso snabbare än Santa Maria, men bekvämligheten på dagens flygbolag har i den ekonomiska krisens spår fått göra många dystra eftergifter.

Det var roligare att flyga när flyget var ungt. Då behandlades man som en pascha ombord, eller åtminstone som en länge svunnen son. Nu är det minsann andra bullar, eller rättare sagt inga bullar alls.

Continental Airlines som spalten anlitade hade dragit ner servicen till det minimala; man fick vara glad att man fick sittplats och inte behövde stå och hänga i en stropp över Atlanten. Kabinpersonalen behandlade en på det där lite nedlåtande sätt som personalen på vårdinrättningar gör, maten var torftig och ville man festa om med en pilsner till maten eller komma loss med en liten virre fick man allt hiva upp  plånboken och pröjsa själv.

Det enda vi fick var vatten. Då och då under resans gång gick flygvärdinnorna längs gången med en bricka pappmuggar och erbjöd vatten.
Water? frågade dom. Water… water?

Det är förstås ingen slump att Rod Stewart vid start och landning sjunger den gamla kända sången WATER WONDERFUL WORLD i flygmaskinens högtalare.

Haj!

SPALTEN UPPTÄCKER AMERIKA (Det andra avsnittet)

Spalten har tillbringat en vecka i Bristol, som är en liten trevlig småstad i staten Rhode Island på den nordamerikanska östkusten. Där ser det ut ungefär som i Stockholms skärgård.

I nordamerikanska småstäder går det till så att alla hälsar på varandra. Det är mycket sympatiskt. Vi svenskar, som är nog så kvicka att ta efter amerikanska olater borde anamma även denna trevliga lat.

Good morning, säger man till exempel om det är morgon. Men numera hälsar de flesta nordamerikaner med How are you? Trots att detta ju egentligen är en fråga krävs inget svar. Man kan förstås svara I´m fine, how are you? om man nu mår fint, men det går precis lika bra att svara med motfrågan How are you? Man kan också säga Hi! Det uttalas Haj! och låter därför som Hej! på skånska.

Jag bor på hotell Bristol Harbor Inn och varje morgon när jag färdas i min lilla elektriska skoter till mitt förtjusande värdpar Mona och Leif passerar jag Bristols brandstation. Därvid vinkar jag till brandmännen som sitter och språkar utanför sitt garage. De vinkar då tillbaka och säger Hi, how are you to-day?

Fine, thank you, säger jag och susar vidare i mina fyra kilometer i timmen mot den hägrande frukosten på Constitution Street.

Som skalden Hjalmar Gullberg skaldar:
Alla människors möte
borde vara så.

Brandstationen i Bristol, Rhode Island.

Som på Palladium

SPALTEN UPPTÄCKER AMERIKA (Det första avsnittet)

Spalten har just upptäckt Amerika. Som de välutbildade spaltbrukarna förstår är detta bara ett skämt. Det var mycket länge sen Amerika upptäcktes. Närmare bestämt 1969 då Expressen hade det goda omdömet att skicka mig dit.

Det är inte särskilt svårt att upptäcka Amerika nu för tiden. Man bara kikar ut genom kabinfönstret och där ligger det. Det var betydligt svårare för Columbus, som måste skota och slöra och få skörbjugg för att komma dit. Och när han väl hade seglat i hamn kom en som hette Amerigo Vespucci och gav hela kontinenten sitt namn. Jävla typ!

Å andra sidan slapp Chris immigrationskontrollen på Newarks flygplats. Denna är minst sagt rigorös. Man känner sig som om man åter var fjorton år  och stod inför den stränge vaktmästaren på Palladium i Malmö och försökte ta sig in på barnförbjudet. Dom släpper inte in vad skit som helst i Amerika. I spaltens fall gjorde dom dock ett undantag.

Det är trevligt i Amerika, fast egentligen behöver man inte resa dit. Man kan lika gärna stanna hemma. Där som här talar alla engelska och säger have a great day och handlar i jättelika mallar och äter hamburgare och säger okej hela dan. En stor skillnad är dock pengarna: en amerikansk peng kostar nästan åtta svenska, vilket gör att det svider i skinnet när man ska betala sin grogg. Å andra sidan behöver man inte dricka grogg. Det går precis lika bra med Dry Martini.

Åke Söderqvist, om nu någon minns honom, visste hur man skulle göra en draja så den inte blir för blaskig: man fyller ett glas med gin och sen tänker man på Italien.

Själv föredrar jag Vodka Martini. Då fyller man ett glas med torr vermouth, varpå man tänker på Ryssland. På så vis håller man sig nykter betydligt längre.

Det är en draja av denna typ som beskrivs i artikeln.

Spalten flyger västerut

Spalten har just återvänt från en resa i västerled. Knappt hade jag passerat den nordamerikanska immigrationskontrollen,vilket är svårare än för en Camel att komma in på en svensk restaurang, så upptäckte jag USA, vilket sannerligen var på tiden. Rapporter följer när jag har hunnit opacka min tandborste. Håll ut!

Rochester – kalsongstaden

Reseminne 4

Vissa platser får alldeles oförtjänt en lite löjeväckande plats bland ens reseminnen. En sådan plats är staden Rochester i delstaten New York, USA. För mig förknippas denna stad för alltid med kalsonger.

Detta är naturligtvis inte alls Rochesters fel. Rochester är en hedervärd stad med 211 300 invånare. Den grundades 1817 och fick sina stadsrättigheter 1834. Belägen vid Ontariosjön är den, enligt Nationalencykopedin, en mångsidig industristad.

Varför har jag då bevarat Rochester i mitt minne som kalsongstaden? Jo, när mina goda vänner och jag år 2005 bilade från Kanada till Connecticut beslöt vi att övernatta i Rochester. Vi bodde på hotell Wyatt, åt en förträfflig middag och gick nöjda till sängs.

Nästa dag fann jag att jag led av akut brist på kalsonger. Eftersom mina goda vänner ändå skulle ta en promenad i staden bad jag dem köpa tre par kalsonger. Efter en timma återvände vännerna och överräckte de beställda plaggen, som var av märket Jockey, kalsongernas Rolls Royce.

Mer var det inte. Det räckte. Hör jag namnet Rochester i dag kan jag inte tänka på nåt annat än kalsonger. Stadens tillverkning av fotoutrustning, optiska artklar och kontorsmaskiner (NE igen) ägnar jag inte en tanke, icke heller dess omfattande livsmedelshantering.

Men herregud, vad är det för ont i kalsipper?

Rochester, vy av stadshuset

Tyska och tyskor för nybörjare

Reseminne 3

En gång när jag var  ovanligt ung, arton år tror jag visst att jag var, for jag till Hamburg med en kompis. Vi bodde i Malmö så det var inte så långt.
I den tyska hamnstaden hade vi för avsikt att besöka nöjesgatan Reeperbahn och förhoppningsvis beblanda oss med de horor som, hade vi hört, satt i skyltfönster och bjöd ut sina tjänster.

På järnvägsstationen i Lübeck funderade jag av någon anledning på huruvida tåget skulle stanna på vägen till Hamburg. Varför jag funderade på detta har jag glömt, men jag vände mig till en person på perrongen och frågade på min sämsta skoltyska:
Entschuldigung. Steht der Zug auf dem Weg?
Nej, svarade han, tåget står här på järnvägsstationen.

I Tyskland uppvaktade vi var sin hora. Min var lätt överviktig och attraherade mig inte särskilt. Faktum var att hennes dragningskraft inte var tillräckligt stor för att försätta mig i stånd (sic!) att lägra henne. Jag fick lämna hennes boudoire med oförrättat ärende.
När vi kom ut på Reeperbahn sa min kamrat att han haft en fantastisk herdestund med sin hora, även om han troligen inte uttryckte sig med just dessa ord.
Jag med, sa jag.

Efter detta unisona blåljugande gick vi på ett förfärligt ställe som hette Zillertal där vi drack öl, åt surkål och sjöng med i gamla tyska dryckesvisor.

Visst vet jag

Ibland har det sina risker att vara så snabb i fingrarna på tangentbordet som spalten är. I går skrev jag så här:

Hur långt man än ska resa, om man så ska resa jorden runt, så börjar äventyret på Vasagatan. Det är därifrån bussarna till Arlanda utgår. Så var det i alla fall när jag bodde i Stockholm, hur det är i dag vet jag ej.

Dumheter, visst vet jag det. Bussarna utgår numera från en SAS-terminal på andra sidan om Centralen. Jag har själv flera gånger både avrest från och ankommit till denna terminal.
Sen är det en annan sak vad man tycker om SAS-terminalen. Den är förstås bekvämare både för busschaufförerna och passagerarna. Men det var roligare förr. På Vasagatan.