Apropå internationella barndagen

I dag är det den internationella barndagen. Eftersom spalten inte känner några internationella barn utan bara svenska, har jag beslutat att dagen och Unicef till ära sända en gammal spalt  i repris.

JAG LISA – DU SPALTEN

Spalten känner ett fruntimmer som är tre.  Hon heter Lisa och är en blondin i den närmaste vänkretsen och vi har känt varandra i många herrans år, så många att hon ännu inte hade kommit ut när vi första gången träffades.
Från början var Lisa inte alls förtjust i spalten. Hon tyckte han var ful, skäggig, lång och tjock. Han talade med bullrig röst och sa saker hon inte förstod. Frågan var om han ens var nykter.
Lisa gömde sig därför omsorgsfullt bakom byråer och annat möblemang när spalten kom på besök till föräldrarna. Hade hon haft tillgång till skyddshjälm är jag säker på att hon skulle ha använt den.
Nu har emellertid Lisa börjat på dagis. Där har hon fått råg i ryggen och lärt sig ge svar på tal. Dock är det inte så mycket bevänt med hennes grammatik. Om sanningen ska fram snackar hon som en liten kratta. Eller snarare som Tarzan:
Jag Lisa, du spalten.
Om hon har för avsikt att bege sig ut på en båttur med far säger hon:
Lisa båt pappa.
Vid ett så primitivt språkbruk händer det förstås att det kärvar till sig med tidsbestämningarna. Om spalten undrar om det var roligt att åka båt med pappa förklarar blondinen otåligt att båtturen ännu inte har ägt rum. Det gör hon med orden:
Lisa båt pappa SEN.
Det är inget exakt språk Lisa talar. SEN kan betyda allt från fem minuter till fem år eller när hon tagit studenten eller gått i pension. Sådana problem löses dock enkelt med det sunda bondförnuftets hjälp. Eftersom Lisa bor på en ö vore det ju orimligt att antaga att hon skulle behöva vänta i femton eller sextiotvå år med att åka båt.
En annan egenhet med damer i Lisas ålder är deras ambiton att registrera allt, och när jag skriver allt menar jag ALLT. Rubbet!
Flugan somnat, farmor kissa, pippi lessen, myran bråttom, mamma smutsig, tanten full, huset högt, bilen köra, pappa snorig.
Ingenting går en treårings lilla näsa förbi. Vore jag redaktionschef på en tidning skulle jag anställa en hoper treåringar som reportrar. Vilka iakttagelser man skulle få, vilka nyheter!
Detta var allt om Lisa.
Spalten slut.
Spalten krogen.

FOTNOT
Denna spalt (här i kortad och redigerad form) var införd i Aftonbladet i oktober 1979. Tyvärr har jag inte längre kontakt med Lisa, men räknar jag rätt på mina trubbiga fingrar torde hon vara drygt trettio i dag. Förmodligen sitter hon som controller på något större företag och  uttrycker sig säkert i eleganta meningsbyggnader. Dock är jag övertygad om att hon även i dag skulle  ta skydd om hon mötte spalten, ty denne är i dag ännu  tjockare och fulare än på sjuttiotalet.

RÄTTELSE
När denna spalt skrevs var jag i likhet med alla andra offer för vanföreställningen att Tarzan säger Me Tarzan – You Jane. Nu vet vi att så icke är fallet. Tarzan pekar bara på sin mäktiga bringa och säger Tarzan, varefter han pekar på Jane och säger Jane. Men då skulle jag inte ha kunnat använda den här fyndiga rubriken.

FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Det finns många gamla felaktigheter som envist lever kvar. I filmen Casablanca säger som bekant inte Rick (Humphrey Bogart) Play it again, Sam till pianisten Sam (Dooley Wilson) Han säger You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it!

REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Eftersom Rick inte säger Play it again, Sam borde rätteligen Woody Allens film inte heta så, vilket den gör. Men vem skulle orka fråga: Har du varit och sett Allens You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it! Och vem skulle därvid svara… ja du förstår.

FOTNOT TILL REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
När Bröderna Marx gjorde filmen En natt i Casablanca hotade filmbolaget Warner Brothers, som hade producerat Casablanca, att stämma dem eftersom de ansåg sig ha rätt till stadsnamnet. Efter en  längre tids  hätsk brevväxling meddelade Groucho Marx till slut att han övervägde att stämma Warner Brothers eftersom han ansåg att det var Marx Brothers som ägde rätten till ordet Brothers. Då gav Warners upp.

Vad nu detta har med internationella barndagen att göra.

”Nalle och Lisa”, klassisk serie utan pratbubblor, med text under rutorna av Elisabet Greve, hette från början enbart ”Nalle”. Enligt danska källor hette den ursprungligen ”Bamse og Dukke Lise” och var tecknad av Harry Nielsen med skript av EG.

Gick i Allers och kom ut i ett flertal album.

Sprakladan

FRAGA
Jag sitter här och undrar på ett uttryck. Varför säger man att något kostar skjortan? Dylika plagg är ju inte särskilt billiga, särskilt inte om man vill ha dem i kashmir.

SVAR
Nej , vill man ha dem i Kashmir får man ju räkna in kostnaden för resan också. Och en flygbiljett till Kashmir kan bli nog så dyr. Om man ens får tag i en.

FRAGA
Hur kommer det sig?

SVAR
Det var en bra fraga.

FRAGA
Varför säger alla Det var en bra fraga?

SVAR
Det var en dalig fraga.

FRAGA
Det ankommer inte på dig att sitta här och vara impertinent. Du ska sitta här och svara på mina frågor och inte sitta här och veta hut. Vad är det förresten för hut man avser när man säger så?

SVAR
Det vet jag faktiskt inte.

FRAGA
Och vad är det för mensa som avses i ordet Jajamensan.

SVAR
Det vet jag inte heller.

FRAGA
Du vet ju fan ingenting. Varför säger man att man inte ska kasta pärlor för svin?

SVAR
Vem säger det?

FRAGA
Man menar kanske Kasta inte pärlor! Försvinn!

SVAR
Ja så är det nog. Men nu är Sprakfragan slut.

FRAGA
Sprakfragan? Hette det inte Sprakladan ?

SVAR
Spraket forandras standigt.

FRÅGA
Ja, man börjar på och marka det.

Spraklada

Utrotningshotade ord

Häromdan använde spalten det gamla ordet enär i ett mail, vilket mottagerskan fann lustigt och berömvärt.
Jag använder esomoftast (där kom ett till) gammaldags ord. Det borde fler göra, ty om gamla ord inte används riskerar de utrotning, på samma sätt som mammutar och sabeltandade tigrar.

Problemet är att de unga icke längre känner så många gamla ord. Häromdagen använde jag ordet eldbegängelse i ett samtal med en ung dam och fick förklara för henne att det var detsamma som kremering.
Jaha, då har man lärt sig nåt nytt, sa den unga damen.

Spalten kände sig därvid som professor Henry Higgins i My Fair Lady och bestämde sig för att gå sta och inhandla en likadan cardigan som denne. Men när jag efterfrågade en sådan i varuhusets herravdelning såg den unge expediten lätt förbryllad ut.
Cardigan? sa han. Då får jag hänvisa till skivavdelningen.

Det sista hittade jag förstås bara på. Vad skulle jag med en sån där grå, tråkig kofta till?

Kållåskår med flera

Min lilla betraktelse över Åsa-Nisse i lördags har föranlett signaturen Fredrik att göra en kommentar som är så pricksäker att man nästan kan tro att det är självaste språkgurun Fredrik Lindström som varit framme. Det är det nu inte, men icke förty vill jag lyfta fram hans inlägg ur kommentarernas dunkla tillvaro. Så här skriver han:

Ännu roligare var det att John Elfström var norrlänning. Ändå var det väl han som  uppfann teatersmåländskan? Det där att man måste gå upp i falsett på varannan stavelse. Som fungerade så bra att både Allan Edwall och Sven Wollter härmade honom när de sedan själva spelade smålänningar.

Ja just så var det nog. Men Max von Sydow gick inte på den lätte när han fick filmjobbet i Utvandrarna. Professorssonen från Lund gav Karl-Oskar ett alldeles eget idiom. Nästan alla svenskar kan härma honom när han säger:
- Vi e di goaste vänner, Krestina…

Med sin knastertorra röst låter han som en älg som trampar fram på torrt granris i en småländsk skogsglänta.

Inte fullt lika trovärdig är förstås Kristinas norsk-småländska, men Liv Ullman är en så begåvad aktris och Kristina en så förtjusande rollgestalt att man sväljer hennes pikanta KÅLLÅSKÅR med hull och hår.

Reclaim the dialog!

I går kväll började jag se filmen Nina Frisk, men stängde av efter tio minuter. Orsaken var inte att filmen var dålig utan att jag bara kunde uppfatta högst vart fjärde eller femte ord av dialogen.

Nina Frisk är inte ett isolerat problem. Jag hör inte vad folk säger i andra svenska filmer heller. Och då är jag ändå inte hörselskadad – åtminstone inte mer än vad som är rimligt för en yngling i övre medelåldern. Och för resten hjälper det inte om jag höjer volymen.

Fenomenet med sluddrande skådespelare uppstod på sextiotalet då filmregissörerna bestämde att folk i filmerna inte skulle låta som på Dramaten utan tala naturligt. Sen dess har det inte gått att höra vad skådisarna säger.

Jag begär inte att dagens skådespelare ska tala som Lars Hanson och Tora Teje, men nog måste det väl finnas en gyllene medelväg. Eller, som dom skulle säga på bio: no-mås-finn-gyll-me-äg.

Reclaim the filmdialog! Annars är det lika bra att vi går tillbaka till stumfilmen. I Körkarlen kan man i alla fall läsa vad skådisarna säger.

Debatten om Motormännen går vidare!

Inlägget från den kände radikalfeministen herr Ö (även kallad Höllvikens Gudrun Schyman) och hans protest mot namnet Motormännens Riksförbund har mött stark kritik från spaltens manliga läsare. En av dessa, vi kan kalla honom ”Nisse”, hävdar med bestämdhet att fruntimmer kör bil sämre än män, varför förbundet även i fortsättningen ska vara reserverat för motormän och inte motorflickor. Som bevis för sitt påstående bifogar han en film, som han tagit på sin hustru.

Spalten kan inte annat än låta läsarna avgöra vem som har rätt, herr Ö eller ”Nisse”.

Ett feministiskt inlägg

Varför heter det Motormännens riksförbund? undrar spaltens skarpsynte korrespondent herr Ö i ett feministiskt inlägg.
Männen? Det är väl bara i Saudiarabien som kvinnor inte får köra bil, ryter han ilsket och slår näven i instrumentpanelen.

Spalten kan inte hålla annat än med. Det är för jävligt! Upp till kamp, alla motortöser!

Henry Ford, typisk motorman

Spalten avslöjar sanningen bakom sjusovardagen

Idag är det sjusovardagen, en dag som är tillägnad alla sjusovare, såna där degiga typer som ligger och trynar till klockan sju i stället för att som normala människor rasa upp samtidigt med solen.

Trodde ni ja. Men så är det inte alls. Spalten kan i dag avslöja att sjusovardagen är  uppkallad efter sju kristna gentlemen, som, förföljda på grund av sin kristna tro, gömde sig i en grotta och som gud lät sova i tvåhundra år.

På dessa meriter uppnådde de sju sovarna helgonskap, vilket jag tycker verkar lite obetänksamt av Vatikanen. Att sticka svansen mellan bena och springa och gömma sig i en grotta är väl inte särskilt hedervärt, jag tycker mest det verkar fegt. Men skit samma, nu vet ni hur det ligger till.

SPALTEN BEHÖVS OM SANNINGEN SKA FRAM !

Lagom är bäst

Nu är det 25 grader i skuggan. Det är en temperatur som passar oss svenskar bättre än den där tryckande hettan vi hade i förra veckan.

25 grader är lagom. Vi svenskar skola vara tacksamma att vi få bo i ett lagom land. Vem vi ska vara tacksamma emot vet jag inte riktigt, kanske emot de där ludna individerna som en gång i historiens gryning vandrade in i vårt nordiska rike, med stenklubban i ena handen och kärringens hår i den andra.

(Som bekant var släpning det vanligaste sättet att medföra makan på den tiden, det har man ju sett på skämtteckningar.)

Det är inget fel på lagom, om någon nu trodde det. Tvärtom, lagom är bäst. Här uppe i Thule är det inte för varmt och inte för kallt. Det är inte för vått och inte för torrt. Det är aldrig vulkanutbrott (ty vi har inga vulkaner) och uppstår jordskalv blir det inte värre än att teskeden på kaffefatet klirrar till lite. Vi har inga gräshoppssvärmar som förtär skördarna, vi har bara lite retfulla myggor i Norrlands inland och fjälltrakter. Vi har inga tigrar och lejon som äter upp civilbefolkningen, bara några lurviga björnar som lite förstrött rotar bland vårt sorterade avfall.

Om brödpriset går upp för mycket går vi inte ut och välter bilar utan skriver en insändare  i ortstidningen. Vill vi gå riktigt långt påpekar vi förhållandet hos vår lokale riksdagsman. Om vi inte är nöjda med regimen gör vi inte revolution och lönnmördar Reinfeldt utan väntar lugnt till nästa val då vi ser till att rösta på ett annat parti.

Detta är alldeles utmärkt, men eftersom svensken är nationalmasochist, en som  njuter av att vällustigt vältra sig i svenska egenheter, tycker han att lagom är ett löjligt ord. Typiskt svenskt, säger svensken. Lagomlandet, fnyser han föraktfullt.

Men i mjugg njuter han av att slippa gräshopporna.

Ängsgräshoppa, hona. Inget att ha.

Where are we?

Var tror spaltens läsare att dessa skyltar finns till beskådande? I New York? Boston? Dallas? Chicago? Omaha? Fel. Rätt svar är Malmö. Efter hemkomsten från USA gjorde spalten en liten runda med kameran och ställde sig frågan om han verkligen kommit hem.