Dagens helgon: Gustav Adolf

Gustaf VI Adolf var en trevlig gammal kung som alla tyckte om. Han var 67 år när han blev kung, en ålder då de flesta har varit pensionister i två år.
I stället för att resa till Tyskland och kriga och bära sig illa åt for han till Italien och låg på knä och  borstade gruset av små lerskärvor med en pensel. Karl Gerhard skrev en revykuplett om honom som började så här: Den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.

Eftersom GA var så sympatisk och demokratisk och plikttrogen satte alla  arga republikaner ilskan i vrångstrupen. Därför blev det extra roligt när skämttidningen Blandaren lät en gubbe säga: Det är inte monarkin jag har nåt emot, det är kungen. Åtminstone tror jag att det var Blandaren.
Kung Gustaf Adolf låg på sitt yttersta och dog i september 1973, samtidigt som  norrmalmstorgsdramat pågick i det centrala Stockholm. Detta gjorde att massmedia fick hicka. Två stories på samma gång!

Det var inte vid Gustaf VI Adolfs död som stjärnreportern Gösta Ollén i Expressen föreslog rubriken:
KUNGEN DÖD
ERLANDER I TÅRAR
- Har du verkligen belägg för att Tage grät? sa redaktionchefen Sigge Ågren.
- Tror du han dementerar? sa Gösta.
Det var Gustaf V. Men det är en gammal bra tidningshistoria och såna förtjänar alltid att berättas.

I tårar?

Dagens helgon: Edit

Nu för tiden är edit något man klickar på när man ska redigera ett dokument i datorn. I spaltens liv är Edith (med hå i ändan) min första fröken, närmare bestämt på Linnéskolan i Limhamn, Malmö.

Jag har Edith att tacka för mycket, ty det var hon som lärde mig skriva och utan denna kunskap hade jag som journalist och författare stått mig rätt slätt. Word i all ära, men det är bestämt bra att kunna själva grunderna.

Varje morgon trampade fröken Hansson igång sin suckande orgel och vi barn sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus vända sitt ansikte till oss och giva oss frid, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde skoldagen börja.

Edith Hansson lärde mig inte bara att läsa och skriva, hon lärde mig också att räkna päron och äpplen och att inte blanda ihop dem. Hon visade också planscher med Jesus och berättade om denne märklige regimkritiker från Mellanöstern som såg så snäll ut. Jag var vederbörligen imponerad av hans förmåga att bota fallandesjuka och blinda – ja till och med döda! – men det största intrycket gjorde han nog när han rensade templet från en massa försäljare och annat löst folk. Då var det stake i Jesus!

Nu för tiden har jag lämnat Edith Hanssons smala väg och tror icke längre på Jesus, men den kristna grundinställningen som fröken inplanterade i mig har jag kvar: den att man gott kan försöka vara lite hygglig mot folk när man vandrar här på jordene.

Så här tedde sig fröken Hansson och hennes små förstaklickare i Limhamn 1941:

Jag sitter längst till vänster och delar bänk med en blondin vid namn Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket. Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i  håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig. Så där har det fortsatt hela livet.

”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

Toppsnäckan

(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)

Spalten, Jayne och lilla Mariska…

Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a  young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.

När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.

Det är min själ bildande att driva en blogg!

Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…

Mariska, 42, snyggare än mor!

Dagens helgon: Amanda

Har ni sett Amanda Lundbom? frågade revymakaren Emil Norlander i början av förra seklet. För att underlätta återfinnandet kompletterade han med ett antal upplysningar. Då den försvunna damen efter drygt hundra år ännu ej kommit till rätta har spalten valt att i dag presentera hela efterlysningen:

Har ni sett Amanda Lundbom?
Bomfaderia, faderaderalla.
Hon är inte någon ungdom
bomfaderi, faderullanlej.
Hon är fyllda trettifem,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Men hon ser ut som femtifem.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon är galen uti karlar.
Bomfaderia, faderaderalla.
Men Gud Fader dem bevarar
bomfaderi, faderullanlej.
Herre se till våran nö’,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och låt Amanda dö som mö.
Bomfaderi, faderullanlej.

Annars har hon mycket peng hon
bomfaderia, faderaderalla.
Och en säng med sängomhäng om
bomfaderi, faderullanlej.
Så att man skall slippa si
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Hur den ser ut som bor däri.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon har byrå av mahogny,
bomfaderia, faderaderalla.
En putell med ådkålång i.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har egen symaskin
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och den är smord med terpentin.
bomfaderi, faderullanlej.

Så har hon en dalkarlsklocka,
bomfaderia, faderaderalla.
Som slår sju när den är åtta
bomfaderi, faderullanlej.
Och en grammofon, så rar
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Som spelar: kommer du ej snart?
Bomfaderi, faderullanlej.

FOTNOT 1
Många har frågat sig vad Emil menade med orden Hugg i! i textens sjätte rad. Min teori är att han därmed ville betona att visan är användbar som arbetssång.

FOTNOT 2
Norlander har kallats sin tids Hasse Aro på grund av sina många efterlysningar. Förutom ovanstående kan noteras Haver ni sett Karlsson? och Känner du Fia Jansson? Båda dessa personer kom så småningom till rätta. Det visade sig att de rymt tillsammans. Karlsson startade senare ett VVS-företag i Åkarp och Jansson vann Melodifestivalen i Arvidsjaur 1914. Deras äktenskap var barnfritt, men de hade en brun Mellanpudel som vann agility-finalen i Bryssel 1998.

FOTNOT 3
En  annan som skrev om Amanda var Erik Johan Stagnelius, men hans bit var inte tillnärmelsevis lika rolig som Norlanders:

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

(Den blir något roligare om man sjunger den till melodin Johan på Snippen, vilket är  möjligt ända fram till sista raden. Där spricker det totalt.)

Emil, bäst på Amanda

A Portrait of Spalten as a Young Man

Denna bild av spalten som ung togs på försommaren 1967 i Stockholm. Den var införd i Svensk Damtidning nr 23.

Där var mitt liv

På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.

Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.

Man vet aldrig.

God älg

Dagens helgon: Lukas

Den ende Lukas jag har känt är Lucke Bonnier och honom kände jag inte. Han var boss för alla veckotidningarna i Åhlén & Åkerlunds förlag. I min ungdom tjänte jag på Expressen och vi unga glopar som gjorde det fick då och då lockande anbud från Vecko-Revyn eller Bildjournalen. Dessa anbud var synnerligen välkomna, ty med hjälp av dem kunde man höja sin lön på Expressen.
För en av oss gick det dock inte så bra. Han gick in till chefredaktörn, som hette Carl-Adam Nycop, och meddelade kaxigt att han hade fått anbud från förlaget. Nyponet var vid det laget rätt trött på alla som kom och rapporterade om sina anbud. Han langade fram högerlabben, log lite elakt och sa:
- Så roligt för dig. Lycka till!

FOTNOT 1
Ur-Lukas jobbade för Bibeln där han skrev ett helt kapitel alldeles själv. Från början var han läkare, men slutade när han en dag fick ett lockande anbud från Jesus. Det kanske var Lucke som lärde Jesus hur man botar sjukdomar, vem vet, inte jag.

FOTNOT 2
Numera heter var och varannan knatte Lukas. I spaltens ungdom var det ingen som hette det. Ändå fick spalten varje dag när det var Lukas choklad på sängen.

Lycka till! sa Nyponet

Dagens helgon: Manfred

För många år sedan kände jag en grishandlare vid namn Manfred Månsson. Han var en väl tilltagen herre, som enligt förljudande vägde en bra bit över tvåhundra kilo. Hans exakta vikt känner jag icke, ty att fråga en korpulent herre om hans vikt är lika ouppfostrat som att fråga en dam om hennes ålder.

Vid tiden för vårt möte var jag en av ledamöterna i Svenska Ahlrot Akademien, en församling vars syfte inte var lika ädelt som Svenska Akademiens men vars ledamöter visst inte saknade vare sig snille eller smak.

Ahlrot Akademien bevistade en gång om året Nisse Ahlrots revyer i något skånskt Folkets hus. Därefter intogs en nog så uppsluppen måltid på något lokalt värdshus.
Ett år var Äsperöd platsen för Akademiens övningar. Äsperöd är beläget på Österlen, mitt i det sköna landskap som senare blev berömt och omsjunget som Änglamark. Det var här filmen Äppelkriget hade spelats in och i den hade grishandlare Manfred Månsson haft en av rollerna.

Efter lunch på Järnvägshotellet i Äsperöd var alla ledamöterna inbjudna till Månsson för att avrunda dagen med en liten slänggrogg. Jag hade äran att få åka i grishandlarens Mercedes, som var specialbyggd för att ägaren skulle få in sin storslagna mage bakom ratten. Att chauffören inte var helt nykter oroade honom inte det minsta. Han berättade att han några år tidigare blivit stoppad i en poliskontroll varvid konstaterades att förarens promille vida översteg det tillåtna. Därvid ska Månsson ha yttrat till poliserna:
- Jag väger tvåhundratolv kilo. Jag sypper med di hundratolv. Di andra hundra kör jag med.
Nöjda med detta besked gav poliserna klartecken och vinkade fram Månsson.

Huruvida historien är sann eller ej kan jag inte avgöra. Jag har svårt att tro det. Men det är å andra sidan inte så viktigt. Huvudsaken med roliga historier är inte att de är sanna utan att de är roliga.

Grishandlare Månsson 1972

Dagens helgon: Birgitta

I dag hyllar spalten det svenska superhelgonet Birgitta. Hon föddes som Birgersdotter men antog senare artistnamnet Den Heliga. Hon gifte sig när hon var tretton år och fick åtta barn, vilket förmodligen är rekord för ett helgon. Hon hade flera syner och uppenbarelser, något som numera behandlas kliniskt men på Gittans tid renderade en helgonbefattning. Ågust Strindberg kallade henne en fjollig och högfärdig streber på sin blogg, men han var ju en elak djävul.

Själv har jag känt många gittor i mitt liv. När jag var tio år var jag kär i den ljuslockiga Birgitta Hoppeler i Malmö. Det var hon som spelade den lama flickan i filmen Rännstensungar som hävdade att hennes lilla lilla värld bestod av blommor. Hade spalten inte varit så blyg kunde det ha blivit vi, sanna mina ord!
En annan gitta i min vänskapskrets var revyartisten och teskedsgumman Birgitta Andersson. Hon var under en tid gift med den norske författaren Anders Bye. En natt i Stockholm på sextiotalet träffade jag detta par på en nattklubb i Gamla stan. Jag jobbade på Expressen på den tiden och herr Bye skällde ut mig och sa att jag bara skrev dritt, vilket är norska och helt enkelt betyder skit. Det hade han delvis rätt i men han behövde ju inte stå och säga det rätt upp i ansiktet på mig.
Eftersom varken Bye eller Cato var anmärkningsvärt nyktra höll det hela på att utmynna i handgemäng, men den heliga Birgitta Andersson trädde emellan och agerade fredsbevarande styrka. Fast om jag minns rätt var nog hon också  på kanelen.

Jo jo, så gick det till på det glada sextiotalet, förstår ni, kisar och bönor.

Den heliga Andersson