Huset Cato

Någonstans i Sverige finns det ett hus som heter Cato. Detta är faktiskt alldeles sant. Huset ligger på Fogdön som är en stor halvö nordväst om Strängnäs.
Jag är naturligtvis mäkta stolt över att mitt namn lever kvar i denna fagra sörmländska bygd. Att det gör det beror på att jag under en tid hyrde huset av bonden på Walla gård.

Cato är ett gammalt falurött trähus, ett sånt som det finns miljoner av i vårt land. Så här såg huset ut när jag hyrde det. Hur det ser ut i dag är mig icke bekant.

Min tid i huset inträffade för många herrans år sedan. Svensson hade nyligen börjat köra på höger sida av vägen, Lennart Hyland höll hörna i tv, Tage Erlander var statsminister och spalten stod ännu att läsa i Expressen och inte i Aftonbladet.

Huset Cato var mycket primitivt. Det fanns elektricitet men det var också den enda bekvämligheten. Vatten fick jag bära, tänderna fick jag borsta över köksvasken och mitt tarv fick jag förrätta i naturens sköte. Fastigheten hade stått tom i många år och tusentals skogsmöss och tiotusentals flugor var övertygade om att det var de som besatt lagfarten.

Så nära naturen som jag levde i detta hus har jag aldrig levat, vare sig förr eller senare. Gräsen växte kämpahögt och de raraste örter trängde så när in i huset. Från fönstret kunde jag på ängen utanför iaktta vilda djur i sin naturliga miljö. Det var som att bo i Hagenbecks djurpark.
En grävling brukade stirra på mig med sina små ilskna ögon när jag trädde ut på morgonen för att låta mitt vatten och en dag stod en mäktig älg och ältade sin vegetariska frukost på mindre än hundra meters håll.

Men det bästa med huset Cato var ändå det lilla dasset, som låg i en dunge en bit från huset. På grund av det avskilda läget kunde man där sitta med dörren öppen mot den sörmländska sommaren och kontemplativt iakttaga naturen.
Myror stretade, maskar ringlade och sniglar segade sig tålmodigt mot sina fjärran mål. Ibland kunde en ärla eller mes ner slå sig ner och förvånat betrakta en med sitt lilla huvud på sned.
Jag kunde med fullt fog stämma in i Gunnar Wennerbergs glunt Här är gudagott att vara:

Humlan surrar,  fjäriln prålar
Lärkan slår i skyn sin drill

Att kalla denna idyll för ett utedass är egentligen en oförskämdhet; en oas skulle passa bättre, en fristad från all världens larm och ävlan, kanske rentav ett litet paradis.
Vad jag vet har detta annex inte något namn. Kanske jag får komma med ett litet skamligt förslag?

Kan det inte få heta Åke?

Spalten slår alla rekord!

Det skulle inte förvåna mig om spalten är på väg in i Guiness Rekordbok. Texten kommer i så fall att lyda ungefär så här:

Den kände svenske tv-profilen Åke Cato medverkade i fredags i underhållningsprogrammet Doobidoo i 0,234 sekunder. Det är det kortaste framträdande någon har gjort i televisionens historia.

Eftersom många av spaltens läsare förmodligen inte hann uppfatta min medverkan har jag beslutat att sända mig i repris:

Tv-klippet som Lasse Kronér använde är från en sketch i programmet Häpnadsväktarna (1982). Torsten, som rollfiguren heter, ses kika fram bakom en björk då Torsten (Lars Humble) och Torsten (Frej Lindqvist) dansar oxdansen.
Spalten har sökt spalten för en kommentar, men han har avböjt med motiveringen att han tycker det räcker med uppmärksamhet för den här gången, vilket ju är en kommentar så god som någon.

FOTNOT
Kuriosum 1: I sketchen, som hette Goddag, Torsten och var en parodi på gamla svenska filmer, spelades en ung flicka av en ung och  okänd skådespelare vid namn Pernilla Wallgren, numera känd som Pernilla August. Filmhistorikerna anser att det var hennes briljanta och inkännande rolltolkning i spaltens sketch som fick henne att senare bli  en av Sveriges mest berömda filmstjärnor!
Kuriosum 2: En annan tös som medverkade i Häpnadsväktarna var den unga och okända skådespelaren Suzanne Reuter, som senare blev Sveriges mest berömda komedienne!
(Sämre gick det för två av programmets manliga aktörer, Sven Melander och Åke Cato, som i dag lever ett undanskymt liv på samhällets skuggsida.)

Dagens helgon: Konrad

Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.

Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon  i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.

Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.

Fig 1

Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!

Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:

Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti

FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.

FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?

Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.

Catos revysällskap

I mina lägre tonår spelade jag revy. Teatern bestod av familjens matrum och vardagsrum på Fersens väg i Malmö. Skjutdörrarna mellan de båda rummen tjänade som ridå.
Revyerna var nog inte särskilt omväxlande. Det förekom inga kupletter och ingen balett. Bara en lång rad sketcher, framförda av mig och någon klasskamrat jag lyckats få med på noterna. Några av sketcherna författade jag själv, men de flesta köpte jag av ett företag i Kristianstad som hette Sture Malmgrens förlag.
Härom dagen kom jag att tänka på detta och hittade på internet en antikvarisk katalog från 1945 som jag snabbt beställde. Två dagar senare dunsade den in i min brevinkast. Jag slog upp den och en våg av nostalgi sköljde över mig…

Sketcherna kostade mellan 50 och 75 öre per styck och var inte mycket roligare än så. Men förmodligen var de roligare än de sketcher jag själv skrev.
Hos Sture Malmgren i Kristianstad kunde man ävenledes beställa hela revyer, lustspel, lösnäsor, peruker, reklamaffischer, ”tjusiga huvudbonader” och annat smått och gott.

Det ska fan vara teaterdirektör! sägs det i August Blanches komedi Ett resande teatersällskap. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det var fan så roligt att vara teaterdirektör.

Dagens helgon: Martin

I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse  gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.

Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.

Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.

En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K,  som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:

Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.

Detta sålunda om gäss.

Dagens helgon: Gustav Adolf

Gustaf VI Adolf var en trevlig gammal kung som alla tyckte om. Han var 67 år när han blev kung, en ålder då de flesta har varit pensionister i två år.
I stället för att resa till Tyskland och kriga och bära sig illa åt for han till Italien och låg på knä och  borstade gruset av små lerskärvor med en pensel. Karl Gerhard skrev en revykuplett om honom som började så här: Den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.

Eftersom GA var så sympatisk och demokratisk och plikttrogen satte alla  arga republikaner ilskan i vrångstrupen. Därför blev det extra roligt när skämttidningen Blandaren lät en gubbe säga: Det är inte monarkin jag har nåt emot, det är kungen. Åtminstone tror jag att det var Blandaren.
Kung Gustaf Adolf låg på sitt yttersta och dog i september 1973, samtidigt som  norrmalmstorgsdramat pågick i det centrala Stockholm. Detta gjorde att massmedia fick hicka. Två stories på samma gång!

Det var inte vid Gustaf VI Adolfs död som stjärnreportern Gösta Ollén i Expressen föreslog rubriken:
KUNGEN DÖD
ERLANDER I TÅRAR
- Har du verkligen belägg för att Tage grät? sa redaktionchefen Sigge Ågren.
- Tror du han dementerar? sa Gösta.
Det var Gustaf V. Men det är en gammal bra tidningshistoria och såna förtjänar alltid att berättas.

I tårar?

Dagens helgon: Edit

Nu för tiden är edit något man klickar på när man ska redigera ett dokument i datorn. I spaltens liv är Edith (med hå i ändan) min första fröken, närmare bestämt på Linnéskolan i Limhamn, Malmö.

Jag har Edith att tacka för mycket, ty det var hon som lärde mig skriva och utan denna kunskap hade jag som journalist och författare stått mig rätt slätt. Word i all ära, men det är bestämt bra att kunna själva grunderna.

Varje morgon trampade fröken Hansson igång sin suckande orgel och vi barn sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus vända sitt ansikte till oss och giva oss frid, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde skoldagen börja.

Edith Hansson lärde mig inte bara att läsa och skriva, hon lärde mig också att räkna päron och äpplen och att inte blanda ihop dem. Hon visade också planscher med Jesus och berättade om denne märklige regimkritiker från Mellanöstern som såg så snäll ut. Jag var vederbörligen imponerad av hans förmåga att bota fallandesjuka och blinda – ja till och med döda! – men det största intrycket gjorde han nog när han rensade templet från en massa försäljare och annat löst folk. Då var det stake i Jesus!

Nu för tiden har jag lämnat Edith Hanssons smala väg och tror icke längre på Jesus, men den kristna grundinställningen som fröken inplanterade i mig har jag kvar: den att man gott kan försöka vara lite hygglig mot folk när man vandrar här på jordene.

Så här tedde sig fröken Hansson och hennes små förstaklickare i Limhamn 1941:

Jag sitter längst till vänster och delar bänk med en blondin vid namn Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket. Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i  håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig. Så där har det fortsatt hela livet.

”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

Toppsnäckan

(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)

Spalten, Jayne och lilla Mariska…

Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a  young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.

När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.

Det är min själ bildande att driva en blogg!

Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…

Mariska, 42, snyggare än mor!

Dagens helgon: Amanda

Har ni sett Amanda Lundbom? frågade revymakaren Emil Norlander i början av förra seklet. För att underlätta återfinnandet kompletterade han med ett antal upplysningar. Då den försvunna damen efter drygt hundra år ännu ej kommit till rätta har spalten valt att i dag presentera hela efterlysningen:

Har ni sett Amanda Lundbom?
Bomfaderia, faderaderalla.
Hon är inte någon ungdom
bomfaderi, faderullanlej.
Hon är fyllda trettifem,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Men hon ser ut som femtifem.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon är galen uti karlar.
Bomfaderia, faderaderalla.
Men Gud Fader dem bevarar
bomfaderi, faderullanlej.
Herre se till våran nö’,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och låt Amanda dö som mö.
Bomfaderi, faderullanlej.

Annars har hon mycket peng hon
bomfaderia, faderaderalla.
Och en säng med sängomhäng om
bomfaderi, faderullanlej.
Så att man skall slippa si
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Hur den ser ut som bor däri.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon har byrå av mahogny,
bomfaderia, faderaderalla.
En putell med ådkålång i.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har egen symaskin
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och den är smord med terpentin.
bomfaderi, faderullanlej.

Så har hon en dalkarlsklocka,
bomfaderia, faderaderalla.
Som slår sju när den är åtta
bomfaderi, faderullanlej.
Och en grammofon, så rar
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Som spelar: kommer du ej snart?
Bomfaderi, faderullanlej.

FOTNOT 1
Många har frågat sig vad Emil menade med orden Hugg i! i textens sjätte rad. Min teori är att han därmed ville betona att visan är användbar som arbetssång.

FOTNOT 2
Norlander har kallats sin tids Hasse Aro på grund av sina många efterlysningar. Förutom ovanstående kan noteras Haver ni sett Karlsson? och Känner du Fia Jansson? Båda dessa personer kom så småningom till rätta. Det visade sig att de rymt tillsammans. Karlsson startade senare ett VVS-företag i Åkarp och Jansson vann Melodifestivalen i Arvidsjaur 1914. Deras äktenskap var barnfritt, men de hade en brun Mellanpudel som vann agility-finalen i Bryssel 1998.

FOTNOT 3
En  annan som skrev om Amanda var Erik Johan Stagnelius, men hans bit var inte tillnärmelsevis lika rolig som Norlanders:

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

(Den blir något roligare om man sjunger den till melodin Johan på Snippen, vilket är  möjligt ända fram till sista raden. Där spricker det totalt.)

Emil, bäst på Amanda