Någonstans i Sverige finns det ett hus som heter Cato. Detta är faktiskt alldeles sant. Huset ligger på Fogdön som är en stor halvö nordväst om Strängnäs.
Jag är naturligtvis mäkta stolt över att mitt namn lever kvar i denna fagra sörmländska bygd. Att det gör det beror på att jag under en tid hyrde huset av bonden på Walla gård.
Cato är ett gammalt falurött trähus, ett sånt som det finns miljoner av i vårt land. Så här såg huset ut när jag hyrde det. Hur det ser ut i dag är mig icke bekant.
Min tid i huset inträffade för många herrans år sedan. Svensson hade nyligen börjat köra på höger sida av vägen, Lennart Hyland höll hörna i tv, Tage Erlander var statsminister och spalten stod ännu att läsa i Expressen och inte i Aftonbladet.
Huset Cato var mycket primitivt. Det fanns elektricitet men det var också den enda bekvämligheten. Vatten fick jag bära, tänderna fick jag borsta över köksvasken och mitt tarv fick jag förrätta i naturens sköte. Fastigheten hade stått tom i många år och tusentals skogsmöss och tiotusentals flugor var övertygade om att det var de som besatt lagfarten.
Så nära naturen som jag levde i detta hus har jag aldrig levat, vare sig förr eller senare. Gräsen växte kämpahögt och de raraste örter trängde så när in i huset. Från fönstret kunde jag på ängen utanför iaktta vilda djur i sin naturliga miljö. Det var som att bo i Hagenbecks djurpark.
En grävling brukade stirra på mig med sina små ilskna ögon när jag trädde ut på morgonen för att låta mitt vatten och en dag stod en mäktig älg och ältade sin vegetariska frukost på mindre än hundra meters håll.
Men det bästa med huset Cato var ändå det lilla dasset, som låg i en dunge en bit från huset. På grund av det avskilda läget kunde man där sitta med dörren öppen mot den sörmländska sommaren och kontemplativt iakttaga naturen.
Myror stretade, maskar ringlade och sniglar segade sig tålmodigt mot sina fjärran mål. Ibland kunde en ärla eller mes ner slå sig ner och förvånat betrakta en med sitt lilla huvud på sned.
Jag kunde med fullt fog stämma in i Gunnar Wennerbergs glunt Här är gudagott att vara:
Humlan surrar, fjäriln prålar
Lärkan slår i skyn sin drill
Att kalla denna idyll för ett utedass är egentligen en oförskämdhet; en oas skulle passa bättre, en fristad från all världens larm och ävlan, kanske rentav ett litet paradis.
Vad jag vet har detta annex inte något namn. Kanske jag får komma med ett litet skamligt förslag?
En liden madavisa som jag skrivit alldeles själv och framförde i en revy i Malmö 1994. Min uppenbarelse kan ses som en liten kommentar till det förra inlägget om den överviktige grisahandlaren…
För många år sedan kände jag en grishandlare vid namn Manfred Månsson. Han var en väl tilltagen herre, som enligt förljudande vägde en bra bit över tvåhundra kilo. Hans exakta vikt känner jag icke, ty att fråga en korpulent herre om hans vikt är lika ouppfostrat som att fråga en dam om hennes ålder.
Vid tiden för vårt möte var jag en av ledamöterna i Svenska Ahlrot Akademien, en församling vars syfte inte var lika ädelt som Svenska Akademiens men vars ledamöter visst inte saknade vare sig snille eller smak.
Ahlrot Akademien bevistade en gång om året Nisse Ahlrots revyer i något skånskt Folkets hus. Därefter intogs en nog så uppsluppen måltid på något lokalt värdshus.
Ett år var Äsperöd platsen för Akademiens övningar. Äsperöd är beläget på Österlen, mitt i det sköna landskap som senare blev berömt och omsjunget som Änglamark. Det var här filmen Äppelkriget hade spelats in och i den hade grishandlare Manfred Månsson haft en av rollerna.
Efter lunch på Järnvägshotellet i Äsperöd var alla ledamöterna inbjudna till Månsson för att avrunda dagen med en liten slänggrogg. Jag hade äran att få åka i grishandlarens Mercedes, som var specialbyggd för att ägaren skulle få in sin storslagna mage bakom ratten. Att chauffören inte var helt nykter oroade honom inte det minsta. Han berättade att han några år tidigare blivit stoppad i en poliskontroll varvid konstaterades att förarens promille vida översteg det tillåtna. Därvid ska Månsson ha yttrat till poliserna:
- Jag väger tvåhundratolv kilo. Jag sypper med di hundratolv. Di andra hundra kör jag med.
Nöjda med detta besked gav poliserna klartecken och vinkade fram Månsson.
Huruvida historien är sann eller ej kan jag inte avgöra. Jag har svårt att tro det. Men det är å andra sidan inte så viktigt. Huvudsaken med roliga historier är inte att de är sanna utan att de är roliga.
I dag fortsätter spaltes ohemult poppelära serie med enkla skämt för högutbildade läsare. Idag är det Kal von Linné (1707-1778) som sitter på bänken när Franz Kafka (1883-1924) släntrar förbi.
OBS Eftersom dagens pjäs är längre än de tidigare har teaterdirektionen lagt in en paus i mitten så publiken kan koppla av en stund i foajén med en kopp kaffe och en dammsugare eller besöka skådespelarnas burar.
Nu börjar pjäsen:
FRANZ KAFKA Haj på daj, Kal, jaså her setter du o räknar pastiller?
KAL VON LINNÉ De kan du hoppa opp o sätta daj på, Frazze. Men du, de
heter pistiller.
FRANZ KAFKA Ja de sa ja la. Va e de för en växt du har där, Kal?
KAL VON LINNÉ De ser du la, Frazze, de e en jordgubbsplanta.
FRANZ KAFKA Ja nu ser ja… Oj oj oj så många gubbar de e på´n.
KAL VON LINNÉ Jo du Frazze-jävel, o de e goa gubbar må du tro!
PAUS
KAL VON LINNÉ O hur har du de själv då, Franz Kafka?
FRANZ KAFKA Jodå, de e tjo va de veftar o haj va de går.
KAL VON LINNÉ Skriver du nåna roliga bitar nu för tiden?
FRANZ KAFKA I da har ja änna skrivit en klassiker. Förvandlingen.
KAL VON LINNÉ O får man fråga va en sån liten story handlar om?
FRANZ KAFKA Den handlar om en typ som har blivit en skalbagge.
KAL VON LINNÉ Tror du folk vill läsa sånt, Frazze?
FRANZ KAFKA Nä de tror jag inte. Men jag har gett mej fan på att jag
ska ta Nobelpriset.
KAL VON LINNÉ Ja nu får du gå för nu ska ja fortsätta o räkna pistiller.
FRANZ KAFKA Du e la rent sexualfixerad, Kal!
RIDÅ
FOTNOT Som alla vet fick inte Franz Kafka Nobelpriset i litteratur. Lennart Hyland fick det inte heller. Novellen Förvandlingen blev dock ohemult populär och filmades sedermera med Thor Modéen i huvudrollen och Meryl Streep som skalbaggen.
Jag känner flera som heter Lilian. En är prinsessa, en är pianist och en bor i Bretagne. Henne har jag känt sen det glada sextitalet när vi var vilda och vackra i Stockholm. Vackra är vi fortfarande men tyvärr icke längre så vilda.
En gång var jag och hälsade på henne och fick då bo i ett rum med utsikt över Atlanten. Dock icke alla dagar. Vissa morgnar var Atlanten försvunnen. Men den kom alltid tillbaka.
Jag har läst om ebb och flod på internet. Tidvatten har med månens dragningskraft att göra, men hur månen bär sig åt fattade jag aldrig. Det måste man nog bo i Bretagne för att begripa.
Det är inte alltid så roligt att vara båt i Bretagne
Nu är det 25 grader i skuggan. Det är en temperatur som passar oss svenskar bättre än den där tryckande hettan vi hade i förra veckan.
25 grader är lagom. Vi svenskar skola vara tacksamma att vi få bo i ett lagom land. Vem vi ska vara tacksamma emot vet jag inte riktigt, kanske emot de där ludna individerna som en gång i historiens gryning vandrade in i vårt nordiska rike, med stenklubban i ena handen och kärringens hår i den andra.
(Som bekant var släpning det vanligaste sättet att medföra makan på den tiden, det har man ju sett på skämtteckningar.)
Det är inget fel på lagom, om någon nu trodde det. Tvärtom, lagom är bäst. Här uppe i Thule är det inte för varmt och inte för kallt. Det är inte för vått och inte för torrt. Det är aldrig vulkanutbrott (ty vi har inga vulkaner) och uppstår jordskalv blir det inte värre än att teskeden på kaffefatet klirrar till lite. Vi har inga gräshoppssvärmar som förtär skördarna, vi har bara lite retfulla myggor i Norrlands inland och fjälltrakter. Vi har inga tigrar och lejon som äter upp civilbefolkningen, bara några lurviga björnar som lite förstrött rotar bland vårt sorterade avfall.
Om brödpriset går upp för mycket går vi inte ut och välter bilar utan skriver en insändare i ortstidningen. Vill vi gå riktigt långt påpekar vi förhållandet hos vår lokale riksdagsman. Om vi inte är nöjda med regimen gör vi inte revolution och lönnmördar Reinfeldt utan väntar lugnt till nästa val då vi ser till att rösta på ett annat parti.
Detta är alldeles utmärkt, men eftersom svensken är nationalmasochist, en som njuter av att vällustigt vältra sig i svenska egenheter, tycker han att lagom är ett löjligt ord. Typiskt svenskt, säger svensken. Lagomlandet, fnyser han föraktfullt.
Men i mjugg njuter han av att slippa gräshopporna.
I dag höll jag på att tappa brallorna. I sista stund svek modet mig, men jag kan tala om att det var ytterst nära.
På Ribersborg här i Malmö har naturisterna tilldelats ett område längst bort på stranden där de kan gå omkring och dingla med vad de har bäst de vill. En skylt varnar när man närmar sig. Det står inte I SOM HÄR INTRÄDEN, LÅTEN HOPPET FARA, men något i den stilen.
Som gammal och rätt ful gubbe är jag road av att betrakta damer utan kläder, särskilt om damerna är i tjugoårsåldern eller strax därunder. Jag närmade mig därför lystet nudiststranden.
Det är dock en stor olägenhet förknippad med ett besök hos de nakna och de röda (ja solen sätter ju sina spår): det förväntas av en att man själv också blottar sig. Och det är man ju inte lika road av.
När jag var liten dräglade jag och mina kamrater över bilderna i en tidskrift som hette Solvännen. Det var nog inte meningen att man skulle göra det, men förmodligen gav vi dräglare genom våra köp av skriften nudisterna ett rejält tillskott till föreningskassan. Vi förvarade Solvännen i samma unkna byrålåda där vi hade Top Hat, Pin Up och Cocktail.
I Solvännen fanns det bilder av yppiga damer och atletiska herrar, ofta i motljus. Damerna gick ner i brygga och herrarna spände musklerna och gjorde gymnastiska och akrobatiska övningar tillsammans. Solvännen finns fortfarande, inhämtar jag på Google, och är organ (sic!) för Sveriges naturister.
Spalten fegade som sagt ur vid gränsen till nakenbadet. Han vägrade slänga brallorna och så att säga visa spalten. Och är man inte beredd till ett sådant offer tillåts man heller inte drägla över anblicken av nakna tjugoåriga töser. Livet är hårt men rättvist.
Som den minnesgode läsaren torde erinra sig ställde jag efter hemkomsten från min upptäcktsresa i Nordamerika en fråga angående en vacker och väldoftande buske som jag där iakttagit. Jag antog, i min djupa botaniska okunnighet, att busken vore en hagtorn och hittills har jag stått oemotsagd.
Dock har nu några ytterligare förslag influtit, dem jag icke vill undanhålla min lilla läsekrets. En väninna i Bretagne (jo, jag har faktiskt en väninna i Bretagne) (nej, det är icke Bodil Malmsten) meddelar att hon letat upp busken i ett verk som heter The American Horticultural Society Encyclopedia of Garden Plants – tänk att det finns ett sånt verk! – och kommit fram till att växten ifråga torde vara endera Carpenteria californica eller Cistus monspeliensis.
Min gamle redaktörskamrat Vinberg i metropolen Hjo har sökt sig till företaget Trädgårdsringens katalog från 2002 och där hittat två passande kandidater, Gammaldags buskros eller Rosa Nevada. Vilken av dessa som är mest tänkbar vill han inte uttala sig om, men konstaterar tvärsäkert:
”Att det är en sorts ros är ställt utom allt tvivel. Blommans konstruktion, knoppens form, taggarna och bladverket – allt talar för ros.”
Och, skulle jag vilja tillägga, den ljuvliga doften.
Om inte någon hortikulturellt bildad spaltbrukare dyker upp och löser gåtan torde den förbli en sådan för all framtid.
FOTNOT: Bilden på busken hittar du i ett tidigare inlägg, rubricerat Buskis.
