Där var mitt liv

På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.

Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.

Man vet aldrig.

God älg

Dagens helgon: Birgitta

I dag hyllar spalten det svenska superhelgonet Birgitta. Hon föddes som Birgersdotter men antog senare artistnamnet Den Heliga. Hon gifte sig när hon var tretton år och fick åtta barn, vilket förmodligen är rekord för ett helgon. Hon hade flera syner och uppenbarelser, något som numera behandlas kliniskt men på Gittans tid renderade en helgonbefattning. Ågust Strindberg kallade henne en fjollig och högfärdig streber på sin blogg, men han var ju en elak djävul.

Själv har jag känt många gittor i mitt liv. När jag var tio år var jag kär i den ljuslockiga Birgitta Hoppeler i Malmö. Det var hon som spelade den lama flickan i filmen Rännstensungar som hävdade att hennes lilla lilla värld bestod av blommor. Hade spalten inte varit så blyg kunde det ha blivit vi, sanna mina ord!
En annan gitta i min vänskapskrets var revyartisten och teskedsgumman Birgitta Andersson. Hon var under en tid gift med den norske författaren Anders Bye. En natt i Stockholm på sextiotalet träffade jag detta par på en nattklubb i Gamla stan. Jag jobbade på Expressen på den tiden och herr Bye skällde ut mig och sa att jag bara skrev dritt, vilket är norska och helt enkelt betyder skit. Det hade han delvis rätt i men han behövde ju inte stå och säga det rätt upp i ansiktet på mig.
Eftersom varken Bye eller Cato var anmärkningsvärt nyktra höll det hela på att utmynna i handgemäng, men den heliga Birgitta Andersson trädde emellan och agerade fredsbevarande styrka. Fast om jag minns rätt var nog hon också  på kanelen.

Jo jo, så gick det till på det glada sextiotalet, förstår ni, kisar och bönor.

Den heliga Andersson

I otakt med tiden

Jag kan inte lära mig att komma i tid. Men mitt problem är inte att jag kommer för sent. Jag kommer för tidigt.

Detta gör mig omöjlig att umgås med. Folk kan stå ut med en människa som kommer tio minuter för sent, men en människa som kommer tio minuter för tidigt är en styggelse.

Det är inte särskilt roligt för mig själv heller. Det går väl an om man har stämt möte på nåt trivsamt ställe, exempelvis en bar. Värre är det om man stämt möte på en tråkig gata mitt i stan.

Eftersom jag kommer tio minuter för tidigt och alla andra människor kommer tio minuter för sent uppstår tjugo minuters oändlig tristess.

Jag spankulerar omkring med nävarna på ryggen och vet mig ingen levandes råd. Jag stirrar på de oborstade skospetsarna och föreställer mig att jag ser ut som en av de där gamla telefotobilderna av Rudolf Hess i Spandaufängelset.

Kanske ställer jag mig att glo i något skyltfönster. Var kommer alla dystra skyltfönster från? Såna där med två dammiga motorkolvar och fyra burkar smörjolja. Eller åtta burkar lackfernissa och fyra penslar. Och en pinuppa från Goodyear.

Nästan lika tråkigt är det att komma för tidigt till en fest. Jag kommer alltid en kvart för tidigt och eftersom värdfolket väntar sig att jag, som normala människor, ska komma en kvart för sent får jag sätta mig och titta på nåt meningslöst barnprogram i teve medan värdinnan målar läpparna och värden skalar potatis.

I förra veckan var jag bjuden på kalas hos ett par goda vänner och lyckades dra ut på tiden så att jag bara kom fem minuter för tidigt.

Kommer du redan? sa värden.

Jag är visst lite tidig, sa jag och tittade på klockan.

Det vill jag lova, sa värden. Festen är i morron.

För första gången: Berra sjunger för spalten!

Tusentals spaltbrukare har bönat och bett att spalten ska låta Bertil Boo sjunga. Tack vare kommentatorn Custer kan spalten nu villfara deras begäran.

En glad galosch

På tal om galoscher (se Omtyckt spaltinlägg nedan) kom jag att tänka på Bertil Boo, som var schlagersångare i min ungdom. Jag träffade Bertil Boo en gång när jag var nöjesreporter på Expressen. Han skulle uppträda i Skellefteå folkpark och jag fick i uppdrag att skriva om honom.

Han var en glad och trevlig man och vi kom genast på god fot med varann. Bokstavligt talat, för det första jag märkte var att han denna vackra julikväll bar galoscher. När jag påpekade detta svarade han att han bar galoscher för att han inte ville bli våt om fötterna för då kunde han bli förkyld.

När Bertil Boo var ung turnerade han med Loones orkester som batterist och refrängsångare och i annonsen stod det: Bertil Boo, som anses vara landsortens förnämste skönsångare. På den tiden ansågs det vara en tillgång för en sångare att sjunga vackert.

I flygmaskinen underhöll han medpassagerarna med skönsång. Av allt mitt hjärta! sjöng han högt och ljudligt och så skrattade han. Ska vi sjunga duett? frågade han en kvinnlig medpassagerare och så sjöng dom Där björkarna susa sin milda sommarsång medan den lilla Metropolitan svävade fram över södra Norrlands kusttrakter. Sen skrattade han igen.

Han berättade – för vilken gång i ordningen? – att han växte upp som yngsten av nio syskon nära Askersund, på småbruket Bohult, tjugofyra tunnland, varav åtta skog och hagmark. Hans far var baptist och sjöng till cittra.1946 sjöng Bertil Boo Violer till mor för Sigge Fürst i Frukostklubben och sen var hans lycka gjord. Plattan sålde i niotusen exemplar och Bertil Boo blev Den sjungande bonden med hela svenska folket.

Ibland ser jag Bertil Boo gå bakom plogen och sjunga i nån gammal Åsa-Nissefilm och då tänker jag på den där gången vi flög till Skellefteå och då kan jag inte låta bli att le lite.

En hyvens kille var han, Bertil Boo, en glad galosch.

En misslyckad intervju

Om du har lust kan jag berätta om en misslyckad intervju jag gjorde en gång för många år sen. Om du inte har lust berättar jag ändå.

Jag jobbade på Expressen och fick i uppdrag att intervjua den store skådespelaren Toivo Pawlo. Vi stämde träff utanför restaurang KB på Smålandsgatan och Toivo Pawlo kom gående i vårsolen med hatten på sned.

Vi gick in och satte oss vid ett bord och gjorde våra beställningar. Toivo Pawlo åt pocherade ägg och jag åt kokt höns.

Varför det gick åt pipan med intervjun är inte lätt att säga, men jag tror så här: det ska två till en intervju och det ska förmodligen också två till en dålig intervju, eller – som fallet blev här – praktiskt taget ingen intervju alls.

Jag började med att fråga Toivo Pawlo om den roll han just då exekverade på Dramaten och på det svarade han att det var väl inte något att tala om, jag hade ju sett pjäsen.

Slut på det samtalsämnet. Jag föreslog att vi skulle tala om Toivo Pawlos uppväxt i London men det ville han inte. Han vill icke heller tala om sina föräldrar som var sångare, ej heller om sin hustru Kerstin Hedeby-Pawlo.

Därefter frågade jag Toivo Pawlo hur han jobbade och på det svarade han med att fråga hur jag jobbade. Eftersom jag inte kunde ge något riktigt bra svar på den frågan tog även det samtalsämnet slut.

Sen blev det tyst. Vid kaffet skrattade vi lite åt den absurda situationen och sen betalade jag notan och vi gick ut. Toivo Pawlo försvann i vårsolen, med hatten på sned.

När jag kom till redaktionen ringde Toivo Pawlo och tog tillbaka allt han inte sagt.

En kärlekshistoria

En dag mötte jag Maj-Britt på min gågata här i Malmö. Hon stod utanför ett kondis och vaktade sin väninnas hund.

Hej Åke, sa Maj-Britt, känner du igen mig? Vi gick i samma klass på Linnéskolan. Du sitter längst till vänster på klasskortet. Du är så söt.

Jag var söt på den tiden, sa jag, men det gick över. Det går inte över på flickor men det går oftast över på pojkar.

Jag försökte nu tänka efter om jag var kär i Maj-Britt. Det var jag antagligen. På den tiden var jag kär i alla flickor.

Nä jag var nog inte kär i Maj-Britt, men jag tror att Maj-Britt var kär i mig. Många flickor var kära i mig på den tiden. Det var medan jag ännu var söt.

Maj-Britt och jag brukade åka spårvagn till skolan. Vår fröken hette Edith Hansson.

Fröken Hansson var bra, sa jag. Hon lärde oss läsa. Mor är rar, far ror.

Det var roligt att ses, sa jag sen och märkte att jag menade det.

Sen gick Maj-Britt och hunden och väninnan.

När jag kom hem plockade jag fram klasskortet från 1941. Jag sitter mycket riktigt till vänster och har fluga och gensare. Jag delar bänk med en flicka, som jag tror hette Gunnel Jag håller sedesamt händerna på bänklocket.

Jag är faktiskt rätt söt. Jag förstår att Maj-Britt blev kär i mig. Om hon nu blev det.

Hon sitter framför fröken Hansson och har vit rosett i håret.

För övrigt hette hon inte Maj-Britt.